fredag 29 april 2011

Förstår folk sitt eget bästa i regionfrågan?

Storlekens betydelse diskuteras i många sammanhang. I veckan var det frågan vid ett lunchseminarium på SKL, som just nu jobbar hårt för att det ska händer saker i den eviga frågan om den regionala indelningen. Statsvetaren David Karlsson hade fått i uppdrag att fundera över vilken betydelse större regioner skulle få för demokratin.



Britt Westerlund, S-landstingsråd i Norrbotten, ser demo-
kratiska vinster med en regionreform trots större avstånd.
På forskares vis kan han svar enklast sammanfattas med att det beror på. Om man ser demokrati som att förverkliga folkviljan finns inga argument för regioner. I de mest entusiastiska delarna av landet är det ungefär 20 procent som vill ha en regionreform.
Det folkliga stödet var svagt även när Västra Götalandsregionen bildades 1999, men idag finns inga krav på att den ska upplösas. Av detta kan man, om man har vad David Karlsson kallar elitdemokratiska utgångspunkter, dra slutsatsen att folk inte vet sitt eget bästa. En lite riskfylld attityd menar han. Om det folkliga motståndet består kommer den redan tidigare svaga regionala demokratin att försvagas ytterligare.
Det enda valdemokratiska argumentet för större regioner forskarna hittat är att det blir lättare för partierna att hitta kvalificerade förtroendevalda när man har ett större urval.

Men, påminde David Karlsson, hur väl demokratin fungerar beror inte bara på kvaliteten på de demokratiska processerna utan på vad som faktiskt levereras. En större region kan leda till en effektivare förvaltning, som bättre kan genomföra de demokratiskt fattade besluten. Enkelt uttryckt: Blir vården och kollektivtrafiken bättre med en region kommer folk att gilla den.
Landstingsrådet Britt Westerlund (S) från Norrbotten framhöll i debatten ett annat demokratiskt argument. En region innebär att beslut som idag fattas av statliga tjänstemän tas över av förtroendevalda. Det är en tung förklaring till det politiska engagemanget för regioner, dock tror jag inte att det ökar det folkliga stödet för en regionreform. Misstron mot staten är nog betydligt mindre i stugorna än i kommun- och landstingshusen.







tisdag 26 april 2011

Hemtjänst och förtjänst

Förra året gick hemtjänsten inom Västerås kommunala utförare Proaros med ett underskott på 9 miljoner kronor. Samtidigt som privata utförare kan dela ut vinst till sina ägare. En klen tröst är att det ser ungefär likadant ut i många andra kommuner. Hur kan det komma sig, är en fråga som många ställer sig. Bland annat ledningen för Sveriges Kommuner och Landsting, som anlitat forskare för att ta reda på orsakerna.


En viktig förklaring är att ersättningen för de utförda tjänsterna bygger på kommunernas genomsnittskostnader. Den nyetablerade utförare som tänker nytt har därför stora möjligheter att driva verksamheten effektivare och ta hem mellanskillnaden som vinst..

En än viktigare förklaring är att privata utförare har större möjligheter att välja hur och var man vill jobba. I Västerås är det exempelvis bara ett av de privata hemtjänstföretagen som erbjuder service i glesbygd. Sådana val kan en kommun inte göra. Den måste erbjuda fullt sortiment, vilket innebär högre kostnader än ett mer begränsat uppdrag. Dessutom måste kommunen ta hand om dem som de privata utförarna nobbar

Personalens inställning till jobbet kan också förklara en del, enligt forskarna från Kefu, (Rådet för Kommunalekonomisk forskning och utbildning vid Lunds universitet) som bland annat ha studerat några enheter inom primärvården i Västmanland och hemtjänsten i Västerås. De som väljer att jobba hos en liten utförare är mer engagerade och tar ett större helhetsansvar, vilket gör att företagen kan jobba flexiblare.

Skillnaderna mellan privata och offentliga utförare är störst i starten. Efter en tid brukar de offentliga anpassa sig till den nya verkligheten och tänka mer företagsekonomiskt. Sannolikt kommer kommunerna bli bättre på att utforma ersättningssystemen så att de speglar verkligheten. Mycket möda kommer också att ägnas åt att hitta system för att ha koll på kvaliteten. Att ta reda på vad man får för skattepengarna. Oavsett om utföraren är privat eller om man driver i egen regi.

Texten även publicerad i VLT 26 april 2011

fredag 15 april 2011

Problemfylld skoldebatt ett problem i sig

Skolan har varit väldigt i fokus den senaste tiden. I Dagens Nyheter har Maciej Zaremba avslutat sin polemiska granskning av den svenska skolan. En dyster läsning, där de två huvudförklaringarna till det förfall han ser i den svenska skolan är den usla lärarutbildningen och kommunaliseringen. Artiklarna engagerar, men samtidigt skapar den polemiska tonen en misstro, som stärks när fakta ifrågasätts.

Skolverkets nya generaldirektör Anna
Ekström ger hopp om ny energi i skol-
debatten. Foto: Ann Ek
Aftonbladet anslöt till den polemiska linjen och kallade först sin skolsatsning Skolraset. När det ifrågasattes bytte man namn till Skolgranskning. Det är ett så kallat realtidsgräv där läsarna kan bidra genom att via twitter och kommentarer. Man direktrapporterar också från skoldemonstrationer i Borås och Katrineholm för att visa hur starkt missnöjet med skolan är.Det är kraftfull kvällstidningsjournalistik, dock utan riktigt tunga avslöjanden än så långe.
Som motvikt till Aftonbladet och annan negativ rapportering om skolan startades bloggen Skollyftet med tillhörande twitterflöde av några lärare som ville ha en mer konstruktiv skoldebatt. Om man blir deprimerad av den vanliga debatten kan man gå in där och bli lite förhoppningsfull.
Skolan är så central i samhället. Barn- och ungdomstiden går inte i repris och bristerna får därför så långtgående konsekvenser. Därför ska skolan självklart debatteras och ansvar för misstag utkrävas. Men det är ju inte hela bilden av den svenska skolan. Ibland kan jag fundera över om inte den problemorienterade debatten, bidrar till skolans problem. Skolan är Sveriges största arbetsplats, hur påverkas de som varje dag går dit av att deras arbete så ofta pekas ut som undermåligt?
Kanske kan man hoppas på att skoldebatten får mer energi och en annan ton när nuvarande Saco-ordföranden Anna Ekström blir generaldirektör för Skolverket.

tisdag 12 april 2011

Nyttiga och besvärliga reportrar

Under ganska många av mina snart 40 år som journalist har jag varit specialreporter. Som sådan var jag mycket nyttig och ganska besvärlig för mina arbetsledare. Nyttig eftersom jag var kunnig och leveranssäker. Besvärlig eftersom jag tyckte att jag visste bäst och att chefer inte skulle lägga sig i.

Kommunreportern är den av de spe-
cialreportrar som uppmärksammas i
Simos nyutkomna bok..
Ganska många år har jag också själv varit arbetsledare och uppskattat specialreportrar för deras kunskaper och produktivitet, men också ibland tyckt att de varit besvärliga. Visst är det väl bra om folk är självgående, men någon gång kunde de väl gå dit man sa åt dem, kunde jag ibland tycka när jag som nyhetschef skulle hantera flödet.

Idag är specialreportrar mer sällsynta på redaktionerna, visar en undersökning som Simo, Institutet för mediestudier, presenterade vid ett seminarium och i en bok i veckan. ”Jag ser mig som en företrädare för en utrotningshotad ras”, sa Mikael Holmström, säkerhetspolitisk reporter på Svenska Dagbladet.

En farhåga som jag tror är överdriven, även om förutsättningarna ändras för specialreportrar liksom för alla andra journalister till följd av sociala medier. Journalister måste vara mera öppna för läsarnas synpunkter och kommentarer via de nya kanalerna. Även det är såväl nyttigt som besvärligt. Nyttigt för att det ger tillgång till nya källor och perspektiv. Besvärligt för att läsare inte alltid tar journalisternas sanning given.
Men det kan också stärka specialreportrarnas roll. Att ha journalister som kan bedöma trovärdighet och substans på det som passerar i nyhetsflödet är en oerhörd tillgång för redaktioner. ”Vår överlevnad bygger på att vi har kvalificerade journalister”, sa Nerikes Allehandas chefredaktör Ulf Johansson.

fredag 8 april 2011

Åldringarnas katastrofala övertalighet


Ivar Lo Johanssons stridsskrift om
bristerna i 1950-talets äldreomsorg
Lika avlägset som år 2039 är för oss idag var 1980 när Ivar Lo- Johansson 1952 kom ut med sin stridsskrift Ålderdoms-Sverige. Han, liksom dagens prognosmakare, oroades över det växande antalet gamla. Ivar Lo konstaterade då att 1980 skulle försörjningsbördan ha ökat med 70 procent jämfört med 1940 och skriver:

”Med åldringarnas katastrofala övertalighet följer bland annat försörjningsproblem av oanade mått. För barn vill de vuxna gärna försaka, men när det i bristtider gäller åldringar, så ser man på tuggorna som de gamla biter åt sig.”
Så illa som Ivar-Lo befarade gick det inte. Tack vare växande välstånd kunde samhället klara att ta hand om de gamla samtidigt som de yngre fick det bättre. 1960-1980 fördubblades såväl antalet 80-åringar som antalet platser på institutioner av olika slag. Samtidigt som hemtjänsten byggdes ut mycket kraftigt, även om långt ifrån hela ökningen kom de gamla till del. Hemsamariten, som sällan träffade vare sig arbetskamrater eller chefer, var ersatt av vårdbiträden. Precis som alla andra anställda gick en del av deras tid till möten, utbildning och planering.

Jag ägnar just nu en del av min tid åt att fundera över utvecklingen inom äldreomsorgen. Så småningom ska det resultera i en SKL-rapport. För dagen nöjer jag mig med att spegla det i kvinnorna i min familj. 1979 dog min mormor på en långvårdsavdelning efter att ha avverkat alla stegen i den tidens äldreomsorg. Från eget omodernt boende till pensionärshem, därifrån till ålderdomshemmet och när hon blev för vårdkrävande där till landstingets vård på långvården.

Min mamma dog i fjol på ett gruppboende, där hon tagits väl om hand ända till slutet. Man skulle kunna ha synpunkter på det sociala innehållet, men inte ens den bästa omvårdnad kan kompensera för det plågsamma i att vara sjuk och åldras. ”Tänk så bra jag har det jämfört med mamma”, konstaterade hon ofta.

Om jag lever till 2039 är jag då 89 år och en del av den åldringsboom som dagens prognosmakare oroar sig för. Sannolikt behöver jag hjälp i någon form, men jag väljer att inte oroa mig utan hoppas att dagens domedagsprofeter har lika fel som gång Ivar Lo. Kanske kan jag rent av säga till min barn: ”Tänk så bra jag har det jämfört med mamma”,





tisdag 5 april 2011

Mitt namn är mitt också i val

Att få sin identitet kapad är en grov kränkning. Att någon annan gör saker i ens namn, som man inte har någon kontroll över. I samband med almänna val är detta helt legitimt och kallas den fria nomineringsrätten. Någon kan skriva ditt namn på exempelvis en nationaldemokratisk valsedel. Om det vill sig illa och nationaldemokraterna får ett mandat, blir du invald. Ditt namn kommer då för alltid att finnas där som en del av det officiella valresultatet för nationaldemokraterna.


SKL har analyserat resultatet av 310 av
de 311 val som ägde rum i fjol.
Några som drabbades av detta 2006 har protesterat hos Valmyndigheten och berättat om vilka negativa konsekvenser detta fått för deras liv. Efter valet 2010 konstaterar Valmyndigheten att protesterna från människor som blivit valda mot sin vilja har ökat både i antal och i intensitet. Slutsatsen är given och lätt att instämma i. Valsystemet måste ändras så att människor kan skydda sig mot den här typen av integritetskränkningar. Ett annat skäl för att avskaffa den fria nomineringsrätten och införa förhandsregistrering av kandidater är att det minskar risken för tomma stolar i fullmäktige.

Förslaget om en ändring när det gäller den fria nomineringsrätten ingår i Valmyndighetens rapport om erfarenheterna av valet 2010. Ett val som ju faktiskt ett drygt halvår efter valdagen ännu inte är slutgiltigt avgjort. 1,2 miljoner väljare i Västra Götaland och i ett valdistrikt i Örebro ska rösta igen den 15 maj eftersom valet inte gick rätt till i september. Det är en god regel att försöka rätta till misstag när något blivit fel, men det är pinsamt för ett land som Sverige att vi inte klarar av att genomföra valet på ett korrekt sätt. Behovet av översyn av valsystemet är uppenbart och bör komma igång snarast.

Även SKL har nu dragit sina slutsatser av valet 2010 i rapporten 310 val. Där kan man konstatera att det också finns en del glädja sig åt. Till exempel ökat valdeltagande. Allt fler splittrar sina röster och röstar olika i riksdags- och kommunvalen. Ett annat tecken på ett ökat engagemang i valet är att andelen personröster ökat jämfört med 2006.