![]() |
Annie Lööf har anledning att sucka på grund av kvittojournalis- tiken, men hon suckar knappast av lättnad. Foto: Kristian Pohl. |
Det har skämtats flitigt om heliumballonger de senaste
dagarna, både i det sociala umgänget och på sociala medier. Att Stiftelsen för
strategisk forskning satsade 138 000 kronor på lila heliumballonger vid
sitt exklusiva 15-årsfirande i Blå hallen har blivit symbolen för den
offentliga slösaktigheten. Men i spåren på nya avslöjanden kommer också
ifrågasättande av kvittojournalistiken och krav på en granskning av det som är
stiftelsers och myndigheters uppdrag.
Jag efterlyste i min senaste VLT-krönika, även publicerad
här på bloggen, en utvärdering av de projekt för kvinnligt företagande som
Tillväxtverket varit engagerat i. Det är jag inte ensam om, men det har visat
sig lättare sagt än gjort. Svenska Dagbladet har försökt, men det visades sig omöjligt.
Regeringen slussar 375 miljoner kronor under 2007-2014 via Tillväxtverket till
olika projekt. Vad det ger är det ingen som vet eftersom ingen vet vilka som
deltagit, vilket är väl så upprörande som chokladprovningar och ballonger.
”Man satsar pengar och vill nå ut, men man har inte
ens så pass koll att det går att följa upp om tjänsten haft något värde för
mottagaren”, säger till SVD Barbro Widerstedt, analytiker på den statliga
myndigheten Tillväxtanalys, som skrivit en kritisk rapport till regeringen.
De som producerar avslöjanden som får ministrar eller
generaldirektörer att avgå blir snabbt journalistikens hjältar. Att Mattias
Carlsson, som granskat representationen vid Tillväxtverket och SSF, finns med i diskussionerna om Stora
Journalistprisets avslöjandeklass är givet, men konkurrensen är hård. I en
artikel i tidningen Journalisten ifrågasätter frilansskribenten Håkan Lindgren
den hyllade kvittojournalistiken eftersom den stirrar sig blind på
restaurangnotorna i stället för att granska vad myndigheterna använder de
övriga 99,8 procent av budgeten.
”Kvittojournalistik gör läsaren upprörd och samtidigt
okunnig om de större sammanhangen. Det hänger ihop: ju okunnigare jag är, desto
mer förbittrad och maktlös blir min upprördhet”, skriver Håkan Lindgren, som
misstänker att makthavare drar en suck av lättnad när det bara är
representationen som granskas.
Annie Lööf håller knappast med. Hon har haft all anledning
att sucka den här veckan, men inte av lättnad. Näringsministern har varit hårt
ansatt sedan det visat sig att departementet både haft egna notor av
tvivelaktig karaktär, inte hållit isär regeringens pengar och partikassan och
dessutom försökt krishantera detta på ett sätt som gjort krisen värre. För
detta förtjänar hon kritik. Men det är svårt att bortse från att Annie Lööf som
ung och kvinna är mer utsatt än herrarna hon har omkring sig i
alliansledarkvartetten. Hon tycks heller inte ha fått den uppbackning hon
skulle behöva från erfarna politiska tjänstemän.
Inte har hon mycket tröst att hämta i veckans mätningar. I Demoskops
mätning får hon betyget 2, 17, bara snäppet bättre än Jimmie Åkesson I tidningenChefs granskning av hennes ledarskap, som sannolikt var gjord före den
nuvarande krisen, får hon 28 av 40 poäng. Hon ifrågasätts för sin ålder, och
för sin brist på yrkeserfarenhet och pondus.
Inget av detta bör ju vara någon överraskning för dem som
har utsett henne. Men jag kan ibland tycka att vi i samhället idag gör unga
kvinnor, och ibland män, en otjänst genom att låta ungdomlig glöd väga så tungt
att vi ger dem uppdrag de inte är mogna för och sedan överger dem när de inte
uppfyller förväntningarna. Än är Annie Lööf inte övergiven av sitt parti, men
nervositeten ökar och frågan är hur länge hon själv orkar fortsätta att le lika
glatt.
Blir förargad av denna struts hantering av kostnader för deras middagsbjudningar. Det är naturligt de skall samlas och under skön samvaro söka de kontakter som är nödvändiga.
SvaraRaderaJa gamla gubbar tänker, en middag bra men till pris ja vilket, ger det fördelar.
SvaraRadera