fredag 14 oktober 2011

Stängt för semester...


...på återseende i november

torsdag 13 oktober 2011

Granskning ja, karaktärsmord nej

Glada Hudik-teaterns grundare Pär Johansson ska själv-
klart granskas, men i Uppdrag Granskning liknade det
alltför mycket  karaktärsmord. Foto: SVT
Egentligen hade jag tänkt gå därifrån. Konferensinslaget om teater för funktionsstörda i Hudiksvall kändes måttligt lockande, Men jag satt kvar och blev som alla andra tagen av Pär Johanssons berättelse om Glada Hudik-teatern. Vilken energi, vilken empati och vilken kreativitet!. Jag var också fascinerad av att detta fått blomstra inom ramen för en kommunal förvaltning,


Nästa dag mötte jag dåvarande ordföranden i kommunstyrelsen i Hudiksvall, Sven-Åke Thoresen, som var påtagligt nöjd över att min entusiasm svallade över till att gälla hela kommunen. ”Hur ska ni klara att hålla Pär Johansson kvar”, undrade jag. Minns jag rätt, så här några år senare, var svaret att han hade frihet att göra saker utanför sin ordinarie tjänst, vilket föreföll mig rimligt. Ska man behålla specialbegåvningar, krävs speciallösningar.

Jag har fortsatt att känna stark sympati för Glada Hudik och har noterat deras framgångar. Även om jag varken har sett Elvis-föreställningen eller filmen. Jag har också noterat att i min lokala ICA-butik jobbar numera Gustav, som vid en hastig blick är väldigt lik reklamfilmernas Jerry. Igår såg jag Uppdrag Gransknings program om Glada Hudik och trots den kritik som framfördes kvarstår i huvudsak min sympati.

Glada Hudik-teatern är en del av den dagliga LSS-verksamheten i Hudiksvalls kommun. Jag är övertygad om att de som under åren deltagit i denna dagliga verksamhet har haft det bettydligt roligare och utvecklats mer än de flesta andra i samma situation. Även om de som inte stått på scen utan varit med i bakgrunden.

Jag kan inte se att de får det sämre för att Pär Johansson är ute och föreläser och liksom andra duktiga föreläsare tar rejält betalt för detta. Det ser jag som en fråga mellan honom och hans arbetsgivare, som verkar nöjd. Däremot borde kommunen ha haft tydligare regler och kollat upp att de följs. Även om förvaltningschefen inte tror det så är Pär Johansson en vanlig människa, med de risker för slarv och genvägar det innebär.

Förutom dubbelfaktureringen var en av huvudpunkterna att de funktionsstörda hade för dåligt betalt. Det ligger något i det, även om nivån kan diskuteras. De är duktiga och har bidragit till framgångarna, men är inga proffs. Den professionella inramningen är en förutsättning för att det ska bli bra och njutbart även för andra än de närmast anhöriga. De anhörigas och de funktionsstördas egna röster saknades för övrigt i programmet.

Uppdrag Granskning är inte ensamma om att ha granskat Glada Hudik-teatern. Det har även Hudiksvalls Tidning gjort och låtit fler röster komma till tals. Några skandaler hittade tidningen inte, konstaterar chefredaktören Mats Åmvall, och fortsätter:

”Däremot fann vi en verksamhet som börjat leva sitt eget liv utan att någon egentligen förmått se vart det skulle ta vägen. Vi såg en verksamhet som växt långt ut över de kommunala ramarna, men ändå styrs som en vanlig kommunal omsorgsverksamhet. Eller inte styrs. Vi fann människor som utvecklats med och i glädje. Och andra som lämnats utanför. Vi fann konsulter som sett en möjlighet till ren affär och stora sponsorföretag som ser en chans att bli förknippade med detta goda. Och vi upptäckte en blandning av skattemedel, privata pengar, bolagsbildningar och avtal i ett bygge som få har insyn i eller en helhetsbild av.”

Det låter som väldigt bra lokal samhällsjournalistik. I Uppdrag Granskning-dramturgin var däremot ett karaktärsmord på Pär Johansson, som jag inte tycker att han är förtjänt av. Hans egen version går att läsa på Glada Hudiks hemsida.

tisdag 11 oktober 2011

Besvärande kunskapsbrist

Någon mer okontroversiell slutsats i en forskningsrapport än att det behövs mer forskning är svår att tänka sig. Ju mer man vet, desto mer frågor väcks. Dessutom behöver forskare nya uppdrag. Men när en grupp forskare i SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser kom fram till att vi inte har metoder för att mäta resultatet av de senaste decenniernas stora samhällsförändringar i form av konkurrensutsättning, valfrihet och privatisering väckte det en debattstorm. Stormen svepte med sig SNS forskningschef, vd och en del av organisationens trovärdighet.

Privatiseringar och konkurrensutsättning är en av svensk politiks mest ideologiska frågor där känslorna är starka och båda sidor har sina ståndpunkter klara. Det är av ondo, menar vänstern, som tyckte sig ha fått stöd för sin uppfattning när rapporten inte kunde hitta några positiva effekter. Privatiseringsförespråkarna avfärdade rapporten som tendentiös eller rent av bedrövlig, för att citera Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström.

När känslorna är starka brukar inte förnufts- och kunskapsargument väga särskilt tungt. Kanske är det därför det inte blivit någon verklig diskussion om det som är rapportens verkliga slutsats. Att vi inte vet vad vi får för våra skattepengar eller hur vi ska styra och mäta för att vara säkra på att pengarna används rätt.

En slutsats så uppseendeväckande att den borde leda till åtgärder direkt. I 20 år har vi förändrat samhällsorganisationen och vårt sätt att använda skattemedel på ett grundläggande sätt. Ett sätt som många tycker är bra. Få vill tillbaka till den tid när samhället egenmäktigt bestämde åt oss om skola, vård och omsorg. Men det är bekymmersamt att vi vet så lite om vilka effekterna blivit och om pengarna används effektivt.

De som borde vara mest angelägna om mer fakta är konkurrensens och valfrihetens vänner. Systemets trovärdighet klarar inte alltför många avarter som nu senast Kristinaskolan i Täby. Enligt Skolinspektionens tillsyn saknades det mesta på skolan, medan ägarna har plockat ut 10 miljoner ur bolaget.

Texten även publicerad i VLT 11 oktober 2011

fredag 7 oktober 2011

Att vandra omkring i Tranströmers poesi

Tomas Tranströmers samlade produktion.
En dag som denna är det lite pinsamt att medge men faktum är att jag har en sval relation till lyrik, inklusive Tomas Tranströmer. Jag är en idog romanläsare och en professionell ordbrukare men läser väldigt sällan poesi. Jag brukar förklara det med att jag har en yrkesskada på grund av mycket rapportläsande som gör att jag diagonalläser över sidorna för att snabbt komma till det väsentliga. En lässtil som inte fungerar för lyrik och heller inte för alla romaner.

Därför uppskattar jag poesiuppläsningar när någon annan vilar på orden och betonar de viktiga stroferna. Fast bara i lagom doser och med inte alltför pretentiös framtoning. I våras hörde jag Krister Henriksson läsa Tomas Tranströmer i Önsta kyrka i Västerås på ett sätt som gjorde att budskapet nådde fram även till mig. Kyrkan var fullsatt och kyrkorådet hade tvingats anlita parkeringsvakter för att undvika kaos.

Tranströmer är stor i den stad där han bodde i 35 år. I centrum kliver vi omkring bland hans haikudikter som finns inskrivna i gatustenar. Staden instiftade 1997 ett pris till hans ära, Tranströmerpriset, som delas ut vartannat år. Sist gick det till Kjell Espmark, arbetet med att utse nästa pristagare har nyligen inletts. I går var flaggorna hissade på Västerås stadshus och i fullmäktige hyllades ”vår poet”, som ordförande Britt Sandström kallade den nyutnämnde Nobelpristagaren.

Även för lokaltidningen VLT var gårdagen en stor, och efterlängtad, dag. Redan på 1990-talet när jag jobbade där fanns en beredskap om han skulle få priset. Jag har stått och väntat utanför radhuset där Tranströmer bodde under sina västeråsår för att vid behov kunna stötta kulturredaktören. Ttraditionen med att stå och vänta med en blombukett utanför hans dörr klockan 13 den dag priset tillkännagavs fortsatte fast han flyttade till Stockholm, men bröts i fjol. Så igår fanns VLT inte på plats när Monica Tranströmer öppnade dörren och släppte in pressen. Dock tror jag att besvikelsen över detta var försumbar jämfört med glädjen över att ha en nobelpristagare med Västeråsanknytning.

Jag delar den glädjen eftersom jag inser Tomas Tranströmers storhet. Många av dikterna har jag läst och fått uppläst för mig. Jag vet att i dagsmeja väger ett kilo 750 gram inte mer. Liksom att uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen. Jag har också varit omsluten av trafikens mumlande i Västerås domkyrka och hört näktergalen vid dess nordgräns i trakten av Badelunda.

Nu ska jag läsa mera och lyssna på Haydn. Så här på äldre dar har inte bara mitt intresse för lyrik utan också för klassisk musik ökat.

tisdag 4 oktober 2011

Politiskt engagemang kan vara en belastning

Det har vairt några intensiva nyhetsdagar. Viktigast av allt är egentligen eurokrisen, men eftersom de europeiska ekonomiska frågorna är så svårgripbara och konsekvenserna av ett misslyckande så skrämmande bortser jag från den och ägnar mig åt  mer hanterbara händelser på hemmaplan.


Från makten till ingenting
Drygt ett år har gått sedan valet. Därmed finns det ett antal människor som i ett år varit befriade/utslängda (stryk det som ej önskas) från politiken. Att en del av dem som lämnat fortsatt får betalt har inte kunnat undgå någon. Vissa ersättningar sticker i ögonen, inte minst de som går till gamla borgarråd i Stockholm, men för den skull är inte hela systemet orimligt. Den som ger upp sin karriär för att under några år jobba heltid inom demokratin måste ha någon form av övergångslösning. Helsingborgs Dagblad har i en serie artiklar visat verkligheten för några av dem som lämnade politiken i fjol. Rubriken är ”Från makten till … ingenting”, vilket visar vad det handlar om. ”Det upplevs att jag är för politisk fortfarande. Det är som om de vill sätta mig i karantän”, säger Marie Weibull Kornias som fick lämna riksdagen efter fyra år.

Politik ingen merit
Att politiska ambitioner inte är någon merit visar också den sorglustiga historien om Markus Birros korta inhopp som partiledarkandidat för KD. Ett inhopp som ledde till att han fick sparken som programledare för TV4. En kanal som för övrigt rekryterade Gustav Fridolin direkt från riksdagen när han hoppade av för några år sedan. Birros märkliga beteende fick twittrarna att gå i spinn och försöka överträffa varandra i sarkasmer. Hade det varit en skolgård hade det varit kvalificerad mobbning. Medidebattören Emanuel Karlsten menar i ett klokt inlägg att det i stället handlar om ”hur naivitet föraktas. Att misstag är paria. Att feltänk inte får plats i den mediekultur som prisar passivitet, skepsis och distans”

Så fungerar mediedrev
Vi har också haft ett mindre mediedrev kring Fazers kinapuffar. Ni vet den gula godispåsen med en snedögd kines, som kritiserats för rasism. Upphovet var en krönika av Patrik Lundberg på hd.se, där han beskrev den vardagsrasism han utsätts för på grund av sitt asiatiska utseende. ”Att skämta om och skratta åt asiater tycks vara den enda rasism som kan gå obemärkt förbi”. En välskriven text i ett angeläget ämne, men där huvudfrågan kom bort på grund av en mening om kinapuffar. En mening som fick medierna att gå i gång och förde Patrik Lundberg till SvT:s Debattstudio. En upplevelse han i en uppföljande krönika beskriver så här: ”Debatten blir inte så dålig som jag hade föreställt mig. Den blir sjuttiosju resor värre. Jag lyckas få fram mitt budskap, men det drunknar i det hav av galenskap som programformatet provocerar fram Vad jag först ville säga har glömts bort. Så funkar mediedrevet.”

Slösas utjämningspengarna bort?
Det kommunala skatteutjämningen skapar inga mediedrev eller stormar i sociala medier. Men är nog så viktigt. Gunnar Wetterberg gör i Expressen ett försök att få i gång en debatt om systemet som han i grunden tycker är nödvändigt och bra. Dock vill han att det ändras så att det främjar kommunal effektivitet. ”Det är orimligt att systemet ska bekosta kommunhus för tretusen invånare eller bittesmå gymnasier vid världens ände” skriver han bland annat. För att främja effektiviteten i sektorn föreslår Gunnar Wetterberg att staten återinför bromsen från 1990-talet och straffar kommuner som höjer skatten genom att ta tillbaka en del av skattehöjningen. Hade kommunpolitiker i glesbygd twittrat lika mycket som mediemänniskor i storstad hade det nog blivit en liten storm kring förslaget.