Jag har skrivit hela mitt yrkesliv. Det senaste året har jag för nöjes skull försökt mig på en annan typ av skrivande. Inte journalistikens rapporterande och kommenterande utan att skriva fritt, berätta historier, hitta på. Nyligen fick jag en novell publicerad i tidningen Kvällsstunden. En lågmäld röst i mediebruset,som sedan 1938 har strävat att varje vecka ge sina läsare "god, intressant och spännande förströelseläsning". Den tryckta upplagan är 35 200 exemplar, vilket inte är så illa i dagens läge.
.--------------------------------------------------------------------------------------------------
”Vi borde köpa dom en flaska vin.”
Mannen talade för döva öron. Han strök bort pärlsockret som fastnat i semesterstubben och tittade längtansfullt på den tomma bullpåsen. Kvinnan på andra sidan det robusta bordet i tryckimpregnerad grov furu var bra på att baka kanelbullar men var snål med ransonerna. Barnbarnen kunde få både två och tre men han fick nöja sig med en.
Han insåg att han nog egentligen inte borde äta denna enda
dagliga bulle heller och klagade inte. Han la ner termosen och de tomma
kaffemuggarna i ryggsäcken. Tog upp tröjan, som han knölade till så att den med
god vilja kunde betraktas som en kudde och la sig raklång på träsoffan. Den var
gjord av samma robusta virke som bordet.
Utemöbeln stod vid en lätt förfallen fiskebod, som var det
enda som var kvar av ett gammalt gotländskt fiskeläge. Han kände sig hemma där
men egentligen hade varken han eller kvinnan någon rätt att dricka kaffe vid
bordet med den vackra utsikten. De hade en liten sommarstuga i skogen en bit
uppåt land. Där kunde man om det blåste rejält höra havet men för att se det
var de tvungna att cykla en bit.
De hade tagit för vana att packa ner förmiddagskaffet i
hennes cykelkorg. De första åren hade de satt sig på stenar lite här och var. Ibland
vid fiskeläget men eftersom bordet inte var deras satte de sig inte där. När
knän och höfter började protestera mot att sitta på mark och stenar började de
använda bordet. Ingen skada skedd, de lämnade inga spår efter sig. Eventuella
bullsmulor tog vinden eller fåglarna hand om.
De var tacksamma för bordet men visste inte vem de skulle
tacka. Trots att de varit där så många gånger hade det aldrig kommit någon annan
som gjort anspråk på att få sitta där. Ändå hade han lite dåligt samvete när han
nu låg här igen. Men inte värre än att han, trots den hårda träsoffan, var på
väg att slumra till. Det skulle inte ryggen gilla så han satte sig upp:
”Nå vad säger du borde vi inte köpa dom en flaska vin?”
Hustrun tittade lätt förvirrad upp från sin 738-sidiga engelska
deckare: där en adlig kommissarie jobbade med att jaga en massmördare:
”Vin? Varför då? Till vem?”
Mannen suckade. Hon var som vanligt borta för världen när
hon läste. Hon sa sig tycka om att sitta nere vid stranden och läsa men
egentligen kunde hon sitta var som helst. Hon var någon annanstans. Igår hade
han försökt uppmärksamma henne på en havsörn som flög så lågt att han för ett
ögonblick tyckte att den skuggade deras lånade kaffebord. Hon hade lyft blicken
och pliktskyldigt klämt fram ett ”oj då” innan hon återgick till boken.
När de cyklade hem längs stranden hade hon försökt intressera
honom för kommissariens ansträngningar att få tag på en mördare, som gav sig på
kvinnor i övre medelåldern som till synes inte hade något gemensamt. Hon hade
en teori om att det var värdefull vintageklänning från Mary Quant som förenade
dem. En teori som var så orealistisk att han insåg att nu var det hans tur att
klämma fram ett pliktskyldigt ”oj då” för att få slut på diskussionen.
Nu gällde det att få henne tillbaka till den mer närliggande
gotländska gåtan om vem som ägde fiskeboden med bordet som de haft så mycket
glädje av.
”Jag tycker att det är dags att vi äntligen tar reda på vem
som äger det här stället och tackar dem med en flaska vin. Eller kanske whisky,
för att riktigt visa vidden av vår tacksamhet.”
Själv hade han definitivt föredragit whisky, men kvinnan var
minst lika hård när det gällde att ransonera starkvaror som kanelbullar. Även
det för hans eget bästa. Kanske var det därför som hon fann ämnet tillräckligt intressant
för att lägga ifrån sig boken.
”Men tänk om de blir arga när de inser hur vi har utnyttjat
deras grejer i alla år. Bättre be om förlåtelse än om tillåtelse. Vi fortsätter
som tidigare.”
Han insåg att det gällde att agera resolut så att hon inte lyfte
upp boken igen.
”Nu är du ogin. Klart de blir glada om någon står utanför
dörren med en present.”
Hon tog det hårt att bli kallad ogin och egentligen var hon
ju inte det, tvärtom. Men hon var också principfast.
”Man ska inte ge alkohol till folk man inte känner och inte
vet vad de har för relation till spriten.”
”Du överdriver. De flesta är som du. Gillar att ta ett glas
eller två, men är kloka nog att sluta i tid.”
Det sista hörde hon nog inte. Hon var åter försjunken i sin
bok för att få veta om den trögtänkte kommissarien äntligen fattat
vintageklänningens betydelse. Mannen lämnade henne i solen vid fiskeboden och
cyklade hem för att anlägga en sparrisbädd. Det skulle hon gilla.
Några gråa och regniga dagar gjorde att de avstod från kaffet
vid havet. Han saknade det men dagarna gick ändå i det stillsamma
pensionärstempo som han till sin egen förvåning funnit sig så väl till rätta
med. Hans behov av arbete var inte så stort som han trott under alla år. Han
hade också motvilligt fått inse att arbetsplatsens behov av honom inte heller
var så stort som han trott.
Men vissa uppgifter kan inte vänta. Ett stopp i avloppet
under diskbänken kräver sin man. Medan han höll på med att fixa det kommer
kvinnan in och säger upprört.
”Det sitter en man, som jag inte känner igen, vid
trädgårdsbordet. Han säger att han har rätt att sitta där eftersom vi brukar
sitta vid hans bord. Det måste vara han som äger fiskeboden. Han är full. Jättefull.
Mannen reste sig bekymrad från sin position under diskbänken
och erbjöd sig att gå ut och köra iväg den oinbjudne gästen. Kvinnan tyckte det
var onödigt. Han verkade ofarlig och de var skyldiga honom en rejäl stund vid
deras bord. Hon satte på kaffebryggaren och tinade några bullar. Hon trodde
benhårt på sötsaker som tröst och belöning.
Men hon fick återvända med oförrättat ärende. När hon kom ut
med kaffet var mannen försvunnen. På något vis hade han lyckats ta sig upp på
cykeln och vinglat iväg mot okänt mål. De drack upp kaffet och åt bullarna.
Mannen fick två eftersom gästen försvunnit, men det var ingen glädje med det. De
hade inte tänkt att det skulle bli så här när de äntligen fick träffa den
person de tyckte sig stå i tacksamhetsskuld till.
På natten vaknade de av att det luktade brandrök. Det brann
nere vid stranden. De såg räddningsbilar och en ambulans passera. Mannen ville
gå ut och se vad som hänt, men blev strängt tillsagd att hålla sig hemma för
att inte störa. Han hoppades att hon skulle somna om så att han kunde smyga
iväg, men det gjorde hon förstås inte. Trots att hon inte läste i sin bok. Det
fiktiva dramat lockade inte när verkligheten bjöd på dramatik, som var så nära i
tid och rum att den ännu inte fanns på telefonens nyhetssajter, som de planlöst
fingrade på.
Nästa dag cyklade de ner till stranden och det de befarat
visade sig stämma. Fiskeboden hade brunnit ner och med den utemöbeln där de
druckit sitt kaffe och njutit av utsikten så många gånger. Eftersläckning
pågick och framför polisens avspärrningsband stod en reporter från
lokaltidningen och livesände webb-tv med hjälp av mobiltelefonen. De stod en
bit ifrån men lyckades få upp sändningen i telefonen:
”När räddningstjänsten kom till platsen var boden helt
övertänd. Polisen befarar att en person omkommit i samband med branden.”
Reportern nämnde inga namn men bland de närvarande grannarna
rådde inga tvivel om vem den omkomne var. Det var fiskebodens ägare Henry
Ronström, som av någon anledning varit där och råkat tända på.
Resten av sommaren valde mannen och kvinnan cykelvägar som
inte passerade platsen för fiskeboden. Han ordnade en sittplats genom att lägga
en bräda mellan två stenar. Men det blev inte samma sak,
Mot slutet av sommaren knackade en kvinna på deras dörr.
”Jag är Märit, fru till Henry. Det var vi som ägde fiskeboden. Jag vet att
ni ofta var där och jag skulle vilja prata med er.”
Det var oroliga för vad hon hade att säga men frågade om hon
ville ha kaffe. Hon överraskade dem med att säga ja och mannen gick in och
ordnade det. Under tiden pratade kvinnorna om trädgården och blommorna. När kaffet var upphällt började Märit prata.
- Ni visste inget om
oss och vi visste inget om er, förutom att ni brukade dricka kaffe vid vår
fiskebod. Självklart visste vi det fast vi aldrig var där själva. Om ni hade känt
oss hade ni vetat att Henry var alkoholist. Han hade varit nykter i fyra år när
det plötsligt stod en flaska whisky på trappan. Om jag sett den först hade det
hamnat i avloppet, men han var ensam hemma. Det blev inledningen på ett
återfall som slutade när han skulle försöka tända fotogenlampan i fiskeboden.
Då var finwhiskyn han fick av er slut sen länge, men han hade hunnit få i sig
en hel del annat.”
Då bar rösten inte längre. Eftersom hon famlade efter en
näsduk hann hon antagligen inte uppfatta den blick kvinnan gav mannen. Han
undvek den också, men visste hur svarta hennes ögon kunde vara när hon var arg.
Han kände sig svekfull som inget sagt om infallet att ställa en flaska med ett
anonymt tackkort på bondgårdens trappa.
Ingen av dem sa något. Märit gick utan att tacka för kaffet.
När våren kom la de ut stugan till försäljning. Mannen
hoppades att de nya ägarna skulle ta väl hand om sparrisbädden.
