I hela världen blir det allt fler som får uppleva sin
100-årsdag. 1968 fanns det 105 svenskar som fyllt 100, idag är det drygt 2000.
Prognoserna pekar mot att hälften av de barn som föds idag kommer att kunna
fira sin 100-årsdag. Samtidigt ökar ångesten för åldrandet. Hur kul är det
egentligen att bli så gammal? Svaret på den frågan är, enligt forskning som
refereras i det senaste numret av tidskriften Äldre i Centrum, att det är olika och kan
vara rätt bra. Betydligt bättre än det framstod i SVT:s debatt häromdagen.
Man kan rätt hyggligt förutsäga vad en treåring klarar av,
men det är omöjligt när det gäller 100-åringar. En del är beroende av andra för
allt. Andra är aktiva på olika vis. Utmaningarna är många. ”Ageing is not for
sissies”, säger amerikanerna. Att bli gammalt är inget för veklingar och det
gäller att hitta strategier för att bemästra åldrandet.
Det tycks som om ju äldre man blir desto bättre lyckas man
med det. Äldreforskaren Margareta Ågren har intervjuat en grupp hemmaboende
gamla när de är 85, 92 och 95 år. Vid den sista intervjun har de inte längre
gett uttryck för någon uppgivenhet eller förtvivlan utan snarare tacksamhet
över vad livet gett.
Kanske ångesten inför ålderdomen främst finns hos
oss som fortfarande har den lite på distans. Vi som bara ser vad de gamla
förlorat inte vad de faktiskt har kvar. Professor Lars Tornstam varnar för en
utveckling som innebär att såväl äldreforskare som äldreomsorgens praktiker för
över sina värderingar på de äldre. En god gammal är en aktiv gammal som
friskvårdar sig själv så att krämporna hålls under kontroll. Ett experttänkande
som bortser från vem som är den verkliga äldreexperten: den äldre själv.
Så låt den som vill
springa maraton göra det och låt den som vill sitta och titta ut genom fönstret
och tänka på det som varit. Om man får det stöd man behöver och får vara den
man är till slutet är det nog inte fel att önska att man må leva uti hundrade
år.
Texten även publicerad i VLT den 16 oktober 2013