tisdag 28 februari 2012

Varning för kommunalt tunnelseende

Texten även publicerad i VLT 28 februari 2012

När kommunala engagemang motiveras med att man vill sätta orten på kartan och locka besökare från när och fjärran väcks min misstänksamhet. Alltför ofta har det visat sig att sådana satsningar präglats av glädjekalkyler och förhoppningar snarare än marknadsanalyser och realism. Ett slags kommunalt tunnelseende.

Den nu planerade skidtunneln på Rocklunda i Västerås kan bli ytterligare ett i raden av riskprojekt där en kommun till slut tvingas gå in och ta sitt ansvar. Kommunalrådet Ulla Persson (S) hävdar visserligen att inga kommunala pengar står på spel i tunneln. Men tanken är att kommunen ska hyra av byggaren och sedan hyra ut i andra hand till ett bolag som sköter driften. En konstruktion som innebär att kommunen står för risken. Dessutom diskuteras kommunala pengar i form av avgifter från skolor som ska dit och åka skidor när naturen är snöfri.

Kommunen är nödvändig som garant för tunnelprojektet. Hade det varit en säker investering hade byggare och driftbolag kunnat låna pengar på vanligt sätt.

Erfarenheterna från landets hittills enda skidtunnel i Torsby stärker oron. Tunneln invigdes 2006 och kostade 62 miljoner, som huvudsakligen kom från EU och kommunen. Till en början ägde kommunen 51 procent. 2008 fick man ta över såväl driftansvaret som de ackumulerade förlusterna. I fjol hade man 31 000 besökare och fick ett litet plus tack vare den snöfattiga hösten.

På några års sikt kan Torsby och Västerås räkna med hårdnad konkurrens om de skidåkare som inte kan vänta tills snön kommer. Tunnlar planeras i bland annat Hässleholm, Göteborg och Bålsta. Det senare är en jätteanläggning som om den blir verklighet innebär att Västeråstunneln riskerar förlora stockholmarna.

I dessa tider av ekonomisk osäkerhet är det märkligt att de styrande i Västerås, med undantag för miljöpartiet, är så riskbenägna. Än finns bara en avsiktsförklaring. Kliv av medan tid är och låt näringslivet sköta detta på egen hand. Om det betyder att det inget blir är det nog lika bra. Folkhälsan påverkas knappast. Det är bättre att folk är ute och går i friska luften än åker skidor i en tunnel.

tisdag 14 februari 2012

Måste farmor vara så ledsen?

Äldreriksdagens, sombolbild, är högaktuell idag på Alla
hjärtans dag. Ett av de ämnen som tas upp är psykisk
ohälsa bland äldre.
En av de sista gångerna jag besökte min farmor i hennes lilla rum på ålderdomshemmet satt hon på sängkanten och grät över att hon snart skulle dö. Det hade jag, som då var i 25-årsåldern, lätt att förstå, men svårt att hantera. Min förhoppning var väl att ett besök skulle muntra upp henne. Idag kan jag fundera över om hon kanske inte bara var tillfälligt nedstämd utan hade en depression. Det var det nog ingen som tänkte så mycket på då på 1970-talet och dessvärre inte heller i dagens äldreomsorg..

Psykisk ohälsa är minst lika vanligt bland äldre som hos yngre. 12-15 procent av befolkningen har, enligt Socialstyrelsens bedömning, depression. Men de får i inte tillgång till specialiserad psykiatrisk öppen- och slutenvård i samma utsträckning som yngre personer, visar en nyligen publicerad rapport. Det är också ytterst ovanligt att äldre personer erbjuds samtalsbehandling som till exempel KBT. Däremot får de ofta piller. Behandling med psykofarmaka är fem gånger vanligare bland äldre än bland dem som ännu inte fyllt 65 år. Trots det förekommer det underbehandling, vilket kan bidra till ökad självmordsrisk.

Äldres psykiska ohälsa är en försummad del av vården. Delvis för att vi har en tendens att se depression och ångest som naturliga tillstånd och en del av åldrandet. Ungefär som jag när jag hälsade på min farmor tänkte att det inte var konstigt att hon var ledsen när tillvaron var så begränsad och framtidsutsikterna så dystra. En annan förklaring till att ålders psykiska ohälsa inte tas på allvar är att vi är fast i våra bilder av vad det innebär att bli gammal. Bilder som ofta är förknippade med den glada och omtänksamma mor- eller farföräldern snarare än med en person med ångest eller alkoholism, för att ta några tecken på psykisk ohälsa som förekommer också hos äldre.

”Bilderna och föreställningarna om ålder och psykisk sjukdom hänger helt enkelt inte samman. I vissa avseenden utgör de till och med motsatsförhållanden”, skriver Susanne Rolfner Suvanto och Anna-Lisa Suvanto i en skrift om äldre psykiska ohälsa publicerad av tidningen Äldreomsorg. Susanne Rolfner Suvanto har också nyligen kommit ut med en bok i ämnet med titeln Mellan äldreomsorg och psykiatri.

Många äldre hamnar i detta gap mellan äldreomsorg och psykiatri eller i gapet mellan kommun och landsting, om man vill uttrycka sig i huvudmannatermer. Idag ägnas mycket uppmärksamhet åt multisjuka äldre, men det är viktigt att komma ihåg att detta inte alltid betyder olika fysiska krämpor utan att psykisk ohälsa också hör till bilden för många. Antingen för att man levt med det hela livet eller för att det är något som kommit med åren.

Äldreriksdagen den 19-20 april ägnas ett av seminarierna åt äldre med psykisk ohälsa. Seminariet leds av Susanne Rolfner Suvanto.

tisdag 7 februari 2012

Hur länge ska man egentligen jobba?

65-årsdagen har varit arbetslivets målsnöre för min generation. Liksom i så många andra sammanhang gäller här att krafterna räcker vägen ut, men inte längre. Många kör inte för fullt mot slutet utan går i mål avstannande. För att orken eller ambitionerna inte räcker Eller för att omgivningen har tappat intresse för vad de presterar. För en del blir detta ointresse ett skäl att kliva av i förtid. Har man tur kan det göras med goda villkor eftersom arbetsgivaren är beredd att betala för att kunna sätta in en yngre förmåga. För andra beror avhoppet på att kroppen eller, allt oftare, själen säger ifrån . Numera är det inte benbrott utan psykiska sammanbrott som är orsak till de flesta förtidspensioneringarna. Oavsett vilket blir det ekonomiskt kännbart att sluta i förtid.
Pensionsåldersutredare Ingemar Eriksson tror att ekono-
miska incitament får fler att vilja jobba längre.
Foto: Martina Huber/Regeringskansliet

De som har varit lyckligt lottade tidigare i arbetslivet struntar ofta i målsnöret och jobbar glatt vidare. Även om det på det nytryckta visitkortet ofta står konsult i stället för den gamla yrkestiteln. Men det spelar inte så stor roll. Jobbar gör de, så länge deras tjänster är efterfrågade.

Fler borde jobba bortom 65 om pengarna ska räcka när vi lever längre, har varit budskapet för dagen idag. Arbetslivet kan sträcka sig till 75 år och man måste vara beredd att byta karriär mitt i arbetslivet, var budskapet från Fredrik Reinfeldt i en intervju  i Dagens Nyheter. Ett budskap som inte ger några omedelbara popularitetspoäng, men det är ändå välgörande att statsministern börjar tala om den fråga som centrala politiker länge skyggat för: Hur ska pengarna räcka till pensioner och välfärd när allt färre ska försörja allt fler.

Det enda sättet är att antingen tidigarelägga inträdet i arbetslivet radikalt eller senarelägga uttåget. Eftersom det knappast är realistiskt att ungdomar börjar jobba när de är 15-16 är det nödvändigt att höja pensionsåldern, var budskapet från Lena Lundkvist på SCB som var en av talarna på det frukostseminarium med rubriken Bortom 65, som regeringens Framtidskommission ordnade idag.

Frågan är hur det ska gå till. Ingemar Eriksson, som har regeringens uppdrag att utreda pensionsåldern, deklarerade sin tro på ekonomiska incitament. Om man ser att det lönar sig att jobba längre, kommer man att fortsätta ett tag till. Men frågan är om det räcker. Det behövs också en attitydförändring. Från de blivande pensionärerna, som behöver vara beredda att byta arbetsuppgifter och jobba längre. Från arbetsgivarna, som behöver anpassa arbetsuppgifter och arbetsmiljö till en annan åldersstruktur.

Målsnöret kommer alltså sannolikt att flyttas fram, vilket många nog är beredda på. ”Det har skett en tillnyktring i förväntningarna”, konstaterade professor Joakim Palme. Men till 75 år det nog inte många som kan tänka sig att fortsätta, men det trodde nog inte statsministern heller. Men med sitt utspel har han förberett marken för de förslag som kommer från pensionsålderutredningen. Förslag som för trovärdighetens skull bör föregås av ändrade regler för riksdagsmännens pensioner. De kan idag tacka för sig när de är 50 år om de suttit i tolv år. Om medborgarna förväntas jobba längre eller byta arbetsuppgifter, bör deras valda ombud göra det också.




måndag 6 februari 2012

Om en rumpklapp och medialt medberoende


Klappen som vållade tittarstorm. Foto. SVT
Det är inte acceptabelt att bli klappad i rumpan på jobbet. Detta gäller oavsett jobb, alltså även för programledare i Melodifestivalen. Thorsten Flinck överskred en gräns i direktsändning i lördags. Fullt medvetet och med lycklig min, vilket sannolikt hade mindre med klappen i sig att göra och mer med de rubriker han kalkylerade med.
En kalkyl som visade sig helt riktig. Thorsten Flinck lever idag mindre på sitt artisteri och mer på sitt gränsöverskridande. Det var inte i första hand för att höra honom sjunga att han reser sig igen som även de som normalt är ointresserade av schlagerjippot satt framför TV:n i lördags. Vi satt där i spänd förväntan på att se om han skulle falla i direktsändning eller vad han annars skulle hitta på.

” Media har vant sig vid leverans och tittar skuldmedvetet bort efter det att de lustiga citaten har levererats”, skrev Jenny Strömstedt i Expressen innan lördagens sändning och konstaterar att det finns sådant kring Thorsten Flinck som inte går att skriva om:

”Sådant som gör ont och värker genom livet hos andra människor. Sådant som i perspektiv får skrattet att fastna i halsen”.

Den sekundsnabba beröringen av Gina Dirawis bakdel var det som förde Thorsten Flinck till löpsedlarna den här gången. Upprördheten har varit stor, fördömandena hårda. Gina Darawi själv tycks mera irriterad på medierna än på Thorsten Flinck.

”Skriv om de tunga bidragen istället,” skrev hon på Twitter i går. En önskan som inte hade effekt. Historien lever vidare ytterligare en dag. Enligt Aftonbladet ställer Gina Darawis pappa SVT mot väggen. ”Det är inte okej”, säger han, enligt tidningen, men enligt Ginas twitter har han inte velat kommentera saken. ”Vilken fantasi”, skriver hon.

Hon lär få vänja sig vid mer , när Melodifestivalen rullar vidare ytterligare fem veckor. ”Medialt medberoende”, kallar Jenny Strömstedt relationen mellan Thorsten Flinck och medierna. Samma sak gäller mellan Melodifestivalen och medierna. Där det ju numera inte är vad som händer på scen utan på efterfesterna som dominerar rapporteringen. Av enda anledning att det finns en efterfrågan. Webbstatistiken ger omedelbara besked om vad som blir läst och då levereras mer av samma.

Men några mer rumpklappar lär det inte bli. Det är inte det värsta som hänt i TV-historien, men det är ett sundhetstecken att så många reagerar. Det är inte okej i något sammanhang. Punkt slut, för att citera feministen Stefan Löfven.