söndag 27 maj 2012

Har Socialstyrelsen gått för långt?

Har Socialstyrelsen överskridit sina befogenheter genom sitt förslag till föreskrifter och allmänna råd om ansvar för personer med demenssjukdom? Två remissinstanser med så olika utgångspunkter som Domstolsverket och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) ifrågasätter i sina remissvar Socialstyrelsens rätt att komma med så långtgående förslag.

Domstolsverket konstaterar att förslaget innebär betydande förändringar jämfört med hur socialtjänstlagen tillämpas idag. ”En fråga som då uppkommer är om förslagen kan anses falla inom ramen för gällande bestämmelser, och därmed också föreskriftsrätten, eller om ändringarna är av sådan omfattning att de behöver regleras i lag”, skriver Domstolsverket, som tycker att detta behöver utredas vidare.

SKL är mer polemiskt i tonen i sitt remissvar. ”Sammantaget anser förbundet att de föreslagna föreskrifter och allmänna råden har så omfattande brister av juridisk karaktär att de inte kan träda i kraft”, skriver SKL.

Juridiken är inte SKL:s enda skäl att anse att förslaget bör stoppas. Socialstyrelsens förslag berör två andra av förbundets hjärtefrågor, självstyret och finansieringsprincipen. Här är för mycket av statlig detaljstyrning, dessutom innebär förslaget merkostnader på mellan 4 och 13 miljarder, som SKL anser att kommunerna måste kompenseras för om förslaget genomförs.

SKL är inte ensamt om att vara kritiskt mot förslaget, även om  utgångspunkterna skiljer sig. Många välkomnar åtgärder för att förbättra för de demenssjuka men är tveksamma till om detta är rätt metod. Framför allt är många kritiska till den kraftigt utökade byråkrati som förslaget kommer att innebära.

Till de kritiska hör Demensförbundet, som hade velat se ett förslag om minimibemanning.

”Det slutliga omdömet är att utredningen är en ren skrivbordsprodukt. Istället för att lägga pengar på det som verkligen behövs – vårdpersonal närmast patienten och närvarande chefer, vill Socialstyrelsen lägga pengarna på en klumpig administrativ, byråkratisk apparat”, skriver förbundet genom sin ordförande Stina-Clara Hjulström.

Andra ifrågasättanden gäller vilka konsekvenserna blir för övrig äldreomsorg och annan kommunal verksamhet. Ganska många befarar också gränsdragningsproblem. Plus att kostnaderna oroar. I synnerhet om staten inte tillskjuter några nya pengar, vilket enligt Socialstyrelsen inte är meningen. Till de bekymrade på den punkten hör Föreningen Sveriges Socialchefer:

”I vår verklighet är, inte bara kommunernas, utan även statens resurser ändliga, och skall dessa föreskrifter och allmänna råd genomföras måste resurserna tas från andra verksamheter exempelvis skola, barnomsorg eller funktionshindrade”, skriver föreningen.

Trots kort remisstiden har ett 50-tal svar kommit in från kommuner, organisationer, företag inom vård- och omsorgsområdet samt från några enskilda personer. Efter en genomläsning är det svårt att komma till någon annan slutsats än att Socialstyrelsens förslag inte är särskilt väl genomtänkt och genomarbetat. Här finns så många allvarliga invändningar när det gäller såväl juridik och ekonomi som det praktiska genomförandet att man tvivlar på att förslaget är genomförbart. Åtminstone inte till kommande årsskifte, vilket är Socialstyrelsens plan och en av de punkter där remissvarens budskap är tydligt: Det går inte.

tisdag 22 maj 2012

Se upp för ängslighetens kultur

Texten även publicerad i VLT 22 maj 2012

En ängslighetens kultur sprider sig inom vård, skola och omsorg. Rädslan för att göra fel har blivit så stor att den är en felkälla i sig. Till en del beror detta på att kvalitetsmedvetandet har ökat, vilket är positivt. Nackdelen är att allt mer tid går åt till registrering och rapportering. Alla kan notera en missad rapport, medan en missad omtanke eller ett försök till omtänkande inte syns.

Politiker och chefer känner sig trygga om de får rapporter som ger en känsla av kontroll. Men för dem som jobbar närmast elever, gamla och sjuka ökar stressen. Lärarförbundet publicerade nyligen en rapport som visade att allt mer av medlemmarnas tid går till administration, vilket går ut över eleverna.

Inom sjukvården finns en rad olika kvalitetsregister, som ger värdefull information om vad som fungerar och inte fungerar vid olika behandlingar. Men bra register förutsätter bra grunddata, vilket tar tid.

”Man upplever att man slits från vårdtagarna, som behöver hjälp till andra måsten. Det läggs på så mycket andra sysslor, som inte är vårdande”, beskrev professorn i omvårdnad Gunilla Strandberg problemet i ett radioprogram nyligen.

Nästa verksamhet i tur att byråkratiseras tycks vara demensvården. Som svar på den senaste tidens kritik har Socialstyrelsen kommit med förslag nya föreskrifter. Där sägs bland annat att den som driver ett demensboende regelbundet ska redovisa bemanningen i förhållande till det totala behovet av insatser, något som oroar bland annat föreningen Sveriges Socialchefer:

”Här skapas ett administrativt arbetsmoment som inte tillför vården och kvaliteten av vården någonting! Snarare blir effekten den motsatta”, skriver de i sitt remissyttrande.

Kvalitetsuppföljningar är viktiga men kan bli ett hot mot kvaliteten om det blir ett självändamål. För den som befinner sig en bit ifrån är det alltid lätt att kräva en utvärdering eller en uppföljning för säkerhets skull. Men det gäller också att fråga sig till vad nytta och till vilket pris.

tisdag 15 maj 2012

Förödelsen efter ett mediedrev

Omslaget till den fortbildande tidningen Äldreomsorg senaste nummer visar stor förödelse och har rubriken Efter drevet. Syftet med temanumret är att visa olika sidor av några av de drev som drabbat äldreomsorgen de senaste åren och vilka konsekvenser de fått. Det är intressant läsning både ur ett medie-och ur ett äldreomsorgsperspektiv.

Förödelsen efter ett mediedrev kan onekligen bli stora både för människor och för organisationer. Ett av de exempel som lyfts fram är Piteå, som blev skräckexemplet på dålig demensvård efter ett reportage i Uppdrag Granskning i september 2010. Detta efter att tidigare ha varit det goda och prisbelönta föredömet. Idag finns inte mycket av den utvecklingskraften kvar. ”Det är som en grå filt ligger över oss”, sa en av de ansvariga i Piteå jag pratade med häromdagen.

Docent Peter Westlund konstaterar i sin genomgång av Piteåfallet att drevet inte handlat om de äldres väl och ve.
"Personalen har skjuit dem framför sig för att kunna stärka sin arbetsmiljö och bemanning", skriver han.

Också professor Håkan Jönson noterar de äldres frånvaro i rapporteringen. Det är arbetsmiljöperspektivet som dominerar, konstaterar han. Eftersom jobb inom omsorgen är nedvärderade och underbetalda blir det svårt för personalen att ge de äldre värdig vård och omsorg. Lösningen blir då bättre arbetsvillkor för personalen i förhoppning att det indirekt ska komma de äldre till del. Håkan Jönsson håller delvis med om detta, men skulle vilja att de äldre, som ju är experter på sina egna liv får större utrymme.

I en annan artikel tar Håkan Jönson upp riskerna för att drevrapporteringen och politikernas vilja att visa snabb handlingskraft leder till att mer kontroll och hårdare tillsyn. ”Detta kan behövas men på sikt står inför risken att hela frågan om äldreomsorg knyts upp kring kontroll, hot och bestraffning”, befarar han.

Annat läsvärt i detta temanummer är psykologen Maria Wramsten Willmars beskrivning av hur chefer upplever att hamna i medias fokus, intervjuer med Demensförbundets ordförande Stina-Clara Hjulström samt Sagan om den svenska hemtjänsten, skriven av två veteraner i branschen Tullia von Sydow och Lillemor Wiklund. Carema Cares informationschef Elisabeth Frostell får ge företagets version av Caremaskandalen. En artikel som med fördel kan läsas ihop med Dagens Samhälles granskning av DN:s bevakning av Koppargården.

”Ingenting av det som hänt har gått obemärkt förbi”, skriver Elisabeth Frostell. Något som nog de flesta som berörts av ett mediadrev kan skriva under på.







fredag 11 maj 2012

När viljan att göra rätt leder fel

En ängslighetens kultur sprider sig inom vård, skola och omsorg. Om man ständigt är ifrågasatt blir man till slut så rädd för att göra fel att detta blir en felkälla i sig. Denna kultur är sannolikt baksidan av den ökade medvetenheten om kvalitetens betydelse. Tidigare fick medborgarna ta vad som bjöds dem och vara tacksamma för vad de fick, vilket de inte sällan var. Nu har människor lärt sig att ställa krav och har fått möjlighet att välja bort. Det gör dem starkare och utförarna i bästa fall kvalitetsmedvetna, i sämsta fall skrämda till formalism. Till ängslan bidrar också det nya medielandskapet. Twitter, bloggar och Facebook ger alla ett forum för att ge röst åt sitt missnöje. Eller för all del också sin belåtenhet, men det är inte lika problematiskt.

I en sådan kultur blir det viktigt för de ansvariga att kunna visa vad gjorts om man får kritik. Arbetet riskerar att bli allt mer formaliserat och registrering och rapportering blir en allt större del av jobbet. Det tar tid ifrån elever, patienter och brukare. Det som är arbetets innehåll och som gör det meningsfullt. Lärare kritiserade i en nyligen publicerad undersökning från Lärarförbundet den ökade administrationen.

”Nu ska allt dokumenteras och bedömas. Så var det inte när jag började jobba 1995 (…) Man kan jobba dygnet runt om man vill, det skapar en enorm stress.”, berättade en lärare i SvD tidigare i år.

Lärarna har nyligen fått stöd från utbildningsministr Jan Björklund (FP) som lovat en översyn. "Sammantaget har det blivit för mycket av byråkratiskt arbete för lärarna, medgav han i en intervju i Rapport nyligen.

I sjukvården finns en rad olika kvalitetsregister, men också ett motstånd mot den tid detta tar.

”Man upplever att man slits från vårdtagarna, som behöver hjälp till andra måsten. Det läggs på så mycket andra sysslor, som inte är vårdande… och kanske framför allt - datorn. All dokumentation som ska göras, man ska mäta saker, det ska kvalitetssäkras. När då vårdarna inte upplever att det här ger bättre vård, då det stressigt och dåligt samvete”, beskriver Gunilla Strandberg, tidigare sjuksköterska men nu professor i omvårdnad läget i P1- programmet ”Att aldrig räcka till”, som sändes i Tendens i P1 den 25 januari 2012.

I Socialstyrelsens förslag till nya föreskrifter för bemanningen av demensvården kommer också ett nytt uppdrag som ökar administrationen. Den som driver ett boende ska regelbundet redovisar hur boendet är bemannat i förhållande till det totala behovet av hemtjänstinsatser, något som oroar Föreningen Sveriges Socialchefer:

”Här skapas ett administrativt arbetsmoment som inte tillför vården och kvaliteten av vården någonting! Snarare blir effekten den motsatta, nämligen ett behov av ytterligare personal som ska administrera istället för att använda resurserna i den direkta vården”, skriver de i sitt remissyttrande till förslaget.

Kvalitetsuppföljningar är viktiga men får inte bli ett hot mot kvaliteten genom att de tar mer än det tillför från det egentliga uppdraget. För den som befinner sig en bit ifrån är det alltid lätt att kräva en utvärdering eller en uppföljning. Det gäller också att fråga sig till vad nytta, till vilket pris och med vilket verktyg. Till stressen och tidsåtgångn bidrar också att it-systemen inte alltid underlättar utan blir ett stressmoment i sig. På det området ropar verksamheternas folk på kvalitetsuppföljningar.


torsdag 3 maj 2012

Bilden av demensvården



Ingen glömmer bilderna från Uppdrag Granskning i september 2010. Bilderna av Gunnar som virrar runt ensam i korridorerna på Öjagården i Piteå med hängande blöja är bilderna av den äldreomsorg vi fruktar mest. Att leva i sin egen förvirring utan någon till hands som kan leda en till rätta. Frågan är om det är en rättvis. Tveklöst är det en bild som haft stor betydelse.


Idag såg jag programmet på nytt, det finns på Youtube. Syftet var att få bakgrund till Socialstyrelsens förslag till föreskrifter och allmänna råd för personer med demenssjukdom och bemanning i särskilda boenden, som nu är ute på remiss. Förslaget, som är resultatet av ett regeringsuppdrag, har i hög grad sitt ursprung i Uppdrag Gransknings program som hade titeln De inlåsta.

Medieuppmärksamheten ledde till att Socialstyrelsen kort efteråt, i november 2010, gjorde en tillsyn, eller om man vill vara mer dramatisk, en nattlig raid på 100 boenden i 48 kommuner. Den visade att på 60 procent av boendena var obemannade kortare eller längre tid om nätterna. I fjol gjordes en ny tillsyn på 169 demensboenden. Resultatet blir inte offentligt förrän 31 maj. Dock konstaterar Socialstyrelsen redan nu att det är bemanningen och inte de äldres vanor och dygnsrytm som styr vardagen.

För att komma åt problemen på demensboendena föreslår man inte, som en del hoppats och andra fruktat, en fast grundbemanning. I stället ska bemanningen styras utifrån de boendes individuella behov. Vid inflyttning ska ett biståndsbeslut fattas om vilken hjälp som ska ges. Sedan ska detta följas upp varje månad. I föreskrifterna slås också fast att bemanningen ska vara sådan att de boende ”omedelbart” ska få stöd och hjälp dygnet runt.

Förslaget har fått kritik men med helt olika argument. Kommunala företrädare som exempelvis Staffan Werme (FP), ordförande i SKL:s beredning för primärvård och äldreomsorg, anser det vara för detaljstyrande och leda till likriktning. Andra, som exempelvis Demensförbundet och undersköterskan Elisabeth Marklund, som rikskändis efter reportaget om Öjagården, menar att det styr för lite. ”Ludd, ludd”, är Elisabeth Marklunds bedömning enligt Piteå Tidningen.
Den kommunala oron gäller också kostnaderna. Socialstyrelsens bedömning är att förslaget kostar mellan 4 och 13 miljarder. SKL:s beräkning hamnar i närheten av Socialstyrelsens högre siffra. Ingen vet säkert trots att förslaget ska börja gälla från 1 januari nästa år och alltså får effekt på de budgetar som nu håller på att utarbetas. Synpunkterna lär bli många även om tiden att tycka är extremt kort. Förslaget presenterades 2 april, 16 maj går remisstiden ut. Det lär finnas anledning att återkomma i frågan.