Man ska aldrig säga aldrig om äldreomsorgen

Nu eller aldrig ska det ske. Nu ska det äntligen bli ordning och reda i vården och omsorgen om de mest sjuka äldre. Kring detta finns en stor samstämmighet bland vårdens beslutsfattare. Idag manifesterad vid en presskonferens i Rosenbad, där överenskommelsen mellan regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) om hur de 4,3 miljarder regeringen satsar under fyra år ska användas.

¬ Det handlar inte om projektpengar, det här ska vara långsiktigt, underströk äldresamordnaren Eva Nilsson-Bågenholm, som under 2011 jobbat med att ta fram underlaget till överenskommelsen.

Projektpengar beviljas ju för något man tänker göra. För att få del av de här pengarna gäller det att verkligen ha gjort något. Prestationsbaserade statsbidrag kallas det och är beprövat inom landstingen, bland annat genom den så kallade kömiljarden som har haft effekt på vårdköerna. Inom äldreomsorgen är detta något nytt. Men det är inte pengarna som är främsta skälet till nu eller aldrig-stämningen bland vårdens beslutsfattare, som gör att man tror att det kommer att gå bättre den här gången med att hitta lösningarkring de svårast sjuka äldre.

¬ Pengarna är smörjmedel. Det som gör att jag tror att det blir skillnad den här gången är det enorma intresse och beslutsamhet som finns för frågan, säger Mats Eriksson (M), regionråd i Halland och ordförande i SKL:s hälso- och sjukvårdsberedning.

Framgång handlar om mognad och timing. Tiden är nu mogen och timingen är den rätta och därmed är förutsättningarna bättre, som Mats Eriksson ser det. Möjligtvis trodde upphovsmännen och kvinnorna bakom de många tidigare överenskommelserna också det, men låt oss hoppas att Mats Eriksson har rätt. Att det den här gången blir en verklig förbättring för de mest sjuka äldre. Att vi slipper se fler revirstrider och betalningstvister mellan kommuner och landsting. Att talet om att den gamlas behov ska stå i centrum blir verklighet. De som eventuellt tvivlar på behovet vill jag påminna om Dokument inifrån-reportaget om Florence Karlssons sista resa.

Men jag värjer mig för talet om nu eller aldrig. Det kan låta beslutsamt och handlingskraftigt men är ett farligt synsätt. Det finns inget aldrig i den här typen av frågor. Lika lite som det finns slutliga lösningar. Däremot kan man i efterhand se att det fanns vändpunkter. Jag hade i våras i uppdrag att beskriva äldreomsorgens utveckling över tid Från fattigvård till valfrihet. Nästa gång någon får det uppdraget hoppas jag att den överenskommelse som nu är klar beskrivs som en sådan vändpunkt.