onsdag 21 december 2011

God Jul

God Jul, säger jag med hjälp av tomtar och lucior från Nordic School i Dar es Salaam.

torsdag 15 december 2011

Man ska aldrig säga aldrig om äldreomsorgen



Nu eller aldrig ska det ske. Nu ska det äntligen bli ordning och reda i vården och omsorgen om de mest sjuka äldre. Kring detta finns en stor samstämmighet bland vårdens beslutsfattare. Idag manifesterad vid en presskonferens i Rosenbad, där överenskommelsen mellan regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) om hur de 4,3 miljarder regeringen satsar under fyra år ska användas.

¬ Det handlar inte om projektpengar, det här ska vara långsiktigt, underströk äldresamordnaren Eva Nilsson-Bågenholm, som under 2011 jobbat med att ta fram underlaget till överenskommelsen.

Projektpengar beviljas ju för något man tänker göra. För att få del av de här pengarna gäller det att verkligen ha gjort något. Prestationsbaserade statsbidrag kallas det och är beprövat inom landstingen, bland annat genom den så kallade kömiljarden som har haft effekt på vårdköerna. Inom äldreomsorgen är detta något nytt. Men det är inte pengarna som är främsta skälet till nu eller aldrig-stämningen bland vårdens beslutsfattare, som gör att man tror att det kommer att gå bättre den här gången med att hitta lösningarkring de svårast sjuka äldre.

¬ Pengarna är smörjmedel. Det som gör att jag tror att det blir skillnad den här gången är det enorma intresse och beslutsamhet som finns för frågan, säger Mats Eriksson (M), regionråd i Halland och ordförande i SKL:s hälso- och sjukvårdsberedning.

Framgång handlar om mognad och timing. Tiden är nu mogen och timingen är den rätta och därmed är förutsättningarna bättre, som Mats Eriksson ser det. Möjligtvis trodde upphovsmännen och kvinnorna bakom de många tidigare överenskommelserna också det, men låt oss hoppas att Mats Eriksson har rätt. Att det den här gången blir en verklig förbättring för de mest sjuka äldre. Att vi slipper se fler revirstrider och betalningstvister mellan kommuner och landsting. Att talet om att den gamlas behov ska stå i centrum blir verklighet. De som eventuellt tvivlar på behovet vill jag påminna om Dokument inifrån-reportaget om Florence Karlssons sista resa.

Men jag värjer mig för talet om nu eller aldrig. Det kan låta beslutsamt och handlingskraftigt men är ett farligt synsätt. Det finns inget aldrig i den här typen av frågor. Lika lite som det finns slutliga lösningar. Däremot kan man i efterhand se att det fanns vändpunkter. Jag hade i våras i uppdrag att beskriva äldreomsorgens utveckling över tid Från fattigvård till valfrihet. Nästa gång någon får det uppdraget hoppas jag att den överenskommelse som nu är klar beskrivs som en sådan vändpunkt.


tisdag 13 december 2011

Göran Persson har aldrig gillat regioner

Göran Persson, har blivit tyckaren på Torp,
som har åsikter om det mesta och inte vill
tillhöra samma region som Östergötland.
När Göran Persson talade på Kvalitetsmässan 2007, om jag minns rätt, retade han upp en del av sina partivänner rejält genom att säga att regioner var en dålig idé. Han har avgått och bör hålla käften , var innebörden av de kommentarer som gavs även om man uttryckte sig annorlunda i journalisters närhet. Göran Persson är fortfarande avgången, har inte ändrat uppfattning om regioner och håller inte käften.


Visserligen säger han i den intervju, som nyligen publicerats på tidningen Folkets ledarsida, att han inte ska recensera eller ställa ut recept på vad som bör göras idag, men självklart gör han just det. ”Oppositionsrollen ligger där och väntar”, säger han. Nästa valrörelse, som kan komma redan innan 2014, tror han kommer att handla om solidaritet. En solidaritet ”som sträcker sig över generationsgränserna. Och som inte står i motsats till förutsättningarna att ordna god ekonomisk tillväxt”.

Eftersom Södermanland är ett av de län som nu våndas i regionfrågan får sörmlänningen Göran Persson också frågor om detta.. Han tycker regionfrågan är obegriplig. ”Jag har väldigt svårt att se var det folkliga trycket finns för att ge dessa landstingspolitiker mer inflytande över samhällsutvecklingen. Det är ju få saker som är så anonymt som en landstingspolitiker”, säger han bland annat. I stället vill han se kommunsammanslagningar och att staten tar över universitetssjukhusen. En uppfattning som oftast framförs av moderater.

Motståndet mot regioner är alltså ingen ny ståndpunkt från Göran Persson. Statsvetaren Lars Niklasson, som haft i uppdrag att utävrdera regionförsöken i Skåne och Västra Götaland, skriver på sin blogg att Göran Perssons syn på regionfrågan var skälet till att ordförandeskapet i Ansvarskommittén gick till en landshövding med moderat bakgrund, Mats Svegfors. Men om det var tanken så kalkylerade Göran Persson fel, Ansvarskommittén kom ju i stället fram till att landet borde delas in i sex-nio jämnstora regioner, som skulle ansvara för sjukvård och regional utveckling.

Arbetet med att få till dessa större regioner går nu in i slutspurten. Det blir varken som Göran Persson vill eller som Ansvarskommittén tänkt sig. Frågan är om det blir bra. Enligt SKL:s senaste bedömning kommer det 2019 att finnas 13 olika stora regioner och landsting. Tre fjärdedelar av befolkningen kommer att bo i de fyra stora. Därutöver finns det sju små, som tillsammans har drygt 15 procent av befolkningen och två, till ytan stora Norrlandsregioner. Detta förutsatt att alla förslag som nu är aktuella blir verklighet, vilket kanske inte är helt sannolikt. Regional röra lär fortsätta att prägla rikets indelning.

PS
Dagens Samhälles debattsajt uppmanar Jan-Åke Björklund, som kan mer om regionfrågan än de flesta, till beslutskraft med intressanta paralleller till gårdagens beslut om Slussen i Stockholm. "Det finns på nästan alla håll i landet stora politiska majoriteter för en regionreform. Aktörerna i regionfrågan ställer orimligt stora krav på att alla ska vara med. Det saknar stöd såväl i vår representativa demokrati som i indelningslagen", avslutar han sitt inlägg.

fredag 9 december 2011

Journalistik får inte bara handla om att väcka känslor

Om vi fick välja skulle nog de flesta vilja dö mitt i steget vid hög ålder. Att få leva livet fullt ut till sista dagen. Tyvärr är detta få förunnat. De flesta får uppleva hur krafterna tryter och tillvaron begränsas. I värsta fall så till den grad att man blir liggande beroende av andra för att klara också de mest basala funktionerna. Att detta inte alltid fungerar som det borde har vi kunnat läsa, se och höra mycket i medierna denna höst.
En bild från äldreomsorgens vardag på Mälarbackens
gruppboende maj 2009.
En del har varit avslöjanden som upprört och med rätta fördömts. Men är en medieboll kommer i rullning är inte allt som kommer fram relevant, även om det är sant.

Det här gör att många inte känner igen sig i den bild som ges. Det gäller de som har anhöriga i äldreomsorgen och tycker att de där får en vård och omsorg som präglas av såväl omvårdnad som empati, men också många anställda. En av dem är sjuksköterskan Charlotta Leijonflycht, som tog till orda på DN Debatt i veckan. Hennes utgångspunkt var fallet med den dementa kvinnan som enligt medierapporteringen svalt ihjäl på ett Caremaboende.

”Att en mycket gammal människa äter mindre och mindre och till slut bara tar emot vätska är en naturlig process. Ett skeende som inte är påkallat av olycka eller akut sjukdom, utan endast av hög ålder. När den gamla människan slutligen slutar dricka tar livet slut. Under tiden har personen gått ned i vikt och är högst troligt undernärd”, skriver Charlotta Leijonflycht.

Av egen erfarenhet vet jag att detta är en ytterst plågsam process också för de anhöriga. Plågsam för att ett liv obevekligt närmar sig sitt slut. Hur gärna skulle man önska att det fanns något som kunde göra att man fick tillbaka den sjuke till sitt gamla jag. I tunga stunder kanske man rent av kan tycka att personalen borde tvångsmata den gamla, men det varken kan eller bör de göra. Livet måste få ha sin gång, tills det är slut. Men att inget finns att göra innebär inte att det är vanvård

Rubrikerna att dementa svälter ihjäl är för övrigt inte det enda i höstens rapportering där vårdpersonal har svårt att känna igen sig. På Kvalitetsmässan konstaterade en kommunal enhetschef i äldreomsorgen som jag träffade att rapporteringen måste vara väldigt vinklad. Hon drog den slutsatsen utifrån rapporteringen om att Carema vägde blöjor, vilket blivit själva sinnebilden av deras jakt på vinst.

”Vi väger också blöjor. Vi ser det som kvalitetssäkring eftersom det syftar till att ge de gamla rätt inkontinensskydd”, sa denna enhetschef. Vilket väl ungefär är vad Carema utan nämnvärd framgång försökte säga i pressmeddelanden efter avslöjandet.

Äldreomsorgen har brister, som självklart ska fram i ljuset, debatteras och åtgärdas. Brister som väcker känslor eftersom det väcker oron för det egna åldrandet och ger dåligt samvete för hur man själv agerar mot gamla i sin närhet.. Men äldreomsorg är också komplicerad eftersom det handlar om etik, medicin, ekonomi och juridik. Men media nöjer sig med att väcka känslor utan att spegla komplexiteten. Det skadar den trovärdighet som deras existens bygger på.

PS
Den mediegranskande sajten Second Opinion intervjuar den 14 december Charlotta Leijonflycht under rubriken "Herregud så medierna får till det om äldreomsorgen"

tisdag 6 december 2011

Tre SD-mandat som har getts orimlig makt

Västerås är ett av Sverigedemokraternas starkaste maktfästen. När Dagens Samhälle tidigare i höstas rankade vilka kommuner SD hade mest inflytande kom Västerås, där partiet har tre mandat, på en nionde plats. ”Att SD trots allt kan avgöra frågor i Sveriges sjätte största stad måste ses om ett genombrott för partiet”, skrev tidningen.

Aldrig mer, är den slutsats Eslövs kom-
munstyrelseordförande Cecilia Lindh
 drar av åren med SD som vågmästare.
Vid förra veckans stormiga möte i Västerås kommunfullmäktige satt SD på åskådarbänken, men striden har sitt ursprung i partiets maktposition som vågmästare. En position som de etablerade partierna har gett nykomlingen. I 40 kommuner gav valresultatet 2010 Sverigedemokraterna en möjlig vågmästarroll. I 25 valde man, enligt Dagens Samhälle, blocköverskridande uppgörelser för att undvika att ge SD inflytande. I övriga 15 fick, liksom i Västerås, blockpolitiken råda.

Decembertumultet i fullmäktige väcker frågor om hur den fortsatta mandatperioden kommer att utvecklas. SD:s makt blir synlig när partiet kan avgöra frågor i fullmäktige, men deras verkliga inflytande är mer svårgripbart. För att undvika omröstningar kommer blocken överens innan frågorna kommer till fullmäktige.

Kommunpolitiken präglas av tradition av samförstånd, vilket inte demokratiskt riskfritt. Även om medborgarna säger sig ogilla politiskt käbbel vinner demokratin på att det finns en stark opposition tydliga alternativ att ta ställning till.

Erfarenheterna från andra kommuner där SD varit vågmästare visar att det blir svårare ju närmare valet man kommer. I Eslöv tyckte kommunstyrelsens ordförande Cecilia Lind (S), att det sista året med vågmästarpolitik var förfärligt. Därför valde man att dela makten med ärkefienden moderaterna.

Just i dessa dagar känns en överenskommelse över blockgränserna inte särskilt sannolik i Västerås, men det havererade fullmäktigemötet ger båda sidor anledning till eftertanke och till överläggningar om arbetsformerna. Även om ansvaret vilar tungt på ordföranden är det inte ens fel när två träter och medborgarnas förtroende för sina politiker växer knappast när möten urartar till kaos.

Risken är att de som utöver sin makt från åskådarbänken i det läget framstår som ett ganska bra alternativ.

Texten även publicerad i VLT den 6 december 2011.

fredag 2 december 2011

Hellere konsensus än cirkus

I går rådde tumult i den annars så fridulla fullmäktigesalen
i Västerås ståadshus.
Kommunpolitik brukar kritiseras för att vara alltför konsensusinriktad. Att spänningen och engagemanget försvinner när partierna är så överens att väljarna inte kan se skillnaden. Forskarna hävdar att det inte längre stämmer. Rikspolitikens stridsfrågor, som valfrihet och vårdnadsbidrag, har höjt den politiska temperaturen lokalt. Igår bevisade Västerås kommunfullmäktige att lokalpolitik kan vara strid och kamp och heta känslor. Den som vill ha en beskrivning av händelseförloppet under gårdagskvällen kan läsa det på Anders Lifs blogg.

Formellt handlade striden om återremiss av frågan om kommunalt vårdnadsbidrag. I praktiken handlar det om de etablerade partiernas svårigheter att hitta fungerande arbetsformer när Sverigedemokraterna är vågmästare. Ingen vill egentligen ha med dem att göra, men det är svårt att avstå från deras stöd när det gäller. När Västeråsfullmäktige för ett år sedan beslutade om avveckling av vårdnadsbidraget stödde den splittrade SD-gruppen de rödgröna. Nu har SD bytt ståndpunkt och stöder oppositionen. Därmed fanns det en majoritet för återremiss vid gårdagens fullmäktigemöte, men ordföranden Britt Sandström (S) vägrade ställa proposition. Motiveringen var att det vore att väcka en ny fråga.

Det korrekta i detta lär förvaltningsrätten så småningom få avgöra. Överklaganden har aviserats. Men det är sorgligt att fullmäktigemöten i en av landets största kommuner tillåts urarta på detta sätt med uttåg och okvädingsord. Ansvaret för den akuta situationen är givetvis ordförandens, som inte tycks ha haft mycket stöd av den juridiska sakkunskapen vid sin sida. Men när känslorna lagt sig borde både oppositionen och de rödgröna fundera över hur man vill att det politiska arbetet ska bedrivas fram till nästa val när det inte finns någon politisk majoritet.

Konsensus är nog trots allt att föredra framför cirkus. Åtminstone om man vill att medborgarna ska ha respekt för det demokratiska systemet.

Avslutningsvis en fundering om det nya medieläget. Via Facebook kunde man följa skeendet, åtminstone ur ett borgerligt perspektiv. Alliansens ledamöter uppdaterade flitigt och ilsket, från de rödgröna rådde tystnad. Men eftersom det stod klart att det här inte var ett vanligt fullmäktigemöte kunde man gå in på webbsändningen och följa dramatiken. Den som läste lokaltidningen VLT i morse fick dock inte del av någon dramatik. Där var det ett torrt och kort referat. Föredömligt ovinklat, kanske en del skulle säga, men det förmedlade inte till västeråsarna vad som egentligen hände i fullmäktige. Även VLT har anledning att fundera över hur man ser på sitt uppdrag i den lokala demokratin.