fredag 10 februari 2017

Inte vilket jobb som helst att vara statsanställd

Den 26 januari anhölls Statens Fastighetsverks generaldirektör och ytterligare en hög chef samt en tidigare chef och hans fru misstänkta för mutbrott och grov trolöshet mot huvudman.  Chockade medarbetare fick se polisen göra husrannsakan på deras arbetsplats. De fyra släpptes nästa dag, men misstankarna kvarstår. Om anklagelserna visar sig stämma kan detta vara den värsta korruptionsskandalen i Sverige någonsin, enligt statsvetaren Jan Teorell, expert på korruption.

I en annan del av Stockholm samlades samma dag statstjänstemän för ett seminarium om god förvaltningskultur. Det var starten för ett nytt uppdrag till Statskontoret, som från årsskiftet har hand om skötseln av värdegrunden inom statsförvaltningen.
Att döma av videoinspelningarna från seminariet var korruption här en icke-fråga. Det nämndes i förbigående eftersom Transparency International dagen innan petat ner Sverige från tredje till fjärde plats på listan för länderna med lägst korruption. 

Det är lätt att vara efterklok när man känner till polisingripandet på Fastighetsverket. Samtidigt är det svårt att inte se ointresset för korruption som ett uttryck för vår kollektiva blindhet. Korruption är något som förekommer någon annanstans, inte här hos oss med vår starka tjänstemannakultur präglad av oväld och en fast förvissning om de förpliktelser det innebär att tjäna det allmänna.
Men hur stabil är egentligen denna kultur? Och hur starkt är det fundament den vilar på, det vill säga allmänhetens förtroende? Att det behövs delegationer, regeringsuppdrag och värdegrundsseminarier är i sig ett svar. Hans Gunnar Axberger, professor i konstitutionell rätt i Uppsala, varnade för att det här är långsiktiga förändringar som man inte ser förrän de har gått så långt att det kan vara svårt att vända utvecklingen.
Vad som sker när trovärdigheten för statsförvaltningen minskar kan vi se med förfärande tydlighet i USA just nu. Donald Trump valdes i hög grad för att många människor misstrodde förvaltningen och ville ha förändring. Nu är det han som har makten och det visar sig att han inte har förtroende för den förvaltning han är satt att styra. Beslutet om flyktingstopp och muslimförbud fattades utan de sakkunniga fick säga sitt. Resultatet blev kaos.
Misstanken om att höga tjänstemän skor sig skadar trovärdigheten för det allmänna. Skadan förvärras när det, som på Fastighetsverket, visar sig att högsta ledningen inte agerat trots larm från personer i organisationen, som uppenbarligen tar sin uppgift som allmänhetens tjänare på allvar. Den typ av statstjänstemän och jurister många nu sätter sitt hopp till att de ska kunna stoppa Trump när han styr USA enligt devisen My way och inte enligt lagen.

Texten även publicerad i VLT 9 februari 2017

Är Västerås värt att kallas Bästerås?

Ett tag kallades Västerås för Bästerås på sportsidorna. Den här säsongen har det inte gått så jättebra men det tävlas ju inte bara i sportens värld. Faktum är att kommunerna hör till de mer tävlingsbenägna sektorerna. Det jämförs, rankas och delas ut utmärkelser i alla möjliga grenar. Förtjänar staden att kallas Bästerås på den kommunala arenan?

En snabbgenomgång av den kommunala prisfloran ger en splittrad bild. På miljöområdet ser det bra ut. När stadens beslutsfattare samlades till Västerås Hållbarhetsforum innan jul kunde de glädja sig åt en snygg trippel. Västerås hade utsetts till årets miljökommun, årets energikommun och årets skolmatskommun.
Även på IT-området har Västerås företrädare fått kliva fram och ta emot utmärkelser. Inte minst ligger staden i framkant för sitt arbete med välfärdsteknologi inom äldreomsorgen. 2015 vann Västerås Guldlänken, som delas ut av statliga Vinnova och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Då var Västerås även nominerat till Sveriges IT-kommun och till det heltäckande priset Sveriges Kvalitetskommun. I högsta grad hedervärt, även om man inte vann.
När det delas ut pris till de bästa skolkommunerna är Västerås långt ifrån prispallen. I SKL:s senaste Öppna jämförelser av grundskolans resultat kom de kommunala skolorna på en föga hedrande plats 235 av 290. Räknades även friskolorna in blev det lite bättre, plats 215. Örebro, som Västerås gärna jämför sig med, kom på plats 189, respektive 149. När Lärarförbundet utser Bästa skolkommun tar man inte bara med hur eleverna lyckas utan även lärarlöner och lärarnas arbetsmiljö. Då kom Västerås på plats 240, Örebro på plats 143.
Ett annat centralt kommunalt område där Västerås inte är något föredöme är individ- och familjeomsorgen. Där finns inga lobbyorganisationer som ordnar galor och delar ut utmärkelser däremot en statlig myndighet Inspektionen för vård och omsorg (IVO), som ska ha koll på att kommunerna sköter sig. De är allt annat än nöjda med Västerås och kommunen riskerar nu ett vite på 1 miljon kronor.
Men viktigare än priser och plaketter är vad invånarna tycker. De får ju framför allt säga sitt i valen men även däremellan görs mätningar. Nyligen kom SKL med siffror som tydde på att västeråsarna är mindre gnälliga än sitt rykte. Både när det gällde hur bra hemkommunen var att bo i och hur kommunen sköts var Västeråsbetyget högre än riksgenomsnittet.
Så på det hela taget är det nog inte så tokigt att bo i Västerås. Men så länge man inte ger stadens elever bättre förutsättningar att uppnå goda skolresultat och inte ger de socialt mest utsatta det stöd lagen föreskriver finns det ingen anledning till jubel i Stadshuset eller att tala om Bästerås.

Texten även publicerad i VLT den 31 december 2016






 




Frågan är: Hur ska det bli?


Hur ska det bli?
Jag vet inte hur många gånger jag sagt eller tänkt så det gångna året. Ibland tycker jag att jag låter som ett eko av min mormor, så detta är kanske en fråga äldre kvinnor alltid ställt. Men medan den för mormor uttryckte en oro för den egna situationen handlar det för mig om centrala samhällsfrågor.

Hur ska det bli?
Med vården som har teknik för att göra så mycket, men där personalen gråter av utmattning. Med skolan, där det finns så mycket engagemang för barnen men där lärarna ofta får ägna sig mer åt omhändertagande än lärande. Med polisen, som utreder allt färre brott. Och hur ska det ordna sig med jobb och bostäder åt alla nyanlända?

Jag är orolig men jag har en grundläggande tillit till samhällssystemet och våra förtroendevalda. Lösningar finns. Det gäller att vara rationell och samförståndsinriktad så ordnar det sig.
Men om man inte har den tilliten? Om det enda svar man hittar på frågan om hur det ska bli är att det måste bli annorlunda? Risken är stor att man då ser Trump, ett utträde ur EU eller Sverigedemokraterna som det enda alternativet. Inte nödvändigtvis för att man tror på allt som lovas  utan för att man vill skaka om systemet  och få förändring till varje pris.

Efter Donald Trumps valseger lovade många svenska politiker att ta folkets oro på allvar. ”Vi ska visa att vi står bredvid folket och ge uttryck för vad folket känner”, sa Stefan Löfven i en DN-intervju. Men det är inte där han borde vara. En politisk ledare ska gå före. Inte så långt före att han kommer utom hörhåll för folkets synpunkter och invändningar men han ska leda. Visa på målet och peka ut riktningen. Ha blicken högt så att han kan förvarna om motigheter men också försäkra om att det är mödan värt.
Ledarskap handlar också om att samarbeta. Om man ska ta sig fram i en svår terräng kan det vara klokt att slå följe med andra. Men svenska politiker verkar väldigt ovilliga till detta just nu. I stället för att se hitta gemensamma lösningar på sakfrågor verkar både Socialdemokraterna och Moderaterna vara upptagna av att fösa ut den andre på sidospår.
Moderaternas gör vad de kan för att tvinga regeringen att göra eftergifter till Vänsterpartiet i förhoppning om att det ska göra Alliansen mer lockande. Socialdemokraterna tar varje tillfälle att koppla ihop Moderaterna med Sverigedemokraterna. Allt medan SD tar röster från alla andra partier enligt SCB:s senaste mätning och väljarna efterlyser långsiktigt hållbara besked om de problem de ser i sin vardag med skolan, vården, polisen och integrationen. För frågan är:
Hur ska det bli?
Texten även publicerad på VLT den 16 december 2016