Orwells språkråd högaktuella i valrörelsen

I mitt skrivande liv har jag haft stor nytta av råd formulerade av den engelske författaren George Orwell. En lapp vid skrivbordet har påmint mig om att undvika slitna metaforer, utländska låneord, långa ord och passiv ordföljd. Jag uppmanades också att stryka varje ord som gick att stryka.

På den ursprungliga kopian fanns en källhänvisning: Politics and the English Language. En skrift som i fjol plötsligt dök upp i svensk översättning  utgiven av Timbro., översättare: Roland Poirier Martinsson. Det visade sig vara en liten essä från 1946, som inte bara hade historiskt intresse. Orwells kritik mot bristen på precision i det politiska språket gäller i hög grad även den svenska valrörelsen 2018:

Döende metaforer. En välformulerad nyfunnen språklig bild kan lyfta och tydliggöra ett budskap. Men effekten blir den motsatta om metaforen används om och om igen trots att den ”tappat all suggestiv kraft och enbart används för att de räddar människor undan besväret att själva hitta på fraser”. Nollvision är ett sådant ord, som dyker upp för att markera att något är svårt och viktigt och att förändring är önskvärd. Har bland annat använts för dödolyckor i trafiken och för självmord. Senast använt i samband med presentationen av Västerås satsning på bättre skolresultat. Som kanske hellre borde kallas Västerås förhoppning om bättre skolresultat eftersom det inte framgår hur detta ska uppnås.

Verbalt falska svulster. För att det ska låta lite mer handlingskraftig använder man inte ett verb rakt av utan hänger på ett substantiv eller adjektiv. Till exempel ”vidta åtgärd, tjäna syftet, spela en ledande roll”.

Pretentiösa uttryckssätt. Används, enligt Orwell, för att ”få enkla påståenden att synas märkvärdiga och ge en känsla av vetenskaplig opartiskhet åt partiska omdömen”. Hävda med bestämdhet att det finns som forskning som visar att… Fyll på med den tes du vill driva. Nyligen använt av Jimmie Åkesson (SD) om riskerna för barn att växa upp med samkönade föräldrar.

Meningslösa ord. Här syftar Orwell på ord som tömts på sitt innehåll så att de till slut kan betyda vad som helst, som demokrati, socialism, frihet med flera. Ordet fascism använder Orwell som exempel eftersom det kommit att referera till något ”allmänt icke önskvärt”. Sannolikt hade han tyckt sig få denna tes stärkt om han kunnat följa debatten om Sverigedemokraternas fascistiska rötter.

George Orwell föreslår att de utslitna och oanvändbara politiska fraserna ska förpassas till den soptipp där de hör hemma. Det är bara att instämma så här 72 år senare och hoppas på en valrörelse präglad av de raka, tydliga, från hjärtat kända orden som förmedlar engagemang och vilja.

Texten även publicerad i VLT den 11 juni

Dags att tala klarspråk om välfärden

De första 40-talisterna firade sina 70-årsdagar 2010. Kanske var det därför som det då blev en boom av rapporter om välfärdens långsiktiga finansiering. Frågan var visserligen allt annat än ny men dittills hade det känts som om det hade funnits gott om tid att hitta på något sätt att fylla välfärdsgapet mellan hur mycket välfärd människor förväntade sig och hur mycket pengarna skulle räcka till.

”Framtidens utmaningar måste mötas i dag. Ju senare politikerna agerar, desto färre alternativ”, framhöll den tunga kommissionen, där tankesmedjorna Timbro och Arena Idé samlat folk från båda blocken för att tänka till.

En annan blocköverskridande grupp var tillsatt av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Socialdemokraterna representerades där av Åke Hillman från Västerås. De räknade fram att kommunalskatten skulle behöva höjas med 13 kronor fram till 2035 för att klara välfärden. Förutsatt att inget gjordes vilket givetvis var nödvändigt.

”En intressant fråga är vad det blir för skillnad med medvetna beslut idag med bäring på framtiden, kontra kortsiktiga beslut om åtgärder efter hand”, skrev SKL-gruppen i sitt slutord. En fråga som kvarstår och är snarast mer intressant idag.

Åtta år har gått sedan dessa båda rapporter publicerades. De har fått flera efterföljare med ungefär samma budskap, men några medvetna långsiktiga beslut har vi inte sett. Nu stundar en valrörelse och då lär det inte knystas om detta. Lika lite som det gjordes 2010 och 2014.

Men det går inte att komma undan. De demografiska kurvornas kraft är obeveklig. Den stora 40-talistgruppen finns där och kommer att kräva allt mer vård och omsorg. Deras barnbarn utgör en annan topp på kurvan och kräver samtidigt mycket av samhällets resurser.

I åldersgrupperna däremellan är det glest, vilket är ett dubbelt problem. Dels är det få som betalar skatt, dels är det svårt att rekrytera till välfärdsjobben. Visserligen har det blivit ett tillskott av folk i arbetsför ålder genom flyktinginvandringen, Men så många i den gruppen står så långt ifrån arbetsmarknaden att invandringen, enligt SKL:s senaste ekonomirapport, på kort sikt snarare leder till att sysselsättningsgraden minskar.

Det här går inte ihop och det finns inga enkla lösningar. Dessutom börjar det bli ont tid om man vill göra något för att minska gapet. Ett första steg vore att politikerna börjar tala klarspråk och inte låtsas som att den ljusnande framtid är vår och att vi kan glida fram på elcyklar och puttra i motorbåtar, som subventionerats av skattepengar.

Om välfärdens kärna murknar riskerar vi en framtid med växande ojämlikhet där de som kan köper sig extratjänster. Den dagen det sker kan ingen säga att man inget visste. Varningar har inte saknats.

Texten även publicerad i VLT den 4 maj 2018