måndag 29 april 2013

Vinner valet men förlorar kampen om skolan

Mycket är ännu oklart kring folkomröstningen om högstadiet i Virsbo, men jag dristar mig till att bli kommunal siare och tala om hur det kommer att gå:
  • Valdeltagandet blir lågt om man ser till hela kommunen, men på en hygglig nivå i Virsbo.
  • Det kommer att kosta Surahammars kommun runt 1 miljon kronor, bland annat för vallokaler, valförrättare och information.
  • De som vill ha skolan kvar kommer att vinna valet.
  • Skolan kommer ändå att läggas ner.
Den sista punkten grundar sig på vad kommunalrådet Britt-Inger Fröberg (S) har sagt. De övriga är kvalificerade gissningar utifrån den genomgång statsvetaren Ann-Cathrine Jungar från Södertörns högskola gjort av de 26 folkinitiativ som har tagits sedan reglerna ändrades 1 januari 2011. Genomgången är gjord på uppdrag av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och presenterades vid Demokratidagen nyligen.
2011 blev det svårare för kommunfullmäktige att säga nej till krav på folkomröstning. Det gjorde man nästan alltid tidigare när det räckte med enkel majoritet. Nu krävs att två tredjedelar röstar emot för att det ska bli avslag.
De nya reglerna har inneburit en kraftig ökning av antalet folkinitiativ. Oppositionen och missnöjda medborgare har fått en ny möjlighet att driva sina frågor, så som skett i Virsbo. Även på andra vis är detta ett ganska typiskt folkinitiativ. Skolfrågor dominerar, hittills i år gäller tre av fyra beslutade omröstningar skolor. Oftast är det ett sätt att försöka ändra ett redan fattat beslut, inte en ny fråga.
Av 26 folkinitiativ har 10 avslagits och 9 är i olika stadier av beredning. 7 folkomröstningar har genomförts. Initiativtagarna har vunnit alla. De som är engagerade i den fråga det gäller går och röstar, de andra stannar hemma. Valdeltagandet har varierat mellan 28 och 54 procent. Men valsegern betyder inte nödvändigtvis att initiativtagarna vinner till slut. Bara i 2 av de 7 omröstningarna har valresultatet respekterats.
Det låga valdeltagandet används ofta som skäl för att gå emot. Ann-Cathrine Jungar tycker att det styrande borde göra klart i förväg hur högt valdeltagande som krävs för att folkomröstningen ska vara styrande. Britt-Inger Fröberg borde ha gjort så i stället för att i förväg göra klart att omröstningen inte spelar någon roll. Hon hade nog fått som hon vill ändå men det hade varit ett demokratiskt snyggare sätt att hantera det på.

Texten även publicerad i VLT 29 april 2013
 
 
 

tisdag 23 april 2013

Ta debatten till vardags!

Taxichauffören, som enligt legitimation i fönstret, heter Börje retar upp sig på några småstökiga tonårskillar som passerar för nära hans bil. Han är snabb i sitt fördömande, som inte beror så mycket på vad killarna gjort som på vilka de är och varifrån han tror deras föräldrar kommer. Jag är trött och mumlar något vagt om att ”ungdomar är ungdomar” och hoppas att han tolkar det som att jag kraftfullt tar avstånd. Det gör han självklart inte och efteråt skäms jag. Jag borde ha tagit debatten.
Debatten har debatterats flitigt den senaste tiden. Ger man legitimitet åt rasistiska åsikter genom att släppa fram dem på debattsidor och i tv-program? Eller är det snarare så att rasismen växer om åsikterna tystas ner i stället för att bemötas i debatt? Jag är beredd att svara ja på båda dessa frågor.
Om det inte finns starka publicistiska skäl finns det ingen anledning att ge utrymme åt rasistiska åsikter i tv-soffor eller på debattsidor. I detta ligger ingen diskriminering och det innebär ingen censur. Man får tycka vad man vill men man har ingen rätt att få sina åsikter publicerade. Om man inte startar sin egen publikation och blir sin egen utgivare förstås, det står var och en fritt.

Däremot tycker jag att vi alla borde var modigare än jag i taxin och ta debatten mot fördomar i vardagen. Säga emot eller begära fakta om någon framför svepande generaliseringar. Protestera när det påstås att ett eller annat inte får sägas i det här landet. Det mesta får sägas och det ska vi vara stolta över. Men yttrandefrihet innebär ingen rätt att slippa bli motsagd.
Sociala medier bidrar till att tonen i det offentliga samtalet blir allt mer oförsonlig. Det är lätt att leverera en verbal smocka men svårt att vara nyanserad på de 140 tecken som twitter erbjuder. Det här smittar av sig och leder till ett allt mer polariserat samtalsklimat. Vi etiketterar oss själva och vår omgivning och hör inte vad den andre faktiskt säger utan bara vad vi förväntar oss att han ska säga.

Möjligen är det lika naivt att citera Martin Luther King som att sjunga We shall overcome, men jag tror i alla fall att de goda människornas tystnad är farligare än de onda människornas brutalitet. Vi har alla ett ansvar.

Texten även publicerad i VLT 22 april 2013