En sommarnovell

 Jag har skrivit hela mitt yrkesliv. Det senaste året  har jag för nöjes skull försökt mig på en annan typ av skrivande. Inte journalistikens  rapporterande och kommenterande utan att skriva fritt, berätta historier, hitta på. Nyligen fick jag en novell publicerad i tidningen Kvällsstunden. En lågmäld röst i mediebruset,som sedan 1938  har strävat att varje vecka ge sina läsare "god, intressant och spännande förströelseläsning". Den tryckta upplagan är 35 200 exemplar, vilket inte är så illa i dagens läge.

.--------------------------------------------------------------------------------------------------

”Vi borde köpa dom en flaska vin.”

Mannen talade för döva öron. Han strök bort pärlsockret som fastnat i semesterstubben och tittade längtansfullt på den tomma bullpåsen. Kvinnan på andra sidan det robusta bordet i tryckimpregnerad grov furu var bra på att baka kanelbullar men var snål med ransonerna. Barnbarnen kunde få både två och tre men han fick nöja sig med en.

Han insåg att han nog egentligen inte borde äta denna enda dagliga bulle heller och klagade inte. Han la ner termosen och de tomma kaffemuggarna i ryggsäcken. Tog upp tröjan, som han knölade till så att den med god vilja kunde betraktas som en kudde och la sig raklång på träsoffan. Den var gjord av samma robusta virke som bordet.

Utemöbeln stod vid en lätt förfallen fiskebod, som var det enda som var kvar av ett gammalt gotländskt fiskeläge. Han kände sig hemma där men egentligen hade varken han eller kvinnan någon rätt att dricka kaffe vid bordet med den vackra utsikten. De hade en liten sommarstuga i skogen en bit uppåt land. Där kunde man om det blåste rejält höra havet men för att se det var de tvungna att cykla en bit.

De hade tagit för vana att packa ner förmiddagskaffet i hennes cykelkorg. De första åren hade de satt sig på stenar lite här och var. Ibland vid fiskeläget men eftersom bordet inte var deras satte de sig inte där. När knän och höfter började protestera mot att sitta på mark och stenar började de använda bordet. Ingen skada skedd, de lämnade inga spår efter sig. Eventuella bullsmulor tog vinden eller fåglarna hand om.

De var tacksamma för bordet men visste inte vem de skulle tacka. Trots att de varit där så många gånger hade det aldrig kommit någon annan som gjort anspråk på att få sitta där. Ändå hade han lite dåligt samvete när han nu låg här igen. Men inte värre än att han, trots den hårda träsoffan, var på väg att slumra till. Det skulle inte ryggen gilla så han satte sig upp:

”Nå vad säger du borde vi inte köpa dom en flaska vin?”

Hustrun tittade lätt förvirrad upp från sin 738-sidiga engelska deckare: där en adlig kommissarie jobbade med att jaga en massmördare:

”Vin? Varför då? Till vem?”

Mannen suckade. Hon var som vanligt borta för världen när hon läste. Hon sa sig tycka om att sitta nere vid stranden och läsa men egentligen kunde hon sitta var som helst. Hon var någon annanstans. Igår hade han försökt uppmärksamma henne på en havsörn som flög så lågt att han för ett ögonblick tyckte att den skuggade deras lånade kaffebord. Hon hade lyft blicken och pliktskyldigt klämt fram ett ”oj då” innan hon återgick till boken.

När de cyklade hem längs stranden hade hon försökt intressera honom för kommissariens ansträngningar att få tag på en mördare, som gav sig på kvinnor i övre medelåldern som till synes inte hade något gemensamt. Hon hade en teori om att det var värdefull vintageklänning från Mary Quant som förenade dem. En teori som var så orealistisk att han insåg att nu var det hans tur att klämma fram ett pliktskyldigt ”oj då” för att få slut på diskussionen.

Nu gällde det att få henne tillbaka till den mer närliggande gotländska gåtan om vem som ägde fiskeboden med bordet som de haft så mycket glädje av.

”Jag tycker att det är dags att vi äntligen tar reda på vem som äger det här stället och tackar dem med en flaska vin. Eller kanske whisky, för att riktigt visa vidden av vår tacksamhet.”

Själv hade han definitivt föredragit whisky, men kvinnan var minst lika hård när det gällde att ransonera starkvaror som kanelbullar. Även det för hans eget bästa. Kanske var det därför som hon fann ämnet tillräckligt intressant för att lägga ifrån sig boken.

”Men tänk om de blir arga när de inser hur vi har utnyttjat deras grejer i alla år. Bättre be om förlåtelse än om tillåtelse. Vi fortsätter som tidigare.”

Han insåg att det gällde att agera resolut så att hon inte lyfte upp boken igen.

”Nu är du ogin. Klart de blir glada om någon står utanför dörren med en present.”

Hon tog det hårt att bli kallad ogin och egentligen var hon ju inte det, tvärtom. Men hon var också principfast.

”Man ska inte ge alkohol till folk man inte känner och inte vet vad de har för relation till spriten.”

”Du överdriver. De flesta är som du. Gillar att ta ett glas eller två, men är kloka nog att sluta i tid.”

Det sista hörde hon nog inte. Hon var åter försjunken i sin bok för att få veta om den trögtänkte kommissarien äntligen fattat vintageklänningens betydelse. Mannen lämnade henne i solen vid fiskeboden och cyklade hem för att anlägga en sparrisbädd. Det skulle hon gilla.

Några gråa och regniga dagar gjorde att de avstod från kaffet vid havet. Han saknade det men dagarna gick ändå i det stillsamma pensionärstempo som han till sin egen förvåning funnit sig så väl till rätta med. Hans behov av arbete var inte så stort som han trott under alla år. Han hade också motvilligt fått inse att arbetsplatsens behov av honom inte heller var så stort som han trott.

Men vissa uppgifter kan inte vänta. Ett stopp i avloppet under diskbänken kräver sin man. Medan han höll på med att fixa det kommer kvinnan in och säger upprört.

”Det sitter en man, som jag inte känner igen, vid trädgårdsbordet. Han säger att han har rätt att sitta där eftersom vi brukar sitta vid hans bord. Det måste vara han som äger fiskeboden. Han är full. Jättefull.

Mannen reste sig bekymrad från sin position under diskbänken och erbjöd sig att gå ut och köra iväg den oinbjudne gästen. Kvinnan tyckte det var onödigt. Han verkade ofarlig och de var skyldiga honom en rejäl stund vid deras bord. Hon satte på kaffebryggaren och tinade några bullar. Hon trodde benhårt på sötsaker som tröst och belöning.

Men hon fick återvända med oförrättat ärende. När hon kom ut med kaffet var mannen försvunnen. På något vis hade han lyckats ta sig upp på cykeln och vinglat iväg mot okänt mål. De drack upp kaffet och åt bullarna. Mannen fick två eftersom gästen försvunnit, men det var ingen glädje med det. De hade inte tänkt att det skulle bli så här när de äntligen fick träffa den person de tyckte sig stå i tacksamhetsskuld till.

På natten vaknade de av att det luktade brandrök. Det brann nere vid stranden. De såg räddningsbilar och en ambulans passera. Mannen ville gå ut och se vad som hänt, men blev strängt tillsagd att hålla sig hemma för att inte störa. Han hoppades att hon skulle somna om så att han kunde smyga iväg, men det gjorde hon förstås inte. Trots att hon inte läste i sin bok. Det fiktiva dramat lockade inte när verkligheten bjöd på dramatik, som var så nära i tid och rum att den ännu inte fanns på telefonens nyhetssajter, som de planlöst fingrade på.

Nästa dag cyklade de ner till stranden och det de befarat visade sig stämma. Fiskeboden hade brunnit ner och med den utemöbeln där de druckit sitt kaffe och njutit av utsikten så många gånger. Eftersläckning pågick och framför polisens avspärrningsband stod en reporter från lokaltidningen och livesände webb-tv med hjälp av mobiltelefonen. De stod en bit ifrån men lyckades få upp sändningen i telefonen:

”När räddningstjänsten kom till platsen var boden helt övertänd. Polisen befarar att en person omkommit i samband med branden.”

Reportern nämnde inga namn men bland de närvarande grannarna rådde inga tvivel om vem den omkomne var. Det var fiskebodens ägare Henry Ronström, som av någon anledning varit där och råkat tända på.

Resten av sommaren valde mannen och kvinnan cykelvägar som inte passerade platsen för fiskeboden. Han ordnade en sittplats genom att lägga en bräda mellan två stenar. Men det blev inte samma sak,

Mot slutet av sommaren knackade en kvinna på deras dörr.

”Jag är Märit, fru till Henry.  Det var vi som ägde fiskeboden. Jag vet att ni ofta var där och jag skulle vilja prata med er.”

Det var oroliga för vad hon hade att säga men frågade om hon ville ha kaffe. Hon överraskade dem med att säga ja och mannen gick in och ordnade det. Under tiden pratade kvinnorna om trädgården och blommorna.  När kaffet var upphällt började Märit prata.

 - Ni visste inget om oss och vi visste inget om er, förutom att ni brukade dricka kaffe vid vår fiskebod. Självklart visste vi det fast vi aldrig var där själva. Om ni hade känt oss hade ni vetat att Henry var alkoholist. Han hade varit nykter i fyra år när det plötsligt stod en flaska whisky på trappan. Om jag sett den först hade det hamnat i avloppet, men han var ensam hemma. Det blev inledningen på ett återfall som slutade när han skulle försöka tända fotogenlampan i fiskeboden. Då var finwhiskyn han fick av er slut sen länge, men han hade hunnit få i sig en hel del annat.”

Då bar rösten inte längre. Eftersom hon famlade efter en näsduk hann hon antagligen inte uppfatta den blick kvinnan gav mannen. Han undvek den också, men visste hur svarta hennes ögon kunde vara när hon var arg. Han kände sig svekfull som inget sagt om infallet att ställa en flaska med ett anonymt tackkort på bondgårdens trappa.

Ingen av dem sa något. Märit gick utan att tacka för kaffet.

När våren kom la de ut stugan till försäljning. Mannen hoppades att de nya ägarna skulle ta väl hand om sparrisbädden.

Så blev livet för 1810-talets Västeråsflickor

Folkmarknad i Västerås 1864.
Oljemålning av JosefWilhelm Wallander.
Bildkälla: Västmanlands Läns museum

Hur blev livet för de 438 flickor som föddes i Västerås under 1810-talet? Svaret är att de flesta föddes fattiga, levde fattiga och dog fattiga. Det visar en akademisk studie från 1978  som jag hittade på  en antikvariatssajt.  Bland professor Sten Carlssons diagram och tabeller skymtar några av dessa västeråsflickors livsöden. 

Maja Stina Lengström föddes i Västerås 1815. Fadern, som var sadelmakargesäll, dog när Maja Stina var tre år. Hon och mamman flyttade flera gånger. Som 20-åring blev Maja Stina piga på Julpa gård och därefter i Sura. 1844 flyttade hon till Stockholm där hon hade olika pigjobb. Hennes sista tjänst var som kammarjungfru hos professorskan H. PH. Mosander på Ängsholmen. Maja Stina avled 1883. 

Maja Stina Lengström är en av de 438 flickor som föddes i Västerås åren 1810–1819. Västerås var då en stad med ungefär 3000 invånare. Här fanns varken gas-, avlopps- eller vattenledningarna. Folk fick kliva omkring i mörker bland latrin och köa för vatten vid gemensamma pumpar. Det söps hejdlöst. I Sundins tobaksfabrik jobbade nioåringar. Kyrkan svarade för skolundervisningen och tyckte det var viktigare att barnen lärde sig katekesen än att läsa och skriva. 

Med undantag för stadens styrande herrar vet vi mycket lite om människorna som bodde i staden då. 

Inga bilder finns bevarade. Kanske finns någons namn på en gravsten någonstans. Det enda ställe där den tidens västeråsare satt några spår är kyrkböckerna. Där finns handskrivna noteringar om födelsedatum, föräldrar, bostadsadress, eventuella flyttar och så småningom död och ibland dödsorsak. Kalla fakta som ger en aning om hur deras liv gestaltade sig. Om någon ger sig tid att söka deras spår. Vilket det visat sig att någon faktiskt gjort när det gäller Maja-Stina och de andra 437 västeråsflickorna födda under 1800-talets andra decennium. 

På en antikvariatsajt hittade jag en bok med titeln Kvinnoöden i Mälardalen under 1800-talet. En för mig oemotståndlig titel. Det visade sig vara ett litet anspråkslöst häfte från Uppsala universitet publicerat 1978. Ett på sitt sätt knastertorrt akademiskt verk där professor Sten Carlsson redovisar en studie av de 438 västeråsflickorna, som på akademikerspråk kallas kohorten. 

Här finns tabeller, diagram och akademiska resonemang kring äktenskapsfrekvens, social rörlighet och mortalitet. Men också ett digert notsystem där man skymtar hur livet blev för dessa västeråsflickor. En del liv tycks odramatiska. De gifter sig med någon i ungefär samma samhällsklass och lever ihop tills döden skiljer dem åt. Till exempel Sara Christina Boberg, född 1815 dotter till en tullinspektör, gift 1838 med en kanslivaktmästare som dog 1863. Död i Västerås i 1880. 

Sämre gick det för den kvinna som Sten Carlsson bedömer som västeråsstudiens enda fall av djup deklassering. Hon namnges inte utan benämns E.L.B. Hon är född 1812, dotter till en handelsman. När hon är 17 år dör hennes far, två år senare modern. E.L.B flyttar då till Stockholm där hon gifter sig med en gipsgjutargesäll. 1855 noteras hon som ”arrestant”. Hennes brott är inte känt, heller inte hennes vidare öden. 

 Sten Carlsson beskriver den tidens Västerås som en förindustriell stad helt dominerad av handel, hantverk och offentlig förvaltning. Den största gruppen i studien är de 118 hantverkardöttrarna, 101 har pappor som klassas som arbetare. Bland dem finns 18 brandvakter och 1 diktare. 33 är döttrar till handelsmän och 40 flickor klassificeras som ståndspersoner. I den gruppen finns en adelsfröken, Jacobina Christina Virgin, som blev föreståndare för en flickskola i Göteborg och levde tills hon blev 94 år. 

 1800-talets småstadshus kan på de fåtaliga bilder som finns framstå som en Elsa Beskow-idyll där tanter i krinolin flanerar och hälsar nådigt på Farbror Blå. Exempel på sådana kvinnokollektiv finns. Då handlar det om ogifta kvinnor eller änkor av bättre familj som bor tillsammans för att hålla kostnaderna nere. Om de inte hade ett arv att leva på blev det knapert De var omyndiga, fick inte driva rörelse och saknade utbildning som kunde ge jobb. Ogifta kvinnor ur arbetarklassen hade det ännu sämre. De flesta var hänvisade till livslång tjänst som piga eller diverse påhugg för låg ersättning. 

Sten Carlssons har, med hjälp av kyrkböcker och andra register, kartlagt västeråsflickornas liv och staden där de föddes. Siffrorna talar sitt tydliga språk. Västerås sticker ut på ett negativt sätt i alla tabeller som registrerar levnadsstandard och hälsa. Spädbarnsdödligheten är den högsta bland svenska städer förutom Stockholm. Den allmänna dödligheten är hög. Hälften av flickorna i studien hade dött före sin 38-årsdag. Många i lungsot. Bara i Stockholm tog lungsoten fler liv. 

Den höga dödligheten gjorde att många barn fick växa upp utan en eller båda sina föräldrar. Ett fåtal av de 29 föräldralösa i studien fick styvföräldrar eller togs om hand av släktingar. De andra auktionerades ut till fosterhem, hamnade på barnhus eller blev fattigvårdsbarn. Som vuxna drabbades flera av olyckor eller hamnade inför rätta. 

 Det fanns dock ett lysande undantag. Ringardottern A.C.W född 1811, som miste sin ogifta mor när hon var sex år. A.C.W fick tidigt börja jobba som piga. Flyttade till Stockholm när hon var 18. Där gifte hon sig med en snickargesäll och fick två barn, som hamnade på barnhus när pappan åkte i fängelse. Han tycks ha skärpt till sig efter det. A.C.W efterlämnade ett litet kapital och det gick bra för sönerna. En emigrerade till Brooklyn, den andre blev kammarförvant och sedermera byråchef på ett statligt verk. 

”Det sociala arvets olyckliga följer var inte alltid ofrånkomliga”, skriver professorn till synes glad att hitta ett undantag som bekräftar regeln. 

 Men de allra flesta flickorna föddes fattiga, levde fattiga och dog fattiga. I synnerhet de som stannade kvar på hemorten. De som flyttade fick det ofta lite bättre, i synnerhet de som gifte sig och flyttade ut på landet. Stockholm hade en stark dragningskraft. Ett tag var det så många som tog ångbåten till Stockholm att VLT talade om ”pigexport”. 

Att flytta till Stockholm var en chansning. Den som läst Per Anders Fogelströms Minns du din stad-serie vet att livet var allt annat än lätt för de som kom till Stockholm för att få jobb i industrialismens barndom. 

Men livet i Västerås var ännu mera otryggt. Livsmönstret för kvinnor i den här tidens Västerås präglades enligt Sten Carlsson ”av otrygghet och föränderlighet, stark dödlighet i olika åldrar, ständiga flyttningar, ovissa utsikter på giftermåls- och arbetsmarknaden, stora sociala klyftor och ett lågt inslag av kvarboende och yrkeskontinuitet.” 

Detta var de 438 flickornas stad, som idag är vår stad. 

Om författaren:  Sten Carlsson, var 1956–1983 professor i historia vid Uppsala universitet. Han betraktas som en banbrytande socialforskare och var en av de första historikerna som uppmärksammade det speciella i kvinnornas situation. Västeråsstudien är en pendang till hans verk Fröknar, mamseller, jungfrur och pigor. Ogifta kvinnor i det svenskaståndssamhället från 1977. Sten Carlsson avled 1989.

Om skriften: Texten är ursprungligen publicerad i Västerås Humanistiska Förbunds  medlemsskrift i väntan på... våren 2021. Där kan man också läsa bland annat en tidigare opublicerad text av Lars Gustafsson om västmanländska våtmarker, en presentation av Lydia Wahlström, kvinnorkämpen från Barkarö samt en text om "Det fria ordet", det storslagna textila verket i Västerås stadshus fullmäktigesal. Nya medlemmar får skriften så länge lagret räcker.  Läs om medlemskap här.

"Graven, vi måste åka till graven!"

För mig var gravar länge förknippat med förpliktelser och tvång. När mina föräldrar var hemma i sina ångermanländska barndomstrakter på somrarna förväntades de ta ansvaret för familjegravarna. En tung uppgift. Den sociala kontrollen av hemvändarna var hård. Nu gällde det att vattna, sätta dit färska blommor, borsta undan skräp och knipsa bort vissna petunior. Vad skulle folk annars säga?

Antagligen var det för att befria mig och min bror från det ansvaret so

Fröken Hedvig Stares sorgliga sten på Fårö kyrkogård.

m mina föräldrar var bestämda på hur de skulle begravas. I minneslund,  ingen skulle behöva känna något tvång över att ta hand om deras gravar.

Så fick det bli. De vilar båda i minneslunden vid  Bromma kyrka. Jag har aldrig varit där, vilket inte betyder att jag inte minns dem. Jag behöver inte en sten för att minnas. Jag brukar tända ljus för dem på Hovdestalund i Västerås där jag bor och jag besöker gärna kyrkogårdar. Det är rofyllda platser, där man kan sitta ner och tänka på livet och på sina egna döda även om de inte finns just där.

Vi har inte längre några gravrätter kvar i familjen, men jag är glad att det finns de som gör andra val. Gravstenar är fascinerande speglar av sin tid och väcker tankar på hur livet var för dem som nu vilar här. Fröken Hedvig Stahre på Fårö till exempel, hur kul hade hon det under sina 82 år. ”Kristus mitt liv, döden min vinning”, lyder texten på hennes sten.

Och alla dessa kvinnor som i många år vårdar sin makes grav, som blir en evig påminnelse om deras stundande död. Deras namn och födelsedatum är inristat, med plats för dödsdatum. Ekonomiskt och praktiskt, men själv skulle jag nog föredra en blankrad för mitt namn. Hierarkin är klar på de flesta stenar, maken först, ibland med yrkestitel och h.h, hans hustru på raden under. Så såg ju samhället ut när dessa stenar restes. Men aldrig att jag sett kvinnans underordning så tydligt manifesterad som på den gotländska sten där hustruns namn bara finns på baksidan.

Vissa stenar är sorgligare än andra. På kyrkogården i Fläckebo till exempel. Där vilar Bertil, som bara blev 19 år gammal. Han delar gravplats med sina föräldrar, som fick leva vidare utan sin son i 28, respektive 48 år. På stenen har de inga namn. De är för evigt Far och Mor till Bertil.

Nästan än sorgligare är den lilla kvadratiska svarta stenen på  Rytterne kyrkogård. Där står bara ”Lillan”. Mig gav den associationer till det som brukar beskrivas som världens kortaste novell: For sale: Baby shoes, never worn.

Sorgligt på ett annat vis är förfallna pampiga  stenar, resta över män med fina titlar och vagt igenkänningsbara namn från en svunnen tid. De är glömda av offentligheten och tydligen också av de som stod dem nära. Ingen vårdar deras sten och minne. Ingen bryr sig ens om att skicka en årlig slant till kyrkogårdsförvaltningen för att någonting ska växa vid stenen.

Hur det är med evigheten vet vi inget om, men klart är att en gravsten inte varar för evigt.

Men en del stenar blir kvar länge. Till exempel stenen med min favoritinskription. Den finns på den puckelryggige narren Anders Luxemburgs grav på Ängsö kyrkogård i Västmanland. Han avled 1744 efter att i mer än 30 års trofast tjänat för sina herrskap. Därefter hamnade han "utan men och lyten i det oförgängliga".

Det låter underbart, men kanske inget man kan hoppas på när man inte är troende. Men jag vill gärna tro att fröken Hedvig Stahre på Fårö kom dit och nu kan glädja sig åt sina försakelser i jordelivet.

Texten först publicerad i begravningsbranschens tidning Memento 1:2021