Åldringarnas katastrofala övertalighet



Ivar Lo Johanssons stridsskrift om
bristerna i 1950-talets äldreomsorg

Lika avlägset som år 2039 är för oss idag var 1980 när Ivar Lo- Johansson 1952 kom ut med sin stridsskrift Ålderdoms-Sverige. Han, liksom dagens prognosmakare, oroades över det växande antalet gamla. Ivar Lo konstaterade då att 1980 skulle försörjningsbördan ha ökat med 70 procent jämfört med 1940 och skriver:

”Med åldringarnas katastrofala övertalighet följer bland annat försörjningsproblem av oanade mått. För barn vill de vuxna gärna försaka, men när det i bristtider gäller åldringar, så ser man på tuggorna som de gamla biter åt sig.”
Så illa som Ivar-Lo befarade gick det inte. Tack vare växande välstånd kunde samhället klara att ta hand om de gamla samtidigt som de yngre fick det bättre. 1960-1980 fördubblades såväl antalet 80-åringar som antalet platser på institutioner av olika slag. Samtidigt som hemtjänsten byggdes ut mycket kraftigt, även om långt ifrån hela ökningen kom de gamla till del. Hemsamariten, som sällan träffade vare sig arbetskamrater eller chefer, var ersatt av vårdbiträden. Precis som alla andra anställda gick en del av deras tid till möten, utbildning och planering.

Jag ägnar just nu en del av min tid åt att fundera över utvecklingen inom äldreomsorgen. Så småningom ska det resultera i en SKL-rapport. För dagen nöjer jag mig med att spegla det i kvinnorna i min familj. 1979 dog min mormor på en långvårdsavdelning efter att ha avverkat alla stegen i den tidens äldreomsorg. Från eget omodernt boende till pensionärshem, därifrån till ålderdomshemmet och när hon blev för vårdkrävande där till landstingets vård på långvården.

Min mamma dog i fjol på ett gruppboende, där hon tagits väl om hand ända till slutet. Man skulle kunna ha synpunkter på det sociala innehållet, men inte ens den bästa omvårdnad kan kompensera för det plågsamma i att vara sjuk och åldras. ”Tänk så bra jag har det jämfört med mamma”, konstaterade hon ofta.

Om jag lever till 2039 är jag då 89 år och en del av den åldringsboom som dagens prognosmakare oroar sig för. Sannolikt behöver jag hjälp i någon form, men jag väljer att inte oroa mig utan hoppas att dagens domedagsprofeter har lika fel som gång Ivar Lo. Kanske kan jag rent av säga till min barn: ”Tänk så bra jag har det jämfört med mamma”,