Angelägen reform som möter motstånd

Texten även publicerad i VLT 24 december 2012


Mats Sjöstrand har gjort ett gediget jobb
med utredningen om den statliga region-
indelningen, men frågan är vad resultatet blir.

Spelar det någon roll för västmanlänningarna om det finns någon landshövding eller inte på Västerås slott? Egentligen inte, även om det är en trevlig tradition. Spelar det någon roll för västmanlänningarna om det finns en effektiv regional statlig förvaltning? I högsta grad, eftersom det handlar om förutsättningarna för samhällsservicen och om att skattemedel används på rätt sätt. Trots det är det mer sannolikt att vi får ha landshövdingen kvar än att staten ser om sitt hus och organiserar sig effektivt på regionalt.

Veckan före jul kommer statliga utredaren Mats Sjöstrand med sitt betänkande Statens regionalaförvaltning – förslag till en angelägen reform. Förslaget har blivit känt för att man vill minska antalet länsstyrelser och därmed antalet landshövdingar från 21 till 11. Men det är inte det viktigaste, framför allt handlar förslagen om hur staten ska bli synlig och tydlig på regional nivå. Det är den inte idag, vilket de flesta, som funderat på saken, håller med om och tycker är ett problem.

Rubriken på Sjöstrands betänkande är helt korrekt. Detta är en angelägen reform, men trots det talar det mesta för att förslagen inte kommer att genomföras. Det förutsätter att det finns en vilja att tänka nytt och att tänka rationellt på regeringsnivå och så tycks inte vara fallet.

Ansvarig minister Stefan Attefall (KD) utstrålade inte direkt handlingskraft när han tog emot förslaget, snarast verkade han besvärad. Det kanske inte är så konstigt eftersom han kommer att möta hårt motstånd inom regeringen. Hans moderata regeringskollegor vill inte ha någon regionreform. Inte när den av Mats Svegfors ledda Ansvarskommittén la fram sitt förslag för några år sedan och inte nu, trots att detta förslag inte är lika långtgående.

Modraterna på riksplanet vill ha bort landstings/regionnivån och vill därför inte ha förändringar som stärker mellannivån. Nu kommer man dessutom ut som länsstyrelsekramare och vill ha det som det är, trots att deras tunga företrädare på lokal och regional nivå tycker annorlunda. 

Ett regeringsskifte skulle kanske leda till en förändring, men frågan lär inte synas i valrörelsen. Man vinner inga val på förvaltningsfrågor, även om de är nog så viktiga för hur samhället fungerar som annat som diskuteras högljutt.

 

Orimligt medieuppbåd för nynazist i fullmäktige

Kommunfullmäktige i Lidköping har efter avhopp fått en ny ledamot. Normalt skulle detta bara föranleda en notis Nya Lidköpings-Tidningen och den nyvalde utan uppmärksamhet ta sin plats i fullmäktigesalen. Men när Curt Linusson i veckan debuterade i den folkvalda församlingen var ett medieuppbåd på plats. Anledningen Curt Linusson betraktas som nynazist. Han är invald på ett Sverigedemokratiskt mandat, men har sagt sig komma att företräda Svenskarnas Parti. Ett parti som SD inte vill ha att göra med, av förklarliga skäl. De ligger långt från den nolltolerans mot rasism som Jimmie Åkesson förespråkat.

Curt Linusson kommer att vara politiskt betydelselös i såväl Lidköpingsfullmäktige som i rikspolitiken. Presidiet kommer att se till att han håller sig till de frågor fullmäktige har att behandla. Något stöd från övriga partier för sina förslag kan han inte räkna med. Ändå har hans inträde i fullmäktige bevakats av riksmedier som om denne enskilde ledamot i en relativt liten kommuns fullmäktige skulle vara ett hot mot demokratin. Han har fått uttala sig om både det ena och det andra och har fått en spridning för sina idéer som han bara kunnat drömma om.

Argumentet är sannolikt att sådana idéer bör lyfta fram i ljuset. Men om idéerna och budbäraren är politiskt betydelselösa kanske de ska få ligga kvar i mörkret. Den rimliga bedömningen av Curt Linusson är att räkna in honom i kategorin kommunala stollar. Sådana finns det ett antal av och de fullmäktige som drabbas får lära sig att hantera dem i enlighet med sunt förnuft och kommunallagen.

En politisk slutsats finns dock att dra av Curt Linusson fullmäktigeplats. Att det är dags att ändra vallagen. Curt Linusson kom in tack vare att ett handfull personer skrivit hans namn på Sverigedemokraternas valsedel i Lidköping. Han tycks ju inte ha något emot att hamna på ett SD-mandat, men det finns andra som plötsligt upptäckt sig vara invalda av ett parti som de inte tillhör och inte vill ha att göra med utan att kunna göra något åt det.

Som Valmyndigheten konstaterade i utvärderingen av valet2010 är det dags att avskaffa den fria nomineringsrätten och införa förhandsregistrering av kandidater. Jag hade önskat att någon journalist ställt frågor om detta till ansvarig minister i stället för att fråga Curt Linusson om vad han tycker om Adolf Hitler.

Romerna en dyster del av nutidshistorien

Texten även publicerad i VLT 7 december 2012
I år är det 500 år sedan de första romerna kom till Sverige. Ändå är de inte fullt ut accepterade. I oktober avslöjade Sveriges Radios Ekoredaktion att romer nekas att hyra bil. En påminnelse om romernas situation ges i en nyutkommen biografi om Katarina Taikon. Hon som mer än någon annan kommit att symbolisera de svenska romernas kamp för rättvisa och som genom sina 13 Katitziböcker spritt kunskap om hur romerna behandlats.

Biografin heter Den dag jag blir fri och har skrivits av journalisten Lawen Mohtadi, som vill skildra både människan och aktivisten Katarina Taikon.  Porträttet har sina brister, men boken är en bra påminnelse om en dyster och bortglömd del av vår nutidshistoria. När romer fick kämpa för rätten till skola och bostäder. När de tvingades övertyga myndigheter om att de inte av etniska skäl föredrog iskalla husvagnar och analfabetism framför en standard som under 1960-talet blev en självklarhet för de flesta.

Romer har särbehandlats i 500 år och görs så än idag både av myndigheter och av en fördomsfull omgivning. Ibland har detta gjorts i största välvilja. Projekten och satsningarna har varit många under årens lopp, men resultaten är dystra. Arbetslöshet, skolavhopp och andra indikatorer på utanförskap är högre för romer.

Ändå är Sverige rena paradiset jämfört med läget för romerna i Öst- och Centraleuropa. Där är inte bara bostäderna usla och fattigdomen djup. Romer utsätts också för våld och hot. Utsattheten förstärks av att även företrädare för etablerade partier hetsar mot romerna som grupp.

Det är en extremt farlig retorik, konstaterade Dezideriu Gergely, generalsekreterare för The European Roma Rights Centre i Budapest, när han förra veckan tog emot Stockholm Human Rights Award. Den andre pristagaren var Thomas Hammarberg, som på 1960-talet kämpade tillsammans med Katarina Taikon för de svenska romernas rättigheter och sedan dess jobbat för mänskliga rättigheter både i Sverige och internationellt.

Diskrimineringen i kombination med den ekonomiska krisen gör att läget i Europa påminner om 1930-talet, varnade de båda pristagarna. Några enkla lösningar finns förstås inte. Men två saker ansåg de centrala, utbildning och respekt för den romska kulturen. Alltså samma saker som Katarina Taikon en gång kämpade för.

 

 

Fattigdomen närmare än vi anar

Texten även publicerad i VLT 7 november 2012
"Hon är fattig. Vi måste ge henne." Sexåringens logik inför den knäböjande tiggande kvinnan i tunnelbanenedgången är glasklar. Mina känslomässiga och rationella argument för att inte ge pengar till tiggare känns både futtiga och irrelevanta. Han får mina löspengar och lägger dem glatt i hennes lilla skål. Själv brukar jag skämmas när jag frångår mina principer och ger till tiggare. Inte för att jag har råd att ge utan för att vi har skapat ett samhälle där det finns folk som måste tigga.

Om detta samhälle där fattigdomen växer skriver Susanna Alakoski sorgset och vredget i sin nya bok Oktober i Fattigsverige. Hon varvar dagboksanteckningar från en månad av hektiskt författarturnerande med reflektioner kring fattigdom och tillbakablickar uppväxten Ystad. Delar känns igen från debutromanen Svinalängorna.

Mot alla odds eller tack vare studielån och tur, som hon själv säger, kunde Susanna Alakoski bryta med det sociala arvet. Mest rörande åskådliggjort när hon berättar om egna sonens födelsedagskalas jämfört med de födelsedagar hon själv upplevde.

”Jag känner orättvisans rapp på röven och jag är lycklig över att idag tillhöra de privilegierade som kan hjälpa sina anhöriga och köpa sina barn en barndom ”, skriver hon.

I boken blandas sorg och vrede. Sorgen över dem som slet hårt utan möjligheter att få leva ett värdigt liv. Vreden över ett samhälle där fattigdomen är på väg att bli en naturlig del. Inte bara den som syns i form av tiggare utan också den vardagliga som man i det längsta söker dölja. Den som i ringa grad handlar om att man inte har råd med märkesjeans utan om att inte kunna äta sig mätt när skolan är stängd eller att inte kunna ta hem kamrater.

Värst utsatta är barn till ensamstående mammor och utrikesfödda, som i hög grad blir  av försörjningsstöd. Enligt de nyligen presenterade Öppna jämförelserna från Socialstyrelsen och SKL bor 9,3 procent av barnen i Västerås i en familj med försörjningsstöd. Bland de 25 högsta i landet, rikssnittet är 7,0 procent. Jag är glad att sexåringen inte anar hur nära fattigdomen finns.

Tidningsekonomi och demokrati hänger ihop

Dalademokraten har varslat två av tre anställda. Nio tjänster försvinner på Norrköpings Tidningars redaktion, lika många på Corren i Linköping. På Dagbladet i Sundsvall halveras personalstyrkan. På Årets Dagstidning, Helsingborgs Dagblad, slutar 19 personer, varav 9 på redaktionen. Av Göteborgspostens 350 anställda har var sjunde accepterat erbjudande av avgångsvederlag.
Detta är de neddragningar på svenska dagstidningar som Medievärlden rapporterat om den senaste månaden. En längre tidsperiod hade gett en längre lista. Få dagstidningar har denna höst undgått sparpaket.

Detta är inte bara ett arbetsmarknadsproblem i en bransch där arbetslösheten redan tidigare är ett stor det är också en utveckling som har demokratiska konsekvenser. Lokala medier har en viktig roll för den lokala demokratin. Där kan medborgarna få veta vilka frågor som är aktuella och vilka beslut som fattas. Där kan beslutsfattare få del av den lokala opinionen. Där finns utrymme för en lokal debatt, både mellan partierna och med medborgarna.

Ledarskribenten Peter Götell hade i en debattartikel i Medievärlden ett exempel på vilken betydelse lokala medier har för det lokala engagemanget. Nyligen genomfördes kommunala folkomröstningar i Sunne och i Tyresö. I Sunne, där omröstningen gällde nedläggning av skolor, röstade mer än i hälften. I Tyresö, där det handlade om taxorna i äldreomsorgen, inte ens var tredje. Dessa två kommuner skiljer sig åt i flera avseenden, men en viktig skillnad är tillgången till lokala medier. Medan Tyresö, liksom andra kommuner i Stockholms närhet, befinner sig i medieskugga, finns det i Sunne flera lokala medier, som alla rapporterat och debatterat inför folkomröstningen.

Risken är stor att medieskuggan, som hittills varit ett storstadsfenomen, brer ut sig i neddragningarnas spår. Lokalredaktörer som med dagliga rundor håller koll på vad som händer i kommunhus och på nämndsammanträden blir allt sällsyntare. På centralredaktionerna blir det allt färre som ska fylla allt fler kanaler. Risken är stor att den relativt resurskrävande lokala samhällsjournalistiken prioriteras ner och att tidningarnas demokratiska betydelse därmed minskar.

Dagstidningens styrka och existensberättigande är blandningen av högt och lågt, att olika röster kommer till tals och den lokala igenkänningen. I denna blandning saknas allt oftare det granskande och resonerande samhällsreportaget. I stället blir det av blåljusnyheter och  personcentrerade nyheter där enskilda får berätta om hur illa de behandlats av olika myndigheter. Artiklar som inte sätter in frågan i något sammanhang eller ger några kunskaper utan bara sprider misstro och missnöje.

För den lokala demokratins skull räcker det allstå inte med att det finns lokala medier, det måste också finnas en vilja från dessa medier att fylla en demokratisk roll. En roll som dessutom kan vara ekonomisk lönsam.  Läsarna är knappast villiga att betala för tidningar som inte ger något av substans som man inte visste förut. Det är bara att instämma i vad Gunnar Nygren, professor i journalistik vid Södertörns högskola, skriver i Medievärlden:

”I längden är satsningar på lokal journalistik dessutom något som läsarna vill ha, visar alla typer av läsarundersökningar. Det är i den lokala journalistiken som medieekonomin och tidningarnas betydelse för demokratin kan mötas.”

Bräcklig ekonomi i kommunerna

Texten även publicerad i VLT 17 oktober 2012

Om man låter Google slå larm när kombinationen kommun plus ekonomi dyker upp får man så här i budgettider mycket läsning. I många kommuner är läget bekymmersamt. Andra kan glatt informera medborgare och lokala medier om att ekonomin är i balans.

Ganska många räddas från underskott tack vare återbetalda sjukförsäkringspengar från AFA, som är det försäkringsbolag som har hand om försäkringarna i kollektivavtalen. Eftersom antalet personer som beviljats sjukersättning minskat får arbetsgivarna tillbaka pengar, vilket förstärker kassorna i kommuner och landsting med 11,7 miljarder.

För Västerås stad betyder återbetalningen ett tillskott på 94 miljoner. En ansenlig summa, men dock bara en dryg procent av omsättningen, som i fjol var 7,5 miljarder. Resultatet för 2012 beräknas bli ett överskott på 269 miljoner. Därmed klarar Västerås med marginal de 2 procents överskott som anses som god ekonomisk hushållning för kommuner och landsting.

Landstinget i Västmanland klarar det inte, trots AFA-pengarna, men det är det å andra sidan få landsting som gör. Hög pensionsskuld, stigande kostnader för specialistsjukvården och stora investeringsbehov är några av förklaringarna till att landstingen har ännu kärvare ekonomi än kommunerna.

Det framgår av Sveriges Kommuner och Landstings nyligen publicerade Ekonomirapport. Som helhet beräknas kommuner och landsting redovisa ett överskott på 18 miljarder 2012. Men nästan två tredjedelar av detta beror alltså på AFA. Det känns lite bräckligt att ekonomin är så beroende av sådana tillfälliga pengar. Det är ungefär som om en familjs semester avgörs av om det blir någon skatteåterbäring. Eller om det är riktigt kärvt: om man kan behålla sommarstugan eller inte.

På längre sikt är det än bräckligare. Nästa år är AFA ingen räddare och många måste höja skatten. 2014 får kommunerna hoppas på valgodis i form av extra statsbidrag till vård, skola och omsorg, men sen går det utför. Även om världsekonomin så sakteliga återhämtar sig. Gör den inte det kommer även de kommunala ekonomikurvorna att peka brant neråt.

 

Allt kan inte försvaras i satirens namn

Texten även publicerad i VLT 9 oktober 2012

Det är lätt att förstå att kungaparet tycker att den satirbild av Elisabeth Ohlson Wallin som tidskriften Tiden nyligen publicerat är ”kränkande, sårande och illvillig” för att citera riksmarskalken. På bilden ses kungen och ett gäng identifierbara herrar ur hans vänkrets äta pizza från en naken Camilla Henemark. Bredvid står drottningen på knä och försöker sopa ett hakkors under mattan. Det är varken subtilt eller smakfullt. Det är inte Lars Wilks rondellhundar heller men likväl måste de försvaras i yttrandefrihetens namn.

Att någon blir ledsen eller kränkt över ett konstverk är inte skäl för att det ska stoppas. Det är inte Tidens uppgift att se till att kungen är glad, konstaterar ansvarige utgivaren Daniel Suhonen. Han ser bilden som en vass satir, som han genom publiceringen gjort tillgänglig för allmänheten. Den har också gjort att kungadebatten åter blossat upp, vilket kanske är en del av förklaringen till hovets upprördhet.

Kungaparet borde utifrån sin vana vid publicitet ändå kunna rycka på axlarna och låta även denna storm bedarra. En stämning för förtal från hovet eller någon av herrarna skulle bara leda till mer uppmärksamhet. Camilla Henemark är i och för sig varken ovan eller ointresserad av publicitet, men är det någon som har anledning att känna sig kränkt är det hon, som får se sin nakna kropp användas som serveringsbord. En användning som ger associationer till den beramade tårtan i form av en svart kvinna som serverades på Moderna museet till bland annat kulturministern och som kritiserades hårt, inte minst av Elisabeth Ohlson Wallin.

Montagets bild av Camilla Henemark togs för tio år sedan i ett utbildningssammanhang och hon har, enligt vad hon själv uppger i en debattartikel i Expressen, inte godkänt att bilden används så här. Men det är snarare en pressetisk än en juridisk fråga. Pressens opinionsnämnd har flera gånger fällt tidningar som återpublicerat gamla bilder i nya sammanhang. Också när sammanhanget varit betydligt mindre kränkande än det Tiden nu utsatt Camilla Henemark för.

PS
Daniel Suohonen har nu bett Camilla Henemark om ursäkt  på Tidens blogg. "...uppsåtet har varit just feministiskt: att med satiren som redskap granska de män som uppenbart utnyttjat sin ställning mot kvinnor. Men om den kvinna som sätts att gestalta det blir upprörd måste man säga det enda rimliga, nämligen: Förlåt."

 

 

 

Pressetiken gäller även prinsessor

Hovauditör är en lika fin som svårbegriplig titel. Det låter som något från sagans värld. ”Då blev konungen upprörd och kallade in sin hovauditör…” skulle man kunna tänka sig som text till en bild av en man i peruk och knäbyxor träder fram inför den kronprydda konungen på hans tron. Men en hovauditör har snarare en välskräddad mörk kostym eftersom det handlar om kungahusets advokat. Idag innehas titeln av Axel Calissendorf, advokat med inriktning på affärsjuridik, delägare i advokatbyrån Roschier, gift med en av Högsta domstolens domare.
Idag har fler än vanligt kommit i kontakt med hans titel. På DN Debatt kräver Axel Calissendorf en ny lagstiftning för att i svensk lag införa regler till skydd för privatlivet. Bakgrunden är de smygtagna bilderna av prins William och prinsessan Catherine på en fransk terrass. Bilder som i Sverige endast publicerats av Se & Hör.

”Det råder ingen tvekan om att bilderna på hertigparet i Se & Hör inte tillgodoser något allmänintresse och att hertigparets rätt till sitt privatliv har kränkts”, skriver Axel Calissendorff.

En åsikt som det är lätt att instämma i. Bilderna är privata och totalt ointressanta, om det inte vore för att det är en prins som smörjer in sin hustru med solkräm. Se & Hör hade gjort svensk yttrandefrihet en tjänst om de avstått från publicering eftersom den leder till sådana krav som Axel Calissendorf nu framför: Att lagstiftningen ska skärpas.

Nyligen har Yttrandefrihetskommittén till branschens lättnad kommit fram till att någon grundlagsändringinte behövs. En slutsats som även tidigare utredningar ställt sig bakom eftersom det vore en inskränkning av yttrandefriheten. För att stoppa kraven på lagstiftning har medierna kommit överens om ett system för självsanering, där Allmänhetens Pressombudsman (PO) och Pressens Opinionsnämnd (PON)  är de centrala beståndsdelarna. Ett system där människor enkelt och utan formkrav kan få sin sak provad om de utsatts för publicitetsskada. Risken är stor att branschens intresse för att upprätthålla detta system skulle svalna om lagen skärps.

I den allmänhet som PO tjänar ingår för övrigt även kungahuset. Det svenska kronprinsessparet, som ju får finna sig i publicitet, tycks ha bestämt sig för att markera mot alltför närgången bevakning. Det senaste året har PO och PON fått ta emot två anmälningar från hovauditören som ombud för paret.  Det första fallet gällde Se & Hör som spekulerade i Prins Daniels vacklande hälsa. I det andra fallet gällde det Hänt Extra, som klandrades för rubriken "Illamående, huvudvärk och yrsel ... KRONPRINSESSAN NÄRA MISSFALL - nu varnar vännerna VICTORIA".

Båda publiceringarna fälldes. Även för en prins hör sjukdom till den privata sfär som i publicistiskt hänseende måste hanteras med stor försiktighet, ansåg nämndens majoritet i fallet med prinsDaniel. I den andra fallet var motivet för fällningen att det inte framgick att det handlade om en annan kronprinsessan. ”Varken kronprinsessan eller någon annan ska behöva acceptera att knytas till integritetskänsliga uppgifter som inte är sanna”, var nämndens bedömning. PON lär knappast behöva ta ställning till bilderna på det solande brittiska prinsparet, men om så vore är det knappast troligt att utslaget skulle bli annat än en fällning.

Konkurrens, kvalitet och ekonomi i fokus

I dessa dagar myllrar författare, journalister och förlagsfolk på Svenska Mässan i Göteborg. Det är bokmässa och för dem som är där och hör till kretsen känns det som om ALLA är där. Så är det givetvis inte. Det är till exempel knappast några kommunchefer,. kommunstyrelseordföranden eller ekonomichefer på plats. De kommer till Göteborg 19-21 november nästa år. Då är ALLA i deras krets i Göteborg för Kvalitetsmässan.
Förberedelserna för mässan är redan i gång. Inte minst arbetet med de priser som ska delas ut, Sveriges Kvalitetskommun, Götapriset,Sveapriset, Sveriges IT-kommun och Sveriges Modernaste myndighet. En annan del i föreberedelserna är nyhetsbrevet Kvalitet & Förnyelse, som jag är redaktör och skribent för. I veckan har ett nytt nummer distribuerats till 30 000 personer är intresserade av kvalitets- och utvecklingsfrågor inom offentlig sektor. I det nya numret kan man läsa:

• Varför Britt-Marie Mattsson, som bevakat varje amerikansk valrörelse sedan 1976, tror att Barack Obama, trots att glansen falnat, ändå vinner.
• Annelie Nordström, Kommunal, Stig Orustfjord, Svenskt Näringsliv, Stefan Stern, Magnora och Håkan Sörman, SKL ger sin syn på det svårfångade begreppet kvalitet när det gäller välfärdstjänster.
• Fyra projekt var nominerade till Götapriset 2011. Vinnaren, Skolprojektet IDA i Västerås, och övriga nominerade berättar om vad priset betytt.
• Konkurrensverkets generaldirektör Dan Sjöblom ger sin syn på effekterna av den skärpta lagstiftningen sin gällt för offentliga aktörer sedan 2010.
• Riksgäldsdirektör Bo Lundgren förutspår den ekonomiska utvecklingen i Europa de kommande åren.
• Sveriges senaste kvalitetskommun, Kungsbacka berättar om hur man jobbat vidare med att utveckla kvalitetsarbetet.

Begriplig besvikelse över förnuftigt beslut

LR:s ordförande Metta Fjelkner får det
tufft att försvara avtalet för besvikna med-
lemmar. Foto: Elisabeth Olsson Wallin

Det blev ingen lärarstrejk, vilket det finns all anledning att vara glad över även om man tycker att lärare borde ha högre löner. Men det är knappast glädje som präglar stämningen i lärarrummen idag även om de får mer än andra i år. 4,2 i stället för 2,6 procent, som var märket i årets förhandlingar. Lärarna hade ju hoppats på mer. Missnöjet är nog störst där majoriteten tillhör Lärarnas Riksförbund, det mer stridslystna och högljudda av lärarförbunden.

Strejken var mycket nära. Sex av femton ledamöter i LR:s förbundsstyrelse röstade emot avtalet. Svekdebatten har också genast dragits igång.  I en debattartikel i Svenska Dagbladet varnar tre medlemmar för massavhopp från facket och kräver ordföranden Metta Fjelkners avgång.

”Ledningen i LR får göra sig beredde på att gå sin tuffaste rond hittills – mot sina egna medlemmar”, skriver de bland annat.

Läraren Magnus Blixt, som bloggar på LR:s hemsida, sammanfattar känslorna för avtalet så här:

”Jag önskar att budet varit sämre. Då hade jag utan tvekan kunnat säga NEJ. Jag vill inte säga JA, men jag kan inte heller säga NEJ med de fakta och alternativ som de facto ligger på bordet.”

Medlarna ler säkert nöjt om de läser detta. Det är ju det deras uppdrag går ut på. Att hitta ett bud som ingen av parterna kan säga nej till. Säkert finns det också inom SKL de som är missnöjda med avtalet, eftersom det blir dyrt. Men på den sidan är man nog mest nöjd med att det inte blev konflikt med de konsekvenser det skulle få för skolorna.

Magnus Blixt beskriver avtalstecknandet som en konflikt mellan förnuft och känsla. Förnuftet säger att det är så här långt man kan nå. Känslan att man borde få och hade förväntat sig mera. Hos medlemmarna dominerar känslan, men i förbundsledningen måste också förnuft råda, vilket gör det svårt att vara facklig ledare. Svekdebatten ör oundviklig eftersom man agiterat med känsla för att få medlemmarna med sig.

Jag har själv varit med om detta i egenskap av ledamot av Journalistförbundet styrelse under 1987-1995 då SJF hade flera strejker. Framför allt handlade det om högre löner, men också om upphovsrätt. Under förhandlingarna och när strejken var ett faktum var kraven oeftergivliga. När avtalet var undertecknat skulle man tillbaka och förklara varför det blev som det blev. Jag minns medlemsmöten som var som presskonferenser. Jag minns spänningen i rummet när det stod och vägde mellan ja och nej. Mellan förnuft och känsla.

I dessa diskussioner tillhörde jag dem som mera använde förnufts- än känsloargument. Därför tror  jag också att det var klokt av lärarförbunden att säga ja till budet. I dagens läge är opinionsbildning nog en bättre väg för höjda lärarlöner än konflikt. Inte minst lokalt, där ju utfallet för den individuella läraren avgörs. Kommunpolitikerna behöver bli bättre arbetsgivare för att få tyst på den eviga, och fruktlösa, debatten om att återförstatliga skolan.

Även en farmor kan vara utsatt för våld



Alfons Åbergs farmor är rund, rar och bulldoftande med förklädet stadigt om magen och gott om tid att spela kort med barnbarnen. Hon påminner mer om min barndoms far- och mormödrar än om mig och mina medsystrar som skapar barndomsminnen för dagens barn. Kvinnor som fortfarande älskar sitt jobb och inte har tid att hämta barnbarnen. De som prioriterar golf framför bullbak. Som inte har tid att krama barnbarnen eftersom de har en ny kärlek att krama. Även om det självklart finns de duktiga flickorna som klarar allt detta och lite till fast de nu snarare är tanter. Liksom det finns de som inte orkar med barnbarnen för att de har nog med sina egna bekymmer.

De sista ljuva åren blir inte alltid så ljuva, som man hoppats på. Har man haft det besvärligt tidigare tar det inte slut för att man kallas pensionär eller farmor. Om detta påminns man i en ny rapport som Äldrecentrum gjort på uppdrag av Länsstyrelsen i Stockholm. Den har titeln Det slutar inte vid 65 och handlar om äldre våldsutsatta kvinnor.

I rapporten utvärderas den utbildning som Länsstyrelsen genomfört och där 500 anställda inom äldreomsorgen i Stockholm deltagit. Slutsatsen är att problemet med våldsutsatta kvinnor är större än man trott. Äldre kvinnor är mycket sårbara och har svårt att värja sig. De drar sig också för att söka hjälp av rädsla för förövaren. Det är ofta make eller sambo, men kan också vara barn, grannar på äldreboendet eller personal.

– Vi visste att problemet fanns men inte att det var så stort. Kanske borde vi ha förstått, våldet slutar såklart inte bara att offer eller förövare uppnår en viss ålder, säger Birgitta Vigil, projektledare för utbildningen i ett pressmeddelande.

De åtgärder som föreslås handlar om utbildning för personal så att problemet upptäcks, ökad uppmärksamhet på riskfaktorer, kommunala handlingsplaner och psykosocialt stöd. Ansvaret blir äldreomsorgens, som får ytterligare en tung uppgift.

 PS 5 november 2012
Svenska Dagbladet uppmärksammar idag problemet med våld mot äldre kvinnor. I artikeln berättar Inga Svensson, 81 om ett liv med "mycket elände".

Den svårfångade kvaliteten

Texten även publicerad i VLT 11 september 2012

Vinstförbud är en av de stora politiska frågorna just nu. Mest påtagligt för socialdemokraterna där ett nytt rosornas krig mellan höger och vänster tycks vara under uppsegling. Men frågan är inte helt lätthanterlig för de borgerliga heller. Oavsett partifärg ogillar väljare att företag som finansieras med skattemedel får ta ut vinst, men väljare gillar valfrihet och de gillar oftast de skolor, äldreboenden och vårdcentraler som de vinstdrivande företagen driver. Utan möjlighet till vinst lär få företag vara villiga att fortsätta. Skolnedläggningar är inget man vinner val på, det vet glesbygdspolitiker. Den storstadspolitiker som inför ett vinstförbud som gör att populära skolor försvinner lär få erfara samma sak.

Lösningen på detta dilemma är att kräva kvalitet. Alla älskar kvalitet. Näst fred på jorden är nog kvalitet på välfärdstjänster det alla allra mest önskar sig. Problemet är att det inte finns någon enighet om vad kvalitet är eller hur det ska mätas.

Inte så att det saknas kvalitetsindikatorer eller att det inte mäts och dokumenteras inom vård, skola och omsorg. Tvärtom, massor av tid ägnas åt att mäta och rapportera. Så mycket att många tycker att det är svårt att hinna med den egentliga uppgiften. Problemet är att det många gånger mäts och rapporteras för att tillgodose behov hos tillsynsmyndigheter och att resultatet inte kommer brukarna till del. Socialstyrelsens nyligen antagna föreskrifter för demensbemanning är det senaste, men knappast sista, exemplet.

Det kommer också motreaktioner och försök att få struktur på kvalitetsarbetet. Svensk Näringsliv,  tillsammans med Vårdföretagarna och Friskolornas riksförbund, håller på att få fram de  sju-åtta viktigaste kvalitetsindikatorerna som kan fungera som branschstandard. Resultatet för skolans del kommer om några veckor. Äldreomsorgen börjar en försöksverksamhet efter nyår. Ett arbete som nog kan kombineras med den etiska kod förvälfärdsföretag, som en grupp socialdemokrater jobbar med för att stoppa kraven på vinstförbud. En ny svensk modell kanske är på väg.

 

 

För mycket kontroll är också en risk

Kommunala revisorer är en viktig men förbisedd del av den lokala demokratin. De ska inte i första hand granska kvitton och siffror, utan på medborgarnas uppdrag se till att de förtroendevalda gör det de ska. Att mål uppfylls och att planer blir verklighet så att våra skattepengar används på rätt sätt. I morgon och på onsdag samlas 200 revisorer från landets större kommuner i Västerås till den årliga revisionskonferensen för att lära mer av externa föreläsare och av varandra.

Den fråga som intresserar denna grupp mest just nu, att döma av valet av seminarier, är risken för korruption inom kommuner och landsting. Johan Sörensson och Johan Mörck från Statskontoret kommer att ha många åhörare när de presenterar rapporten Köpta relationer, som publicerades på försommaren. Intresset borde glädja rapportförfattarna eftersom en av slutsatserna i rapporten är att kunskaperna och medvetenheten behöver öka.

Antalet anmälda korruptionsbrott är få och har inte ökat. Men jämfört med 2008 är det fler som säger att de utsatts för erbjudanden av olämpligt slag. Riskerna ökar också i och med att bolagiseringen ökat och att allt mer kommunal verksamhet upphandlas. Huruvida detta också lett till att korruptionen faktiskt har ökat vet vi dock inte, påpekar statsvetaren Gissur Erlingsson, som forskar om detta, på sin blogg.

Det reflexmässiga svaret på en risk är ökad kontroll och tillsyn. Men även det har sina risker, påpekar Gissur Erlingsson, mot bakgrund av en aktuell bok. ”Ju noggrannare kontrollsystem vi designar, desto trögare kan genomförandeledet bli, och så finns förstås också en risk för att tjänstemän i slutändan blir alltför rädda för att fatta självständiga beslut, varpå systemeffektiviteten förstås drabbas negativt.”.

Denna balans mellan kontroll och tillit är något för revisorerna att diskutera när de träffas. Men även regeringen bör ägna frågan en tanke. Tillsyn och kontroll är en växande bransch. Nu kommer snart den nya inspektionsmyndigheten för vård, omsorg och socialtjänst. ” Vi närmar oss raskt inrättandet av en inspektionsinspektion som ska övervaka alla redan tillsatta inspektioner” skriver Maria Ludvigsson i SvD:s huvudledare idag.

PS
SKL har i dagarna kommit ut med en ny version av skriften "Om mutor och jäv. En vägledning för anställda i kommuner, landsting och regioner", där man kan läsa vilka regler som gäller och om aktuella rättsfall.

Oetiskt av Rapport om flickmord

I helgen mördades en 13-årig flicka i Täby. En 32-årig granne är anhållen på sannolika skäl misstänkt för mord. Åklagaren är förtegen  så vi vet väldigt lite  om vad som hänt och varför. Dock vet man att detta  är en extremt ovanlig typ av brott. Sammanlagt har färre än fem 13-åriga flickor mördats de senaste 20 åren.

– Det är så ovanligt att det inte ens finns något mönster, säger Mikael Rying, kriminolog på Rikspolisstyrelsen till Svenska Dagbladet. Barn under 15 år blir i 90 procent av fallen mördade av sina föräldrar. Gärningsmän utanför den närmaste familjen är ovanliga. Bland de flickor som är över 15 år är det i stället vanligare att gärningsmannen är en pojkvän eller annan nära manlig bekant

Men även om det är ovanligt har det nu likväl hänt. Det inträffade är en ofattbar tragedi, som naturligtvis drabbar flickans familj hårdast, men likt ringar på vattnet också andra som känt henne eller som bor i samma område. Till de drabbade hör hennes vänner och skolkamrater. Barn som fått sin trygghet skakad och behöver hjälp av kloka och insiktsfulla vuxna att hantera den skräck och oro en händelse som denna väcker. Känslor som sannolikt förstärks av att det av allt att döma är någon i flickans nära omgivning som begått mordet.

Vad dessa barn inte behöver  är ett TV-team som kommer och sticker en mikrofon i ansiktet på dem och undrar hur det känns. Men SvT:s Rapport hade igår det dåliga omdömet att åka ut till flickans skola och ställa den frågan till hennes kamrater. Självklart var de ledsna, självklart tyckte de att det var otäckt. Även om reportern var hänsynsfull i sitt frågande borde de inte lockas att visa sin sorg och oro i TV. En TV-kamera på en skolgård och chansen att få vara i TV är en lockelse för barn, som inte förstår konsekvenserna av att ställa upp och svara på frågor.

I avsnittet om  yrkesregler i Spelreglerna för press, radio och TV  står att man vid anskaffning av material ska visa särskild hänsyn mot ovana intervjuobjekt och vid bildanskaffning i samband med olyckor och brott.

Enligt min bedömning har Rapport med detta inslag brutit mot båda dessa regler, vilket är extra allvarligt eftersom det handlar om barn. Att samma fråga ställdes till flickans grannar upprör mig inte lika mycket. Men jag tycker att även det är en journalistik som inget tillför utan bara utnyttjar en tragedi till att skapa ett meningslöst inslag.

 

 

Äldrerapport med frågetecken

Förstatligande av skolan som en väg till bättre resultat och större nationell likvärdighet är skoldebattens eviga fråga Just nu parkerad i Leif Lewins utredning om kommunaliseringens effekter.  Även inom äldreomsorgen skiljer sig resultat och resurser mellan olika delar av landet, men där hör man sällan krav på förstatligande. Därför väcktes mitt intresse när jag såg att Arena Idé på försommaren presenterat en rapport med rubriken ”Nationalisera äldreomsorgen?” Intressant, hur hade jag kunnat missa den?

Besvikelsen blev stor när jag läst rapporten och insett det handlar om rubriksättning som mer hör hemma i Hänt i veckan. Rubriken saknar täckning i texten. Möjligen hade den varit korrekt om rapporten hetat ”Nationalisera finansieringen av äldreomsorgen”, men även då hade man nog känt sig lite lurad. I en intervju i Kommunalarbetaren ställs relevanta frågor om rapporten och dess rubrik till rapportförfattaren Olav Fumarola Unsgaard. Han medger där att rubriken är hårdragen och att han inte direkt förordar en nationalisering:

– Det är ju ett frågetecken på titeln, men vi tycker att man allvarligt måste se över alla alternativ, inklusive en nationalisering, säger han till KA.

Att alla alternativ måste ses över, är ju den vanligaste slutsatsen när det handlar om äldreomsorgens framtida finansiering. Olav Fumarola Unsgaard resonerar kring en äldreomsorgsförsäkring. Argumenten för är att det gör det offentliga åtagandet tydligt och stärker den enskildes rätt. Den främsta invändningen är att en försäkringslösning innebär en urholkning av den generella välfärden eller också bara blir en förtäckt öronmärkt skatt. I sin synnerligen försiktiga personliga slutsats förordar Unsgaard en försäkring som är så skattelik som möjligt…

Olav Fumarola Unsgaard lägger större vikt vid personalens arbetsvillkor än de flesta andra debattörer på det här området. Hög andel tillfälligt anställda och hög personalrörlighet försvårar möjligheterna att styra verksamheten och utnyttja personalen effektivt, menar han. Lösningen är fler heltider, högre löner och bättre arbetsmiljö för att göra yrket mer attraktivt. Han pekar också problemet med det minskade intresset för gymnasiets vårdutbildningar, något som ju även utbildningsministern  nyligen uppmärksammat. Jan Björklund hoppas öka intresset genom en särskild undersköterskeexamen och genom att ge vårdprogrammet få en särskild inriktning mot sjuksköterska..

Välfärdens framtida finansiering och personalförsörjning är svåra frågor. Trots rapportens brister ska Arena Idé ändå ha heder av att man oförtrutet fortsätter arbetet med att hålla liv i debatten när så många vill glömma den just för att den är så svår. Debatten kanske hade livats upp om man mer direkt föreslagit en nationalisering av äldreomsorgen, men det hade varit ett stickspår. Precis som när det gäller skolan är det viktigare att diskutera verksamhetens kvalitet och innehåll än huvudmannaskapet

Får man kalla Lambertz gubbsnygg?

Gubbsnygg… Bland alla orden i gårdagens flöde på de sociala medierna var det ordet jag fastnade för. Det användes av en klok och omdömesgill ung kvinna som förlorat förtroendet för Göran Lambertz på grund av hans agerande i Thomas Quick-debatten. Men eftersom han var gubbsnygg skulle hon ha teven på utan ljud nästa gång han var med. Min första tanke var att skriva en kommentar om att det inte var någon konst att framstå som gubbsnygg om man var med i samma sändning som Leif G W Persson.

Men vid närmare eftertanke bestämde jag mig för att avstå. Varför anser vi kvinnor att vi har rätt att kommentera mäns utseende på ett sätt som vi inte accepterar att män gör med kvinnor?

Jag skulle bli genuint upprörd om en betydligt yngre man kommenterat ett inslag med Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg i någon aktuell juridisk fråga med att hon var gumsnygg. Ett ord som jag heller inte skulle gilla om det användes på mig själv. Däremot inbillade jag mig att Göran Lambertz, som är ungefär jämngammal med mig och Anne Ramberg, skulle vara rätt smickrad över epitetet gubbsnygg.

Vid närmare eftertanke kom jag fram till att det som vanligt i könssammanhang handlar om makt. Kvinnor kommenterar män ur ett underläge och tillåter sig en ton och ett ordval som annars inte skulle accepteras. Byt ut ordet man mot jude i en Ulla Skogh-sketch och många skulle lämna lokalen.

Men givetvis handlar det också om könsroller. Män med makt behåller sin attraktionskraft även om de blir lite till åren. De unga kvinnorna har en makt över männen tack vare sin ungdom. Attraktionskraften är inte lika självklar när det gäller unga män och äldre kvinnor på maktpositioner. De löper större risk att bli betraktade som morsor än sexobjekt. Men det kanske ändrar sig i takt med att de äldre kvinnorna blir fler och snyggare.

Oavsett kön följer med makt ett ansvar för orden. Jag minns hur jag efteråt skämdes när jag som VD en gång skämtsamt kallat min helt manliga, och mycket professionella, ledningsgrupp för ”pojkarna”. Det var lika oacceptabelt som när en manlig chef talar om sina kvinnliga underlydande som ”flickorna”.

 

 

 

En suck av lättnad över kvittojournalistiken?

Annie Lööf har anledning att sucka på grund av kvittojournalis-
tiken, men hon suckar knappast av lättnad. Foto: Kristian Pohl. 

Det har skämtats flitigt om heliumballonger de senaste dagarna, både i det sociala umgänget och på sociala medier. Att Stiftelsen för strategisk forskning satsade 138 000 kronor på lila heliumballonger vid sitt exklusiva 15-årsfirande i Blå hallen har blivit symbolen för den offentliga slösaktigheten. Men i spåren på nya avslöjanden kommer också ifrågasättande av kvittojournalistiken och krav på en granskning av det som är stiftelsers och myndigheters uppdrag.

Jag efterlyste i min senaste VLT-krönika, även publicerad här på bloggen, en utvärdering av de projekt för kvinnligt företagande som Tillväxtverket varit engagerat i. Det är jag inte ensam om, men det har visat sig lättare sagt än gjort. Svenska Dagbladet har försökt, men det visades sig omöjligt. Regeringen slussar 375 miljoner kronor under 2007-2014 via Tillväxtverket till olika projekt. Vad det ger är det ingen som vet eftersom ingen vet vilka som deltagit, vilket är väl så upprörande som chokladprovningar och ballonger.

”Man satsar pengar och vill nå ut, men man har inte ens så pass koll att det går att följa upp om tjänsten haft något värde för mottagaren”, säger till SVD Barbro Widerstedt, analytiker på den statliga myndigheten Tillväxtanalys, som skrivit en kritisk rapport till regeringen.

De som producerar avslöjanden som får ministrar eller generaldirektörer att avgå blir snabbt journalistikens hjältar. Att Mattias Carlsson, som granskat representationen vid  Tillväxtverket och SSF,  finns med i diskussionerna om Stora Journalistprisets avslöjandeklass är givet, men konkurrensen är hård. I en artikel i tidningen Journalisten ifrågasätter frilansskribenten Håkan Lindgren den hyllade kvittojournalistiken eftersom den stirrar sig blind på restaurangnotorna i stället för att granska vad myndigheterna använder de övriga  99,8 procent av budgeten.

”Kvittojournalistik gör läsaren upprörd och samtidigt okunnig om de större sammanhangen. Det hänger ihop: ju okunnigare jag är, desto mer förbittrad och maktlös blir min upprördhet”, skriver Håkan Lindgren, som misstänker att makthavare drar en suck av lättnad när det bara är representationen som granskas.

Annie Lööf håller knappast med. Hon har haft all anledning att sucka den här veckan, men inte av lättnad. Näringsministern har varit hårt ansatt sedan det visat sig att departementet både haft egna notor av tvivelaktig karaktär, inte hållit isär regeringens pengar och partikassan och dessutom försökt krishantera detta på ett sätt som gjort krisen värre. För detta förtjänar hon kritik. Men det är svårt att bortse från att Annie Lööf som ung och kvinna är mer utsatt än herrarna hon har omkring sig i alliansledarkvartetten. Hon tycks heller inte ha fått den uppbackning hon skulle behöva från erfarna politiska tjänstemän.

Inte har hon mycket tröst att hämta i veckans mätningar. I Demoskops mätning får hon betyget 2, 17, bara snäppet bättre än Jimmie Åkesson I tidningenChefs granskning av hennes ledarskap, som sannolikt var gjord före den nuvarande krisen, får hon 28 av 40 poäng. Hon ifrågasätts för sin ålder, och för sin brist på yrkeserfarenhet och pondus.

Inget av detta bör ju vara någon överraskning för dem som har utsett henne. Men jag kan ibland tycka att vi i samhället idag gör unga kvinnor, och ibland män, en otjänst genom att låta ungdomlig glöd väga så tungt att vi ger dem uppdrag de inte är mogna för och sedan överger dem när de inte uppfyller förväntningarna. Än är Annie Lööf inte övergiven av sitt parti, men nervositeten ökar och frågan är hur länge hon själv orkar fortsätta att le lika glatt.

Hur mycket tillväxt har vi fått för pengarna?

Texten även publcierad i VLT 14 augusti 2012
FöretagarQunskap, Kvinnor Gör Mål, Företagsdax,  minSTInnovation i Mälardalen är projektnamn som knappast säger något utom för de närmast berörda. Det är några av de västmanländska projekt som, det i dagarna så omskrivna, Tillväxtverket varit engagerat i. Vad de kostat och hur mycket tillväxt dessa och andra satsningar som verket använt sin budget på 3,7 miljarder till är det få, om ens någon som vet. Däremot vet alla att 16 miljoner under tre år har använts till representation, medarbetardag på Grand Hotel, dyra seminarier och diverse förlustelser.

För denna användning av skattemedel förtjänar Tillväxtverket och dess ledning kritik och Dagens Nyheter, som grävde fram slöseriet efter ett läsartips, en eloge. Kvittojournalistik, kallas detta i branschen. En journalistik som ständigt tycks behövas som en kontroll av att offentliga medel används på rätt sätt.

Det är en journalistik som kräver noggrannhet, systematik och tålamod. Det tar tid och få redaktioner ger sig nog sig på en sådan granskning utan att ha ett tips om att det är motiverat. Men det finns alltid en risk att resultatet uteblir. Att en myndighet eller kommunal förvaltning sköter sin representation ger inga rubriker.

Ändå är detta trots allt en granska enkel journalistik. Man vet hur det borde vara och är det inte på det viset är nyheten och genomslaget givet. Det finns också en moralism att rida på. Det räcker inte att skriva att det handlar om offentliga medel utan det är ”dina skattepengar” som har förslösats på mat, alkohol och resor. Det är betydligt svårare att ge sig in och granska om en myndighet uppfyller sitt egentliga uppdrag. Hur mycket tillväxt har vi fått för Tillväxtverkets 3,7 miljarder?

Själv är jag till exempel inte hundraprocentigt övertygad om att Tillväxtverket använder mina skattepengar på bästa sätt i ett projekt som Kvinnor gör mål, som handlar om utveckling och samarbete för certifierade kroppsterapeuter. Ett av många projekt om kvinnligt företagande i länet jag gärna skulle se granskade.

 

 

Haparanda, Lugnet och Ikea

2006 hade Haparanda landets procentuellt högsta tillväxt. Orsaken var världens nordligaste Ikea-varuhus, som invigdes i september. Ett varuhus som Ikeas styrelse inte ville ha. Kommunalrådet Sven-Erik Bucht (S) lyckades få till ett möte med Ingvar Kamprad. Personkemin mellan herrarna stämde förträffligt och Kamprad beslutade personligen om att bygget skulle bli av. Sven-Erik Bucht blev en kommunal hjälte, årets svensk och så småningom riksdagsman tack vare personkryss. Idag för han en anonym tillvaro som suppleant i finansutskottet.
Bakom varje framgångsrik och handlingskraftig kommunstyrelseordförande finns en duktig kommunchef. I Haparanda hette hon Christina Lugnet. Hennes roll för Ikeaetableringen är inte lika känd, men säkert lika betydelsefull. Även hon fick sin belöning. 2009 utsåg näringsminister Maud Olofsson henne till generaldirektör för det nystartade Tillväxtverket. En oväntad och kanske djärv rekrytering. Själv hoppades jag att hon skulle föra med sig lite kommunalt sunt förnuft in i statsförvaltningen.

Tyvärr verkar det inte ha blivit så. Efter tre år då generaldirektören för Tillväxtverket varit lika anonym som en suppleant i finansutskottet har Christina Lugnet i sommar blivit känd som den lyxfifflande chefen för Skandalverket för att använda några av rubrikorden. Igår kom det oundvikliga slutet. Christina Lugnet entledigades eftersom hon förlorat regeringens och Annie Lööfs förtroende på grund av Tillväxtverkets vidlyftiga representationsvanor.

De senaste dagarna har svenska folket rasat mot Grand Hotellmiddag, slottsvistelser och chokladprovning. En användning av skattemedel som inte ens generaldirektören själv kunde försvara och därmed var hon körd. Kvittojournalistiken har firat en ny triumf. Tyvärr, måste man tillägga. Varje gång hoppas man ska vara de sista. Att de ansvariga ska dra lärdom, men frestelserna tycks alltför stora. Sannolikt finns det idag ett antal generaldirektörer och andra offentliga chefer som oroligt funderar om det är deras tur nästa gång. Men det hade också varit intressant om någon också granskat vad Tillväxtverket gjort utöver ätandet. Det handlar trots allt om en myndighet med 350 medarbetare och en budget på 3,7 miljarder.

Haparanda är en av de kommuner som fått stöd. Bland annat 10,5 miljoner till utvecklingen av en gemensam stadskärna med Torneå, kommunen satsar lika mycket. En fortsatt satsning på Haparanda som handelsstad. Optimismen där är dock inte lika stor som när Ikea startade. Det räcker inte med ett Ikea för att vända utvecklingen, konstaterar Jan Nyberg i boken På gränsen till utveckling, som handlar om Haparanda efter Ikea-etableringen. Befolkningen har inte ökat och ungdomsarbetslösheten är bland de högsta i landet. Tillväxten är inte längre på rekordnivå. Haparanda ligger inte i topp ens i Norrbotten, den positionen har numera Gällivare.
Att skapa tillväxt är svårt. Det blev ingen hundraprocentig framgångssaga varken för Haparanda eller Christina Lugnet. Dock har nog kommunen större chans till come back än sin före detta kommunchef.

Den obotliga ålderdomen

”Om du kan undvika det, bli inte gammal”.
Det rådet får författaren Stefan Gurt av sin far Sven kort före hans död. Stefan Gurt har skildrat pappans sista tid i boken ”Så dödar vi en människa”, som kom ut när äldreomsorgsdebatten var som hetast i vintras. Men det är egentligen inte en stridsskrift om dagens äldreomsorg utan  mer en skildring av vårt samhälles åldersfixering och bristande respekt för ålderdomen.
Stefan Gurts bok är också en vemodig berättelse om förlusten av en förälder, som många kan känna igen sig i. En förälders död väcker frågor om deras liv och därmed om hur det egna livet blev som det blev. Hans pappa hade knappast det liv han önskat sig.  Men kanske var det ändå ett gott liv, sådant är svårt för en son att bedöma. Dock råder det inget tvivel om att slutet på detta liv inte var gott.

Pappan dog efter några månader på ett särskilt boende i Solna. Där hade han hamnat efter flera år av tilltagande förvirring och kroppsligt förfall. Kommunens företrädare hade velat flytta honom tidigare, men både han själv och sönerna gjorde motstånd. Tidvis var han både humoristisk och klartänkt, men efter flytten bryts han snabbt ner. När sonen återvänder efter en sex veckors resa är pappan knappt kontaktbar, kraftigt avmagrad och har helt tappat livslusten.

Att tiden på särskilt boende blir kort förvånar knappast någon som är verksam inom äldreomsorgen. Vistelsetiden blir för många bara ett par månader. Frågan är om det är bra eller dåligt. Om de gamla har bott hemma så länge de kunnat och flyttar för att få kvalificerade vård och omsorg den sista tiden är det i grunden bra. Men om orsaken är att innehållet i verksamheten är så torftigt att de, likt Stefan Gurts pappa, tappar livslusten, är det inte en värdig omsorg.

Frågan är också vilka förväntningar de gamla och deras anhöriga har. Är de inställda på att detta är en plats man kommer till för att dö eller räknar de med att  få hjälp att leva några år till? Stefan Gurt var inte beredd på att hans pappa skulle ha så kort tid kvar. Hade han vetat hade han kanske prioriterat annorlunda.

I förra veckan begravdes diplomaten Sverker Åström. Enligt flera av talarna på begravningen hade han sett fram emot döden och planerat begravningen i detalj. ”Jag lider av en obolig sjukdom – ålderdomen”, hade han beskrivit sin situation, enligt Jan Eliasson.

Den sjukdomen lär enligt alla prognoser drabba allt fler av oss. Det kommer att ställa samhället inför stora utmaningar, men vi har också ett eget ansvar. Inte att undvika att bli gamla, där har vi ingen talan. Däremot bör vi fundera över hur vi möjligaste mån ska undvika en dålig återdom. Lättare sagt än gjort, men alternativen kommer sannolikt att öka när de äldre blir fler och resursstarkare. Stefan Gurt har för egen del ställ sig i kö till Stiftelsen Konstnärshem. ”Man kan göra så att de sista åren inte bara blir eländiga”, skriver han på sin blogg

Alla olikheter är inte orättvisor

Texten även publicerad i VLT 17 juli 2012

Vid ett av Almedalens många seminarier diskuterade Socialsty-
relsens generaldirektör Lars-Erik Holm, Mona Sahlin, regionrå-
det Monica Sehlin (KD) och dokumentärfilmaren Martin Borgs
olikheter och orättvisor. Foto: SKL

Ingen kommun är den andra lik. Alla landsting är olika. Därmed innebär det skillnad var man bor. Senast sådana skillnader orsakade rubriker gällde det läkemedlet Yervoy, som förbättrar chanserna till förlängt liv för patienter med svårt malignt melanom. Men som alla inte får eftersom priset är så högt. I Västmanland är det inte totalstopp, målet är att tre-fem patienter ska få behandlingen i år.

Man behöver inte vara personligen drabbad av hudcancer för att uppröras över att bostadsorten avgör möjligheterna till en livsförlängande behandling. Hälso- och sjukvårdslagen slår fast allas rätt till vård på lika villkor och att den som är störst behov ska komma först. Krav som knappast kan sägas vara uppfyllda här.

Därmed är skillnader i tillgång på cancerläkemedel, att anse som orättfärdig. Men alla skillnader är inte dåliga och innebär inte orättvisa. I ett system som det svenska med decentraliserat ansvar för vård, skola och omsorg är olikheter oundvikliga och många gånger utvecklande. Men skillnader måste kunna försvaras.

För att skillnader ska kunna försvaras och förstås måste de vara synliga. Både beslutsfattare och medborgare måste veta hur det ligger till, bara då kan det bli en förändring. Detta är tanken bakom de öppna jämförelser, som kommuner och landsting lagt mycket möda på. Inte utan motstånd, men heller inte utan resultat.

Norbergs skolor är ett sådant exempel. När de första öppna jämförelserna på skolområdet presenterades för sex år sedan hamnade Norberg på plats 266 av landets 290 kommuner. Tack vare systematiskt arbete ligger man i år på 13:e plats. Liknande exempel på lyckat förbättringsarbete kan hittas inom strokevården och för fallskador inom äldreomsorgen.

Ingen vill ligga sist. Därför kommer alla att sträva efter att bli bättre, men i en rankning kommer likväl någon alltid att vara sist. Förhoppningsvis är det inte samma kommun hela tiden. Dessutom måste lägstanivån vara godtagbar. Alltför stora skillnader i tillgång till bra skola och livsavgörande vård kan inte försvaras.

PS

I en intressant debattartikel i Svenska Dagbladet beskriver Sveriges Kommuner och Landsting tillsammans med ledande företrädare för landets regionala cancercentra hur samordningen ska förbättras och introduktionen av nya cancerläkemedel ska skyndas på. Men, påpekar man, det går inte att bortse från att samhällets resurser är begränsade och man kan därför inte avstå från de svåra frågorna, som journalistiken skyggar för: "Det går därför inte att undvika frågan om hur mycket det är värt att förlänga ett liv eller till och med bota en patient med en livshotande sjukdom. Denna fråga måste diskuteras brett i samhället.", skriver man bland annat

Mer mackor än rosé i Almedalen

Texten även publicerad i VLT den 7 juli 2012

Mackor och seminarier är mer typiskt för Almedalen än rosé-
mingel. Foto: Region Gotland 2011

Solen skiner och Gotlandssommaren visar sig från sin bästa sida. Inne i ett kvavt och anspråkslöst konferensrum i Visby sitter ett 40-tal personer och lyssnar på föredragningar om Mälarens vattenkvalitet. Sjön som 1,8 miljoner människor är beroende av för rekreation och dricksvatten, men som vi tar för given och inte vårdar som vi borde. Hur ska man få arbogaborna att inse vad deras enskilda avlopp betyder för stockholmarnas dricksvatten?

En typisk bild från den snart avslutade Almedalsveckan, men en bild som inte så ofta visas. Mediebilden domineras av partiledartalen, diverse jippon och rosévinsminglandet. Allt detta förekommer, men kärnan i Almedalsveckan är den här typen av ambitiösa seminarier. Runt om i Visby sitter människor och diskuterar alla upptänkliga ämnen. Det kan handla om meningsfullt åldrande, den framtida a-kassan, mediemakt eller skolans kris för att ta några exempel bland de mer än 1 800 punkterna i programmet.

Årets Almedalsvecka har varit större än någonsin och därmed mer ifrågasatt än någonsin. Inte minst har kritiken gällt att så mycket offentliga medel satsas på dessa julidagar. Det kostar att vara på plats även om man nöjer sig med ett tält på en trottoar eller låter personalen tränga ihop sig i en hyrd lägenhet i något ytterområde. Argumenten är synlighet och nätverkande. Må så vara, men jag är glad att det inte är mitt landsting utan Västra Götaland som satsar på 850 000 på seminarier om allt från mänskliga rättigheter till biogas. Jag gläds också åt att det är östgötska skattepengar och inte västmanländska som betalar kvällarnas poliska satir.  

Däremot har jag inga problem med att en samarbetsorganisation som Mälardalsrådet finns på plats och arrangerar ett seminarium om Mälaren. Rådets uppdrag är att nätverka och lobba. Inte heller upprörs jag av att möta lokala politiker på seminarier och i gatuvimlet. Tvärtom, jag tror att några dagar i Almedalen gör dem klokare och gladare så att de klarar sitt uppdrag bättre.  Demokratin behöver mötesplatser. Almedalsveckan är årets mötestätaste vecka.

  

Rörig styrning av välfärden

Att styrning ska vara tydlig och strukturerad får man lära sig första dagen på de grundläggande chefskurserna.  Behovet blir inte mindre för att man kommer högre upp i beslutshierarkierna, men på det som kan ses som den högsta nivån, den statliga styrningen, är det väldigt dåligt med struktur och tydlighet idag. Om detta har det pratats åtskilligt under Almedalsveckan. Veckan är ju ständigt ifrågasatt, men en av de klara fördelarna är att det här finns utrymme för öppna samtal över de gränser som präglar vardagen.

Politikens medialisering blir högst påtaglig under Almedals-
veckan. Foto: Region Gotland

Vid ett av veckas seminarier illustrerades problemet med den bristande styrningen med ett gymnastiksalsgolv där linjer för olika sporter finns uppritade. Det ser rörigt ut men fungerar i praktiken rätt hyggligt. Deltagarna vet om de ska spela basket eller badminton och vilka linjer som gäller.  Men så tydligt är det inte för dem ska se till att vård, skola och omsorg fungerar.

"Det är som att skicka ut någon i gymnastiksalen och säga att de ska spela sport", menade Hans Winberg frå tankesmedjan Leading Health Care.

Om man ska spela sport blir det rätt rörigt. Det är det också många gånger inom de offentliga verksamheterna. Inte minst inom vårdområdet där det idag  finns tolv myndigheter, som överlappar varandra, delvis gör samma saker och sänder motstridiga budskap. Regeringens utredare Stefan Carlsson har föreslagit att alla tolv ska läggas ner och ersättas med fyra nya myndigheter. På så vis ska den statliga nivån bli bättre både på att styra och stödja kommuner och landsting, som utför tjänsterna

"Här finns stora pengar att spara. En halv miljard på myndighetsstrukturen, men det är småpengar jämfört med vad som finns att vinna på effektivare arbetssätt", sa Stefan Carlsson på ett seminarium med rubriken Makt eller slakt, arrangerat av Socialstyrelsen.

Socialstyerelsen är en av de myndigheter som försvinner i Stefan Carlssons förslag. Generaldirektör Lars-Erik  Holm tvivlar på att styrningen verkligen blir bättre. Att förslaget tagit så väl emot av kommunföreträdare såg han som ett varningstecken.

"Det finns risk för att det starka kommunala självstyret leder till kommunal egoism", varnade han.

Utifrån praktikerns perspektiv beskrev Haninges äldrechef Ewa Kardell att den statliga tillsynen och styrningen upplevs som både kortsiktig och osystematisk.  En förklaring till kortsiktigheten är att politiken idag är så mediestyrd. När medierna påpekar en brist eller en skillnad mellan olika delar i landet är riksdag och/eller regering snabba att föreslå åtgärder eller tillsätta en utredning. Socialstyrelsen hade i fjol närmare 200 regeringsuppdrag, vilket tränger undan mer långsiktiga uppgifter.

Vid ett seminarium arrangerat av Sveriges Kommuner ochLandsting (SKL) diskuterades om olikhet egentligen är ett problem. Det kan också vara en drivkraft för förändring.  Så har de Öppna jämförelserna fungerat. Eftersom ingen vill vara sist leder öppenhet om resultat till att alla strävar efter att bli bättre. Som exempel togs Norbergs kommuns skolor. När den första Öppna jämförelserna på skolområdet presenterades för sex år sedan hamnade Norberg på plats 266 när landets 290 kommuner rankades. Tack vare systematiskt arbete ligger man i år på 13 plats.

I panelen ingick bland annat förra S-ledaren Mona Sahlin, som är en betydligt intressantare debattör nu när hon kan säga vad hon tycker och inte vad hon förväntas. Hon påpekade att skillnader och orättvisor inte är samma sak. Bra skillnader finns och de ska politiken försvara.

"Resurser ska vara olika eftersom förutsättningar är olika", sa hon bland annat med adress till ”ni politiker”.

Utanför Almedalens seminarierum är det svårt att problematisera välfärdsdebatten och diskutera styrsystem. I stället hamnar diskussionen lätt i låsningar kring privat och offentligt och om vinster ska förbjudas. För att komma ifrån denna låsning har de tre tankesmedjorna Leading Health Care, Fores och Entreprenörskapsforum dragit i gång ett forskningsprojekt kallat Uppdrag Välfärd, som presenterades under seminarierubriken ”Välfärden är värd en bättre debatt”.

"Det går inte att gå tillbaka till 70-talet. Idag kan inte debatten gälla OM vi ska ha alternativ i välfärdssektorn utan HUR alternativen ska se ut. Det finns oändligt många sätt", framhöll Fores chef Martin Ådahl.

Frågan lär återkomma i Almedalen 2013, förhoppningsvis på ett sådant sätt att valrörelsen 2014 inte handlar om ja eller nej till vinster i välfärden. Man skulle önska en debatt om hur staten kan kontrollera kvaliteten utan att göra ramarna så trånga att välfärdens aktörer och leverantörer inte har utrymme för kreativitet och innovation utan reduceras till utförare av detaljerade riktlinjer utformade långt från verkligheten.