måndag 17 december 2018

Misstag sker men lärdomar måste dras

”Jag beklagar, men i alla verksamheter där människor är inblandade blir det ibland fel.” När jag var ansvarig utgivare var detta mitt vanligaste försvar när människor ringde och var arga och/eller ledsna för att tidningen publicerat något som de ansåg vara fel.

I de flesta fall lät de sig nöjamed en rättelse och en ursäkt. Ibland möttes jag av motargumentet att vi borde se över rutinerna. Då kunde jag bara hålla med. En ansvarskännande chef bör ta fel och misstag på allvar och göra vad man kan för att det inte ska upprepas.

Publicistiska misstag handlar inte om liv och död men kan ändå få förödande konsekvenser. För dem som drabbas är det en klen tröst att ”ibland blir det fel”. Samma sak för dem som drabbas av fel i sjukvården. Men självklart blir det ibland fel i så en komplicerad verksamhet. Det måste man som patient förstå, men som vårdgivare bekämpa.

Mycket görs, både nationellt och regionalt. Region Västmanlands Patientsäkerhetsberättelse för 2017 är 113-sidigt dokument som redovisar en mängd åtgärder ochen hel del förbättringar men också tydliggör hur fjärran nollvisionen är.

För att hantera felen och kompensera de drabbade  har landsting och regioner en gemensam patientförsäkring. Förra året gjordes 16 300 anmälningar om vårdskador. 377 kom från Västmanland. 40 procent fick ersättning. Nivåerna varierar. För en ung människa som drabbas av en svår skada kan det handla om miljonbelopp, i andra fall om några tusenlappar.

När 2018 års statistik offentliggörs kommer jag att vara en siffra i statistiken. Varje år utförs runt 16000 höftledsoperationer i Sverige. För de allra flesta innebär en operation att livskvaliteten höjs, men ibland blir det fel. Fem gånger har min höftledsprotes hoppat ur, vilket är ytterst smärtsamt. Då krävs ambulans, akutvård, nedsövning, ortoped som drar höften i rätt läge och ett dygns sjukhusvård. Som skattebetalare kan jag se att det innebär kostnader för regionen. Som drabbad oroar jag mig mest för att det ska hända en sjätte gång.

Jag levde länge efter ”ibland blir det fel-principen” och brydde mig inte om att anmäla till Patientförsäkringen. Jag fick heller ingen information från vården om att möjligheten finns. Men eftersom jag tillhör kategorin resursstarka patienter skickade jag in en anmälan strax innan treårsgränsen hade passerats. För att jag ville ha den ersättning jag eventuellt hade rätt till men framför allt för att jag ville misstaget skulle bli synligt.

Jag fick 10 000 kronor. Det var mitt livs tråkigaste pengar. Var min sveda och värk och all oro inte värd mer? Men vid närmare eftertanke insåg jag att även om jag hade fått mångdubbelt mer hade det känts för lite. Nu har jag förlikat mig vid summan. Även om ersättningsnivåerna internationellt sett är låga är det bra med ett system där man enkelt och utan advokathjälp kan kräva sin rätt.

Ibland blir det fel. Man kan bara hoppas att vården lär av sina misstag.

Texten även publicerad i VLT den 12 december 2018

onsdag 14 november 2018

Valsedlarna ett hot mot valhemligheten


Jag tror aldrig jag köat så länge i en vallokal som i år. Vi fick vänta åtminstone tio minuter innan det var dags att lämna röstsedlar och röstkort till valförrättaren i Stadshuset.  Vi småmuttrade lite över detta men egentligen var det ju inget problem. Man kunde tänka till en gång till, hälsa på grannar och känna sig lite demokratiskt högtidlig.

En amerikan som hört om detta muttrande skulle nog betrakta oss som bortskämda. Ett enkelt, säkert och smidigt valsystem borde vara en självklarhet i en demokrati. Så är det inte i USA. Frivilligorganisationer som värnar rösträtten hade på valdagens kväll, enligt The Newyorker,  fått in närmare 30 000 fall där röstandet på olika sätt försvårats. Det handlade om väljare som fått köa tre-fyra timmar, om trasiga och oanvändbara röstningsmaskiner och om valförrättare som hindrat människor från att rösta. Problemen växer för varje val.

Andra försvårande faktorer i det amerikanska systemet är att valet sker på en vardag och att man i många stater måste registrera sig, vilket heller inte är lätt.  I synnerhet inte om man tillhör någon minoritet eller är fattig. Regelverket tycks på ett skrämmande vis göra det svårare för dem som redan har det svårt.

Trots alla praktiska svårigheter att rösta blev det ett rekordhögt valdeltagande i USA i år. De preliminära siffrorna pekade på ett hälften av de röstberättigade hade röstat, vilket är mycket ett år när det inte ska väljas president. Ökad samhällelig polarisering tycks ha en positiv effekt på valdeltagande. Att gå och rösta blir inte bara en röst för den politik man vill stödja utan också ett sätt att markera ogillande. Ungefär som när normalt passiva medlemmar i Svenska kyrkan röstade i kyrkovalet för att försvaga Sverigedemokraterna.

Kanske bidrog polariseringen även till ökat svenskt valdeltagande i år. 87,2 procent röstade, vilket är mer än i förra valet men en bra bit från toppnoteringen på 91,8 procent i valet 1976. Det höga svenska valdeltagandet brukar förklaras med att val hålls på söndagar och att man inte behöver registrera sig. Den svaga länken är att valsedlarna. Internationellavalobservatörer har länge hävdat att valhemligheten, och därmed valets legitimitet, hotas när vem som helst kan se vilken sedel man tar.

När regeringen fortfarande var exekutiv la den fram ettförslag om att säkra valhemligheten genom att skydda valsedlarna. Det behandlas nu i riksdagen. De nya reglerna ska gälla från och med 2019 och kan alltså komma till användning vid ett eventuellt extraval eller om inte annat vid EU-valet nästa år. Det innebär risk att vi kanske får vänta ännu lite längre nästa gång, men det kan det vara värt för att skydda demokratins legitimitet. Bara vi inte hamnar på amerikansk nivå.

Texten även publicerad i VLT den 12 november 2018



fredag 12 oktober 2018

Lite mer lika - men var ska pengarna tas?


Alla kommuner är olika. Även landsting och regioner skiljer sig åt. Men alla medborgare har rätt till samma grundläggande service oavsett var de bor. För att det ska gå ihop finns det kommunala utjämningssystemet, en föga känd men viktig del av samhällsbygget.

Västerås stad och Region Västmanland får nästa år ungefär en miljard vardera i utjämningsbidrag. Men en ny statlig utredning föreslår en kraftig minskning om några år: minus 115 miljoner för Västerås och minus 212 för regionen.

Utjämningssystemet har beskrivits som så krångligt att de som förstår det inte får flyga i samma plan. Det är en myt, omhuldad av experter och av de som ogillar systemet. Matematiken är krånglig men principen är enkel:
Inkomstutjämning innebär att de som har skattekraftiga invånare får betala in. Kommuner där invånarna har lägre inkomster får bidrag.
Kostnadsutjämning innebär att kommuner med höga kostnader de inte kan påverka, till exempel hög andel gamla, gles befolkning eller många som behöver socialt stöd, får bidrag, medan de som har det bättre förspänt får betala.

I inkomstutjämningen pytsar staten in pengar för att omfördelningen ska fungera, medan kostnadsutjämningen är ett nollsummespel. Om en kommun får mer får någon annan mindre. En statlig utredning vill nu förändra kostnadsutjämningen. Förslaget har titeln Lite mer likaMer pengar ska omfördelas genom att socioekonomiska faktorer ska väga tyngre och att glesbygden ska få mer. 

Som alltid i spel finns vinnare och förlorare. En västmanländsk version av utredningen skulle kunna heta Mycket mindre kvar. Region Västmanland och Västerås stad förlorar rejält på förslaget.

Att Västmanland varken är renodlad glesbygd eller storstad är en förklaring. Västerås missgynnas framför allt av nya beräkningsregler för individ- och familjeomsorgen. Vilka effekterna blir återstår att se. Någonstans måste pengarna tas om förslaget blir verklighet, vilket tidigast lär bli 2021. 

Utredarna har haft som ambition att hitta en rättfärdig och rationell modell, som alla kan acceptera.  Men när modeller blir budgetverklighet blir det politik. Och där är det ju osäkert på alla nivåer just nu. Ardalan Shekarabi (S) som beställt utredningen sägs vara nöjd.

Norrlands kommuner och landsting gläds åt glesbygdssatsningen. Stockholms läns landsting är tillsammans med Västmanland de stora förlorarna. Från Stockholm hördes direkt kraftiga protester. "Stockholmarna ska inte vara statens bankomat." Denise Norström (S) har legat lågt men även om hon inte gillar förslaget lär hon knappast kroka arm med sin stockholmska kollega Irene Svenonius (M) i en gemensam protest. 

Stockholms moderater hör till utjämningssystemets eviga kritiker. De tycker att omfördelningen är regionalpolitik och något som staten borde betala. Socialdemokrater brukar försvara systemet men Anders Teljebäck (S) tycker att det här blir för mycket för Västerås. "'Vi kan inte bidra på det här viset."

Kommunalt självstyre och att hålla ihop landet har ett pris. Det blir ohållbart om skillnaderna i livsvillkor blir alltför stora. Utjämning måste ske, vilket innebär att någon, i detta förslag stockholmarna och västmanlänningar, måste vara med och betala.
Vare sig de vill eller inte.

Texten även publicerad i VLT den 8 oktober 2018






onsdag 12 september 2018

Röda Västmanland är inte längre så rött


1994 fanns sex socialdemokrater på Västmanlandsbänken
i riksdagen varav tre från Västerås. Idag är det tre, ingen
från Västerås. Bild från partidistriktets 100-årsbok En
kopp kaffe i Folkets hus.
Första maj i Folkets park i Västerås 1996. Fullt med folk. Inte som på Erlanders och Palmes tid, men ändå tillräckligt för att det skulle vara feststämning. Denna dag hade talaren en särskild glans eftersom han var en bygdens son. Thomas Östros var visserligen född i Malmberget och bosatt i Uppsala men han var uppvuxen i Västerås. Föräldrarna fanns med långt fram i tåget och var uppenbart stolta över sonens insatser och över de applåder han fick från hemmapubliken i ”Röda Västmanland”.

Detta reporterminne dök upp när jag under valnatten följdede västmanländska valresultaten, som gjorde det tydligt att Röda Västmanland definitivt är borta.

Ta till exempel Surahammar. Där bevakade jag som nyutbildad journalist mitt första fullmäktige 1971. Jag var fylld av demokratiskt patos över att få vara en del av den lokala demokratin. Mötet var över på mindre än en halvtimme. Inte en fråga diskuterades. Snopen gick jag därifrån med tomt block. Socialdemokraterna hade egen majoritet och allt klubbades igenom i enlighet med de beslut som fattades på arbetarekommunens möten.

I år fick socialdemokraterna 34,5 procent i kommunvalet i Surahammar. Ett tapp på 3,5 procentenheter. Än sämre gick det i riksdagsvalet, där tappade man 8,6 procentenheter. Trots en profilerad lokal riksdagsman, Olle Thorell. Sverigedemokraterna är näst största parti med 21,4 procent kommunalt, en ökning med nästan 10 procentenheter.

I Köping finns regerande svenska mästaren i uthålligt kommunstyrelseordförandeskap.  Elizabeth Salomonsson (S) har styrt Köping sedan 1983. Detta, hennes sannolikt sista, val bjöd inte på någon snygg sorti. Även Köping blev avsevärt mindre rött. Socialdemokraterna tappade 7,8 procentenheter och har nu 36 procent. SD ökade ungefär lika mycket.

Även i Arboga, Hallstahammar Sala och Västerås har den röda färgen bleknat ytterligare i år. Västmanlands starkaste S-fäste är numera Fagersta.   I Skinnskatteberg och Norberg noteras smärre ökningar. Kungsör är i princip oförändrat.

Landstinget, numera Region Västmanland, har nästan alltid haft rött styre. Nu är Sverigedemokraterna här, liksom i nästan alla andra landsting, vågmästare. Denise Norström(S) får nu göra det Anders Teljebäck (S) i Västerås tvingades till redan förra valet och nu får försöka med igen: Att söka stöd över blockgränsen.

En spännande och oviss tid väntar. I Sverige och i det en gång så röda Västmanland. Ett landskap som idag är lika spräckligt som övriga landet och med en allt skarpare ton av sverigedemokratiskt gult. För att stoppa den spridningen krävs nytänkande och  en medveten politik för att återskapa tillit och skapa samhällsstrukturer som stöttar.  En bruksanda för en ny tid med ökad öppenhet för nya idéer och för människor från olika länder.

Texten även publicerad i VLT den 12 september 2018




fredag 31 augusti 2018

Nu får vi alla ta på klimatglasögonen


Jag har intellektuellt förstått att vårt levnadssätt inte är långsiktigt hållbart. Ändå har miljö- och klimatfrågor aldrig engagerat mig. Det hör till den naturvetenskapligt tekniska delen av verkligheten som jag ända sedan fysiklektionerna i årskurs sju har förpassat till kategorin ”sådant jag inte förstår mig på och inte tänker anstränga mig för att begripa”.

Jag har klarat mig hyggligt ändå. I de kretsar jag rört mig har de flesta varit som jag. Vi suckar över ingenjörstyperna som inte vet skillnaden mellan Odysseus och Odysséen men skäms inte över att vi inte har ett hum om de fysikaliska lagar som styr vår vardag. Men någonstans är det ändå till ingenjörstyperna vi satt vårt hopp när vi med huvudet i sanden tänkt att det ordnar sig nog med teknikens hjälp.

Denna sommar är vi många som insett att denna strutsattityd inte är hållbar. Samtidigt som vi njutit av härliga bad och ljuvliga kvällar har oron funnits där. Det går inte att komma undan tecken på att något är fel. Nyhetsbilder av brinnande skogar i Hälsingland och Kalifornien. Människor som flyr från elden i Aten och från översvämningar i Vietnam. Men också i den nära välbekanta miljön finns tecknen där. Knastrande gräsmattor, slokande syrener och sinande brunnar talar sitt tydliga språk.

Klimatfrågan är svårgreppad eftersom den är både privat, politisk och global. Men det är ingen ursäkt för passivitet. Det räcker heller inte med att peka på sina sopsorteringskärl under diskbänken. Var och en måste rannsaka sitt levnadssätt och sina vardagliga prioriteringar för att minska sitt koldioxidavtryck i vardagen. Dags att se över resandet till vardags och på semestern, maten, plasten, prylarna.  Det finns mycket man kan göra i sin vardag för att bidra. Miljöorganisationer, medier och kommuner bistår med tipslistor.

Sommarvädret kommer säkert också att påverka valrörelsen. Vi som hittills har blundat för frågan kommer att läsa partiprogram med klimatglasögonen på. Därmed inte sagt att detta val ska bli en folkomröstning om klimatet. Folkomröstningar tvingar fram enkla polariserade lösningar med tydliga ja och nej-alternativ, vilket denna fråga lämpar sig sällsynt illa för.

Detta, om något, är en långsiktig fråga, som kräver långsiktiga lösningar som inte rivs upp efter ett maktskifte. Det är också en fråga som kräver modiga politiker som talar klarspråk och visar på lösningar. Nu har budskapet om att det behövs förändring en chans att nå fram. Inte bara till den hårda kärnan av aktivister utan också till oss andra. När vi ser oss omkring i den brunbrända verkligheten inser vi allvaret.

Texten även publicerad i VLT den 15 augusti 2018





Hotet från nazisterna är på allvar nu


Första morgonen i Almedalen. Solen skiner och som vanligt blir jag glad över det demokratiska myller som möter mig. Fullsatta seminarier redan halv nio på morgonen, spontana möten mellan människor från olika verkligheter. Ett generöst delande av kunskaper och erfarenheter, oftast över kaffekoppar men stundtals även med vinglas i handen.

Flygblads- och tidningsutdelarna är många. Ofta tar jag emot för att visa min goda vilja och som en vänlig gest mot den som delar ut. Men den här gången rycker jag tillbaka min hand. Det blågula hjärta från Alternativ för Sverige som syns på flygbladet är inget jag vill befatta mig med. 
De är i sin fulla rätt att sprida sitt budskap även i Almedalen men det står oss andra fritt att avvisa dem. 

Det är lätt gjort med en broschyr, svårare när de intar gaturummet genom att sprida sitt budskap med kraftfulla högtalare eller genom att manifestera sin makt genom att gå i uniformerad tropp på Visbys gator. Nazister och högerextremister var ett mer påtagligt inslag i år än tidigare, även om man inte var på plats när de angrep RFSL-aktivister eller Samfundet Sverige-Israels tält.

Nazisternas makt och inflytande ligger i att de sprider rädsla. De utnyttjar sitt våldskapital till max, liksom sin grundlagsfästa yttrandefrihet. Den kombinationen gör dem till en svårhanterlig kombination för ett rättssamhälle. En position som de utnyttjar för att sprida sitt budskap och för att sprida rädsla. Den positionen måste tas ifrån dem. Vi kan inte längre hoppas att det räcker med att tiga ihjäl nynazistiska aktiviteter så går det över.

”Det är allvar nu”, framhöll Annie Lööf i sitt tal i Almedalen. Hon var inte den enda. Hoten från extremisterna har fått partiledarna för de etablerade partierna att tala för demokratin med retorisk glöd som ofta saknats. 

Orden är välkomna och viktiga. Men antagligen räcker det inte. Det behövs också skärpt lagstiftning så att rättsstaten kan försvara sig mot den som vill den ont. Det är allt annat än enkelt eftersom ingen vill urholka yttrandefriheten. Däremot borde det vara enkelt för partierna att enas kring att utreda hur detta skulle kunna gå till.

I väntan på det får vi andra kämpa emot i vardagen så att inte rädslan får övertaget. Säga ifrån när vi möter extrema åsikter. Vända nazisterna ryggen när de visar sin makt i det offentliga rummet. Visa att vi tillsammans ska bekämpa deras världsbild. Det är nog faktiskt allvar nu och inte vill man behöva säga till barnbarnen att man inget gjorde.

Texten även publicerad i VLT den 10 juli 2018


måndag 18 juni 2018

Orwells språkråd högaktuella i valrörelsen


I mitt skrivande liv har jag haft stor nytta av råd formulerade av den engelske författaren George Orwell. En lapp vid skrivbordet har påmint mig om att undvika slitna metaforer, utländska låneord, långa ord och passiv ordföljd. Jag uppmanades också att stryka varje ord som gick att stryka.

På den ursprungliga kopian fanns en källhänvisning: Politics and the English Language. En skrift som i fjol plötsligt dök upp i svensk översättning  utgiven av Timbro., översättare: Roland Poirier Martinsson. Det visade sig vara en liten essä från 1946, som inte bara hade historiskt intresse. Orwells kritik mot bristen på precision i det politiska språket gäller i hög grad även den svenska valrörelsen 2018:

Döende metaforer. En välformulerad nyfunnen språklig bild kan lyfta och tydliggöra ett budskap. Men effekten blir den motsatta om metaforen används om och om igen trots att den ”tappat all suggestiv kraft och enbart används för att de räddar människor undan besväret att själva hitta på fraser”. Nollvision är ett sådant ord, som dyker upp för att markera att något är svårt och viktigt och att förändring är önskvärd. Har bland annat använts för dödolyckor i trafiken och för självmord. Senast använt i samband med presentationen av Västerås satsning på bättre skolresultat. Som kanske hellre borde kallas Västerås förhoppning om bättre skolresultat eftersom det inte framgår hur detta ska uppnås.

Verbalt falska svulster. För att det ska låta lite mer handlingskraftig använder man inte ett verb rakt av utan hänger på ett substantiv eller adjektiv. Till exempel ”vidta åtgärd, tjäna syftet, spela en ledande roll”.

Pretentiösa uttryckssätt. Används, enligt Orwell, för att ”få enkla påståenden att synas märkvärdiga och ge en känsla av vetenskaplig opartiskhet åt partiska omdömen”. Hävda med bestämdhet att det finns som forskning som visar att… Fyll på med den tes du vill driva. Nyligen använt av Jimmie Åkesson (SD) om riskerna för barn att växa upp med samkönade föräldrar.

Meningslösa ord. Här syftar Orwell på ord som tömts på sitt innehåll så att de till slut kan betyda vad som helst, som demokrati, socialism, frihet med flera. Ordet fascism använder Orwell som exempel eftersom det kommit att referera till något ”allmänt icke önskvärt”. Sannolikt hade han tyckt sig få denna tes stärkt om han kunnat följa debatten om Sverigedemokraternas fascistiska rötter.

George Orwell föreslår att de utslitna och oanvändbara politiska fraserna ska förpassas till den soptipp där de hör hemma. Det är bara att instämma så här 72 år senare och hoppas på en valrörelse präglad av de raka, tydliga, från hjärtat kända orden som förmedlar engagemang och vilja.

Texten även publicerad i VLT den 11 juni




Dags att tala klarspråk om välfärden

De första 40-talisterna firade sina 70-årsdagar 2010. Kanske var det därför som det då blev en boom av rapporter om välfärdens långsiktiga finansiering. Frågan var visserligen allt annat än ny men dittills hade det känts som om det hade funnits gott om tid att hitta på något sätt att fylla välfärdsgapet mellan hur mycket välfärd människor förväntade sig och hur mycket pengarna skulle räcka till.
”Framtidens utmaningar måste mötas i dag. Ju senare politikerna agerar, desto färre alternativ”, framhöll den tunga kommissionen, där tankesmedjorna Timbro och Arena Idé samlat folk från båda blocken för att tänka till.
En annan blocköverskridande grupp var tillsatt av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Socialdemokraterna representerades där av Åke Hillman från Västerås. De räknade fram att kommunalskatten skulle behöva höjas med 13 kronor fram till 2035 för att klara välfärden. Förutsatt att inget gjordes vilket givetvis var nödvändigt.
”En intressant fråga är vad det blir för skillnad med medvetna beslut idag med bäring på framtiden, kontra kortsiktiga beslut om åtgärder efter hand”, skrev SKL-gruppen i sitt slutord. En fråga som kvarstår och är snarast mer intressant idag.
Åtta år har gått sedan dessa båda rapporter publicerades. De har fått flera efterföljare med ungefär samma budskap, men några medvetna långsiktiga beslut har vi inte sett. Nu stundar en valrörelse och då lär det inte knystas om detta. Lika lite som det gjordes 2010 och 2014.
Men det går inte att komma undan. De demografiska kurvornas kraft är obeveklig. Den stora 40-talistgruppen finns där och kommer att kräva allt mer vård och omsorg. Deras barnbarn utgör en annan topp på kurvan och kräver samtidigt mycket av samhällets resurser.
I åldersgrupperna däremellan är det glest, vilket är ett dubbelt problem. Dels är det få som betalar skatt, dels är det svårt att rekrytera till välfärdsjobben. Visserligen har det blivit ett tillskott av folk i arbetsför ålder genom flyktinginvandringen, Men så många i den gruppen står så långt ifrån arbetsmarknaden att invandringen, enligt SKL:s senaste ekonomirapport, på kort sikt snarare leder till att sysselsättningsgraden minskar.
Det här går inte ihop och det finns inga enkla lösningar. Dessutom börjar det bli ont tid om man vill göra något för att minska gapet. Ett första steg vore att politikerna börjar tala klarspråk och inte låtsas som att den ljusnande framtid är vår och att vi kan glida fram på elcyklar och puttra i motorbåtar, som subventionerats av skattepengar.
Om välfärdens kärna murknar riskerar vi en framtid med växande ojämlikhet där de som kan köper sig extratjänster. Den dagen det sker kan ingen säga att man inget visste. Varningar har inte saknats.
Texten även publicerad i VLT den 4 maj 2018

söndag 1 april 2018

Västerås kan idag inte kallas en skolstad


Stadens styrande talar i högtidliga sammanhang gärna om Västerås som ”skolstaden” och nickar högaktningsfullt mot Rudbeckiusstatyn. Idag finns inget fog för det epitetet. Faktum är att Västerås är en av landets sämsta skolkommuner. Som västeråsare skäms jag när jag ser skolstatistik som visar på bottenplaceringar för en stad som haft en tradition av att sträva mot utjämning och därför prioriterat skolan.

Ett exempel: Branschorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) gör regelbundet Öppna jämförelser för kommunala verksamheter. Dessa presenteras sedan i form av tabeller i kommun-och landstingsdatabasen Kolada där de som tillhör de bästa 25 procenten får grönt, de sämsta rött och de däremellan neutralt gult.
Bilden av Västerås från kommundatabasen Kolada.
Rött betyder att man tillhör den sämsta fjärdedelen.
I Västerås tabell för grundskolan 2014-2017 finns inte en grön plätt. Däremot lyser det alarmerande rött för många av jämförelsetalen och de röda rutorna har blivit fler för varje år. Om man ser till den sammanvägda rankningen har Västerås  legat på den nedre halvan, sedan 2015. I fjol var man på plats 234 av 290.

Lärarförbundet rankar också skolor utifrån delvis andra kriterier än SKL. I deras bedömningar av Bästa skolkommun ingår exempelvis också löneläge och andelen sjukskrivna lärare. Det gör inte att Västerås hamnar i bättre dager, tvärtom. Här hamnar Västerås på plats 259 av 290. Men kanske finns här också en viktig förklaring till Västerås dåliga placering. Västerås satsar mindre per elev i förskola och grundskola än nästan alla andra kommuner, plats 272 av 290 för kriteriet resurser.

Vilka konsekvenser detta får i vardagen kan man ana när man läser Skolinspektionens rapporter från de granskningar de under året gjort i Västeråsskolor. Under mars kritiseras tio kommunala skolor, varav två gymnasieskolor. Bakom de byråkratiska formuleringarna anar man en vardag av otrygghet, kränkningar, stök och brister att följa upp elever som inte når målen.

Den svenska skolan är kommunal och bör, som jag ser det, så förbli. Men kommunpolitikerna måste ta sitt ansvar. Det måste till mer resurser och ett systematiskt arbete för att få upp resultaten. I den kommande valrörelsen bör huvudfrågan vara hur resultat och arbetsmiljö kan förbättras så att Västerås åter med fog kan kalla sig skolstaden.

Texten även publicerad i VLT den 31 mars 2018






torsdag 22 mars 2018

Valstugornas tid snart förbi

Ibland känns det som om valrörelsen pågått sedan Sara Skyttedal (KD) skålade i champagne på Aros Congress Center och decemberöverenskommelsen sprack. Riktigt så är det väl inte, men klart är att denna mandatperiod inte liknar någon annan i svensk politik. En inte alltför djärv hypotes är att även årets valrörelse blir annorlunda. Hur är svårare att sia om.

Vanliga teorier är att det blir den smutsigaste valrörelse vi upplevt och att blir den mest digitala samt att det ena leder till det andra. Anonymiteten på sociala medier gör att människor tycker sig kunna kasta ur sig sådant de aldrig skulle yttra ansikte mot ansikte. 

Inte minst gäller det Twitter, men valet avgörs inte på Twitter. Där finns bara 8 procent av svenskarna. De som dominerar på Twitter är en liten kärna är politiker, journalister, statsvetare och andra opinionsbildare som förstärker varandra genom gillanden och ogillanden, följningar och avföljningar.De flesta väljare bryr sig inte. I den mån man noterar vad som händer på Twitter är det för att det rapporteras i traditionella medier.

Själv håller jag koll men känner mig ungefär som när jag tillsammans med de andra i taffliga gänget stod på skolgården och kollade in de coolare typerna och hur de positionerade sig. Ibland pep man till och kunde i lyckliga stunder få en blick från någon av de coola. Att jämföra med att idag få en uppåtriktad tumme från någon med femsiffrigt antal följare.

Vill man nå många via sociala medier är det Facebook som gäller. Där finns 62 procent av svenskarna någon gång varje vecka. Det var Sverigedemokraterna snabbast på att inse. Enligt en sammanställning som Dagens Nyheter gjort uppnådde SD nästan 1,7 miljoner interaktioner, vilket är nästan lika mycket som övriga riksdagspartier tillsammans.

Riksdagsman Olle Thorell (S) från Surahammar har bestämt sig för att göra sitt för att bryta SD:s dominans. Varje dag lägger han ut en två minuters video där han redogör för sin och partiets ståndpunkt. Det är inte dagsaktuella frågor och hans åsikter överraskar knappast någon men han kan komma upp i över 5000 visningar. 
Det skulle krävas många torgmöten för att nå lika många. Deras tid är förbi. Frågan är hur det går med valstugorna.

I år kommer de att resas som vanligt och de trogna partiarbetarna stå där i sina jackor. Så länge de andra partierna finns där vågar ingen avstå. Jag kommer att sakna stugorna när de försvinner. Den dagen det sker kommer jag att starta den partipolitiskt obundna organisationen ”Rör inte min valstuga”. På programmet står att kämpa för att denna demokratiska institution ska bevaras eftersom den utgör en mötespunkt mellan väljare och valda och en påtaglig påminnelse i stadsmiljön om att det snart är val.

Fast vid närmare eftertanke blir det nog ingen organisation. Det känns lite omodernt, men kanske en Facebookgrupp.
Texten även publicerad i VLT den 19 mars 2018

torsdag 1 mars 2018

Det evigt opublicerade scoopet

Jag har proteser i båda höfterna. Fyra gånger har den vänstra hoppat ur, vilket är oerhört smärtsamt och kräver sjukhusvård. När höftledskulan väl är på plats igen återhämtar man sig rätt snabbt men för mig blev den tredje luxationen jobbigare än de andra på grund av en lite för hög dos av det smärtstillande ämnet ketamin. Vilka effekter detta fick framgår av denna text, skriven i tredje person men i högsta grad självupplevt.


 ----------------------------------------------------------------------------------------

”Jag är död.” Förvånat konstaterade hon faktum: Hon hade dött. Varför skulle hon annars befinna sig i denna oändliga vita tomhet? Nyss satt hon i soffan i sommarhuset och försökte låta bli att skrika av smärta för att inte skrämma barnen. Nu var allt som funnits omkring henne borta. Sommaren, huset, maken, barnbarnen. Allt det som varit hennes liv.

Det gör ont, ondare än att föda barn hade hon tänkt förra gången det hände. Men inte dör man väl av att kulan i höftledsprotesen hoppar ur? Kanske var det bara en slump att hennes hjärta slutade slå just när ambulanspersonalen skulle flytta henne från soffan till båren. Hennes tid var ute. Oavsett vad hon hade gjort den 11 juli klockan 9.47 så hade hon dött då. Det här var slutet. För henne. Allting annat skulle fortsätta som vanligt.

För henne fanns nu bara denna tomhet, som hon svävade runt i. Skulle det vara så här nu i evigheters evighet? Eller var den tomma vitheten bara en mellanstation på vägen mot evigheten? Förvånat konstaterade hon att hon inte var sorgsen över allt det hon lämnat, mera sakligt nyfiken på vad som skulle hända härnäst. Allt var nytt och oprövat. Ingen som varit med om detta hade kunnat berätta och det skulle inte heller hon kunna göra. Den insikten gjorde att sakligheten för ett ögonblick ersattes av frustration.

I mer än 40 år hade hon ägnat sig åt att registrera, reflektera och rapportera men det hon nu upplevde skulle förbli orapporterat. Döden är det evigt opublicerade scoopet. Döda reportrar har förbrukat sin teckenmängd. Kanske de till och med förlorar lusten till orden. Annars hade de legat nära till hands att konstatera att hon passerat deadline, men den tanken dök aldrig upp. Hon fick annat att tänka på.

Plötsligt fylldes den tomma vitheten av ett myller av färger, blinkande ljus, prickar som kom och försvann. På en gång skrämmande och overkligt vackert. Och hon hörde musik. Den var allt annat än änglalik:

I wanna boom bang bang with your body yo
Were gonna rough it up before we take it slow
Girl lemme rock you rock you like a rodeo
(It’s gonna be a bumpy ride)

Hon kände igen det som av cykellåtarna från gymmet. Den fungerade hyggligt för att få fart på pedalerna men var inget hon skulle ha valt som the soundtrack of her death. Än mindre något hon skulle vilja ha med sig in i evigheten.

Hon hade egentligen aldrig trott vare sig på himmel eller helvete. Men om någon hade definierat helvetet som en plats där man får höra Mohombi sjunga Bumpy ride på repeat hade hon nog nickat instämmande. Då, när hon fortfarande kunde nicka.

Plötsligt greps hon av en stor förtvivlan. Inte för att hon aldrig mer skulle kunna vare sig nicka instämmande eller protestera högljutt. Hon var död. Det var som det var med den saken och inget hon kunde göra något åt. Det som trots allt gjorde henne så bedrövad var att barnbarnen skulle behöva vara med när deras farmor dog.

”Tänk på att varje dag skapas ett barndomsminne” var ett mantra hon upprepat för sig själv både glada och dystra dagar under de egna barnens uppväxt. Med barnbarnen hade det fått förnyad aktualitet.

Det här barndomsminnet hade hon velat bespara dem. Hon hade hoppats kunna ge barnen minnet av ännu en solig dag på landet. Inte minnet av hur deras pappa packade bilen för att de skulle åka och bada, men att de aldrig kom iväg för att farmor dog i sommarhusets soffa.

Förtvivlan över att hon inte kunnat förskona barnbarnen från den upplevelsen var så stark att knappt märkte Mohombis tjatande om sin bumpy ride försvann i bakgrunden. Hon kände också att vithetens viktlöshet gav vika. I stället låg hon på rygg och kände ett högst påtagligt skumpande.

Då uppstår en rispa i synfältet ovanför hennes huvud. Det är som om en osynlig hand drar isär den mjuka vithet som omslutit henne. Fram träder den kliniskt kala och hårda insidan av en ambulans.

 ”Blodtrycket är bra”, hör hon sköterskan säga samtidigt som trycket på överarmen släpper. Förtvivlan släpper däremot inte. Den är starkare än den förundran hon känner över att åter vara bland de levande.
”Barnen, barnen… De märkte väl inget”, gråter hon.
”Nej, nej. De var inte där, föräldrarna tog ut dem”, försäkrar sköterskan.

Med det låter hon sig nöja. Men självklart skapades ett barndomsminne även denna dag.

”Farmor du skrek jättemycket. Det brukar du inte göra”, sa ett av barnen efteråt.

Det hade hon ingen aning om. Hon insåg att det måste ha varit skrämmande att höra och att det gällde att påverka barndomsminnen när tillfälle gavs.

”Det var inte så farligt. Det lät nog värre än det var”, sa hon överslätande.

Men då var Bumpy ride sedan länge raderad från hennes låtlista.

























tisdag 13 februari 2018

Nya myndigheter vi kunnat vara utan


Jag är en varm anhängare av jämställdhet och ogillar segregation. Ändå jublar jag inte över att vi sedan årsskiftet har två nya myndigheter som ska främja det ena och motverka det andra: Jämställdhetsmyndigheten respektive Delegationen mot segregation, som kommer att verka under förkortningen Delmos. 

Min bristande entusiasm beror på att jag inte tror att fler myndigheter med luddiga uppdrag löser samhällsproblem. Det kräver politiskt nytänkande och handfasta åtgärder. 
I synnerhet gäller det på integrationsområdet. Det naturliga hade varit att Delmos hade hetat Integrationsmyndigheten för att visa vad man ska verka för, men det hade gett olyckliga associationer till det inte särskilt framgångsrika Integrationsverket. Det startades av socialdemokraterna 1998 och avvecklades av alliansregeringen 2007. Uppdraget var snarlikt Delmos.

Delmos, som finns i Huddinge, har en diger uppgiftslista. Enligt direktiven ska delegationen fokusera på att stärka demokratin, bekämpa brottslighet, minska långtidsarbetslöshet, lyfta skolor, stärka samhällsservicen och minska bostadssegregationen. För den nya myndighetens 15 anställda kan det framstå som en omöjlig uppgift men Delmos ska inte bedriva eget arbete, enligt utredaren Jonas Nygren, tidigare S-kommunalråd i Sundbyberg, idag chef för Hyresgästföreningen. Det är en kunskapsmyndighet med uppdrag att samordna statliga insatser och att stötta kommuner och regioner, framhöll han i en intervju i Dagens Samhälle.

Den tyngsta uppgiften för Delmos är att fördela statliga pengar som förhoppningsvis ska minska segregationen. Men om projektpengar vore lösningen på integrationsproblem skulle det se annorlunda ut i förorterna idag. I decennier har miljarder investerats i satsningar med olika namn men med lika dålig mätbar effekt. S-profilen Nalin Pekgul har varnat för att det har skapats en ”projektindustri”, som befäster gamla strukturer mellan olika grupper och som medför risk för korruption.

Även Jämställdhetsmyndigheten har fördelning av statsbidrag på sin uppdragslista. Det är det mest 
handfasta uppdraget för båda de nya myndigheterna. I övrigt ska de följa, stödja, utvärdera, initiera och givetvis samordna och bidra till samverkan. Ord som kan betyda nästan vad som helst eller ingenting.

Jag är övertygad om att regeringen vill förbättra jämställdheten och bekämpa segregationen. Men då krävs det till bostäder, jobb, lagstiftning och utbildningssatsningar. Alltså sådant som är betydligt svårare att åstadkomma än nya myndigheter. Men nu finns de där. Det är bara att önska lycka till och hoppas att dessa symbolpolitiska nykomlingar inte förhindrar verklig förändring.

Texten även publicerad i VLT 9 januari 2018



Nya

Hellre robotdusch än ingen dusch på äldre dar


”Veckans dusch” var det uttryck som gjorde mig mest beklämd i VLT:s reportage  där personal på ett äldreboende i Västerås beskrev sin arbetssituation. Brist på vikarier gjorde att de boende inte kunde få sin planerade dusch utan fick vänta till veckan därpå.

Dusch en gång i veckan är illa nog, varannan vecka är inte ett värdigt omhändertagande av gamla. Att det möjligtvis handlar om människor som inte minns när de duschade sist är inget försvar. Tvärtom, det är de som inte kan tala för sig som mest behöver omvårdnad.

Vittnesmål från ett boende ger inte hela bilden av äldreomsorgen. De flesta gamla får den omsorg de behöver. Socialstyrelsens statistik visar att 2017 var 82 procent av de boende ganska eller mycket nöjda. Siffrorna för Västerås del är sämre och går åt fel håll. Här är 80 procent nöjda, vilket är 3 procentenheter sämre än året innan.

Jag befarar att nöjdheten kommer att fortsätta minska, både här och i riket. Visserligen kommer det säkert att lovas diverse öronmärkta miljarder till äldreomsorgen i valrörelsen. Men det kommer inte att räcka. Både förväntningarna och behoven kommer att vara större än resurserna.

De yngsta och de äldsta är de dyraste medborgarna. Båda dessa grupper växer, vilket ökar kraven på offentlig verksamhet. Det är detta som kallas demografiska förändringar, vilket låter diffust och svårgripbart. Men effekterna kommer att bli högst påtagliga, om inget görs.

Om kommuner och landsting ska klara att hålla bemanningen i välfärden på nuvarande nivå behövs ett tillskott på 20 miljarder per år 2020-2030. Om detta borde regeringen berätta i budgetpropositionen, tycker Riksrevisionen i sin genomgång av budgeten. Det har man inte gjort på ett tydligt sätt. Sannolikt kommer det heller inte att talas om de långsiktiga välfärdsfrågorna i valrörelsen.

Välfärdens framtidsekvation försvåras också av att det inte bara är pengar som saknas. På tio års sikt behöver välfärden rekrytera en halv miljon nya medarbetare. En lyckad integration av de flyktingar som kommit skulle underlätta. Men det räddar oss inte från omprövningar. För att klara verksamheten krävs också nya arbetssätt och att man tar till vara ny teknik, vilket bland andra SKL framhållit i sin nyligen publicerade Rekryteringsrapport 2018
Den generation jag tillhör, som nu är på väg mot äldreomsorgen, har större delen av livet sett välståndet växa. Det återstår att se hur ljuva de sista åren blir och hur många gånger i veckan vi får 

duscha när vi hamnar på hemmet. Mitt tips är att det blir dusch flera gånger i veckan men att uppgiften då sköts av en robot. Ett mardrömsscenario? Kanske men hellre det än att inte få duscha alls.

NDuschrobTexten även publicerad i VLT den 6 februari 2018.