tisdag 31 januari 2012

Vårdens eviga köproblem

Krönika publicerad i VLT den 31 januari 2012

”Väntetiden för en höftledsoperation är sex månader”. Beskedet från planeringssköterskan på ortopedkliniken på Västmanlands sjukhus var en obehaglig överraskning. Dels för att det innebar att jag skulle behöva fortsätta att ha ont ett bra tag till. Dels för att det visade att Landstinget Västmanland inte klarade vårdgarantin., som hon för övrigt inte sa något om förrän jag själv tog upp frågan.

Vårdgarantins formel är 0-7-90-90. Nollan står för att man ska få kontakt med primärvården samma dag. Sjuan för att man ska få träffa en läkare inom vecka. 90 är först det antal dagar man maximalt ska behöva vänta för att träffa en specialist, om man bedöms behöva det. Efter det ska man inte behöva vänta mer än ytterligare 90 dagar för att få specialistvård.

I mitt fall klarade landstinget den första nollan, sedan har väntetiderna i alla led varit längre än de garanterade. Man ska inte dra några slutsatser av ett enskilt fall, men statistiken på den rikstäckande databasen vantetider.se, som bygger på landstingens egna uppgifter, visar att Västmanland är ett av de län där väntetiden för höftledsoperationer är mer än 90 dagar. Lika illa är det när det gäller knäledsoperationer, gråtstarr, livmoderframfall och gallsten för att ta ytterligare några vanliga ingrepp som omfattas av vårdgarantin.

Västmanland är dock långt ifrån sämst utan ligger på riksgenomsnittet om man ser till helheten. 88 procent får sitt beslutade ingrepp innan vårdgarantins 90 dagar passerat. Norrbotten klarar 99 procent, Uppsala bara 77 procent.

Vårdköer är svensk sjukvårds eviga problem. Vårdgarantin i kombination med en kömiljard som ger extra pengar till de landsting som lyckas hålla nere väntetiderna är regeringens metod att komma åt problemet. I vad mån landstingen klarar garantin handlar dock inte så mycket om centrala åtgärder. Det är heller inte enbart en resursfråga. Viktigast är att förändra tänkesättet att ta köer för givna och hitta effektivare arbetssätt. Lär av dem som lyckats. Gör ett studiebesök i Kalmar eller Hässleholm där är väntetiden för höftleder max fyra veckor.

måndag 30 januari 2012

Hur ska de viktigaste jobben bli populärast?

Sveriges viktigaste jobb finns inom välfärdssektor, är ett återkommande budskap från Sveriges Kommuner och Landting (SKL), senast framfört i en rapport om rekryteringsläget. Möjligen skulle man kunna invända att jobben inom varu- och tjänsteproduktionen som ger skatteunderlaget för välfärdstjänsterna är minst lika viktiga. Men en sådan viktighetsvärdering vore lite om att diskutera hönan eller ägget. Det ömsesidiga beroendet går inte att komma ifrån. Så låt gå för SKL:s värdering: Sveriges viktigaste jobb finns i välfärdssektorn.

Problemet är att de viktigaste jobben inte är de mest eftertraktade jobben. Kommuner och landsting hamnar lågt när unga ska lista vilka de helst vill ha som sin framtida arbetsgivare. Idag finns ju även många privata utförare, men frågan är om de är särskilt mycket populärare. Den senaste tidens debatt om riskkapitalisternas intåg och äldreomsorgens brister har knappast varit positiv för Caremas och andra privata utförares attraktionskraft för unga arbetssökande.

Ungdomsbarometern visar att unga vill ha jobb där de kan känna att de gör en insats och får uppskattning, vilket ju välfärdssektorn kan erbjuda. Men kännedomen om vilka jobb som finns är låg. Många hamnar ju på jobb inom sektorn och trivs då bra. Undersökningar bland kommun- och landstingsanställda visar att de känner att de har viktiga och meningsfulla uppgifter, som de utför med stort engagemang och stark motivation. Däremot är de inte alltid så stolta över att tala om var de jobbar.

Denna dåliga image är problematisk med tanke på vad sektorn står inför. Idag jobbar var fjärde anställd, 1,1 miljoner människor i välfärdssektorn. Under perioden 2010-2019 behöver man rekrytera över 420 000 medarbetare för att fylla luckorna efter dem som går i pension och för att klara den ökade efterfrågan när såväl de unga som de gamla blir fler. Ett särskilt problem är det stora behovet av chefer eftersom chefskapet idag är en av sektorns brister. 15000 av 37 000 chefer i kommun och landsting går i pension de kommande åren.

Bryter man ner siffror regionalt blir läget än mer bekymmersamt. I många glesbygdskommuner skulle man inte klara ersättningsrekryteringarna ens om alla nyutbildade ungdomar stannade och tog jobb i kommunen.

Någon enkel och snabb lösning på detta finns naturligtvis inte. Men en god början är att se och erkänna problemet och inse att man måste bli bättre. Både när det gäller att ge personalen lön efter prestation och att få de att känna stolthet över vad de gör och vem de jobbar för. Det är ju faktiskt inte den anonyma kommunen eller dess utförare utan medborgarna. De som inte skulle klara sin vardag om det inte fanns personal som såg till att skolor, äldreomsorg, vattenförsörjning och en hel del annat fungerade. Det som många känner är de viktigaste jobben.

tisdag 24 januari 2012

Sluta tugga om S-krisen!

Det var nästan som julafton i lördags. Åtminstone i den meningen att det kändes omistligt att sitta vid TV:n klockan tre på eftermiddagen. Håkan Juholt hade kallat till presskonferens i Öskarshamn och fast man ju visste att budskapet bara kunde vara ett ville man se det direkt. Att vi sedan missade Ögonblicket eftersom SVT schabblade är en annan historia.

Precis som inför ett större idrottsevenemang satt det tyckare i soffan och analyserade det som skulle hända redan innan det skett. Sedan fortsatte analyserandet och tyckandet i direktsändning hela eftermiddagen, även om man kan gissa att det efter hand tunnades ut framför TV-apparaterna. Direktsändningarna har nu upphört, men tyckandet pågår i olika nyhetsprogram i samma spår. Snabb eller öppen process? Vilka är de tänkbara namnen? Varför säger alla tunga namn nej? Kan  Margot Wallström ändra sig?

Det räcker nu! Så länge inget nytt händer eller någon hittar en jätteintressant vinkel på ämnet tycker jag att den socialdemokratiska processen ska hamna långt ner på nyhetslistorna. Jag tycker också att man ska lämna Håkan Juholt i fred. Låt forskningen bedöma hans gärning, som han själv sa i sitt avskedstal. Att han thailunchar i Linköping och reafyndar på Coop i Fittja är inget som behöver rapporteras.

Kanske borde media ägna mer uppmärksamhet åt ett annat parti med ledarkris. Förvisso betydligt mindre än Socialdemokraterna, men KD är faktiskt ett regeringsparti. På lördag avgörs om Göran Hägglund eller Mats Odell ska leda partiet. Förvänta er inga röjda TV-tablåer eller statsvetarprofessorer i direktsändning, men det är ett för svensk dagspolitik nog så viktigt beslut som ska fattas i Västerås.

En vinkel, som jag inte har hört någon panel debattera eller läst, som har sin giltighet på såväl S- som KD-krisen är vilken betydelse det som nu sker har för synen på politiker och det politiska uppdraget. Om man är ung och samhällsengagerad lockas man att ge sig in i en verksamhet där man ägnar all sin energi åt form- och personfrågor? Vill man gå med i organisationer där man hugger knivar i ryggen på varandra och stundtals handskas varslöst med sanningen för att rädda sitt skinn eller komma åt motståndaren? Jag tvivlar på det och befarar att dessa två partiers kris fördjupar den kris som partierna befinner sig i och kan bidra till att demokratin försvagas. Det borde någon ta upp i en panel eller soffa!



tisdag 17 januari 2012

Regionpusslet går inte ihop

Vi som bor i Mellansverige lär få fortsätta att leva med våra gamla länsgränser ett bra tag till. På måndagskvällen sa landstinget i Sörmland nej till förslaget att gå samman med Västmanlands och Örebro län i en ny storregion.

”Det gick inte den här gången”, konstaterade S-riksdagsmannen Hans Ekström som ledde mötet, till Eskilstuna-Kuriren.

Det är inte så lätt att enas kring ett förslag som ingen egentligen vill ha. Sörmlänningarna har hela tiden velat bilda region med Stockholm, men majoriteten där tyckte att man var stora nog ändå och nobbade friarna från kringliggande län.

Möjligen utlöser det sörmländska beskedet en suck av lättnad i det västmanländska landstinget. Nu kan man lägga frågan åt sidan med hänvisning till detta och slippa hantera sina egna oenigheter. Vänstermajoriteten i landstinget har drivit regionfrågan, trots motstånd inte bara från den borgerliga oppositionen utan också från partivännerna i Västerås. Där har man blicken mot öster och hade hellre hade velat vara med Uppsala än Örebro.

Nu är det nog snart slut med denna kommunala fråga chans-lek för den här gången. Snart stängs dörren för regionansökningar hos den statliga regionutredaren Mats Sjöstrand, som lugnt kan jobba vidare med den statliga indelningen. 15 december i år ska han presentera ett förslag, som innebär färre län.

Dagens länsstyrelser är för små för att klara sina uppgifter. Det är ju även dagens landsting när det gäller avancerad sjukvård och regional utveckling. Det lär de fortsätta vara i stora delar av landet. Inte bara i Mellansverige utan även i Norrland är läget just nu osäkert. Åtminstone fram till valet 2018 sitter landstingspolitikerna i orubbat bo. Hur det blir sen återstår att se. Kanske tar regeringen sitt ansvar för den regionala indelningen och kommer med ett förslag. Den lokala och regionala nivån har försuttit sin chans.

Medborgarna tar nog beskedet med en gäspning, men borde egentligen uppröras över politikernas oförmåga att enas om rationella lösningar, som skulle kunna ge förbättringar på sikt.

LÄS MERA:
SKL har  den 19 januari gjort en uppdatering av regionläget från norr till söder.

fredag 13 januari 2012

I vårdgarantin finns inga garantier

När man i många år följt vården från journalistikens åskådarplats är det intressant att se det inifrån. En evigt återkommande fråga har varit vårdens tillgänglighet och vårdköernas längd. En fråga som regeringen nu försökt komma åt genom vårdgaranti till medborgarna och en kömiljard till landstingen att dela på om man lyckas hålla de utlovade väntetiderna.
Jag kan nu konstatera att om den ersättningen varit knuten till individ hade det inte trillat ut några pengar till Landstinget Västmanland för min vård. Jag har i många år haft en värkande höft. I somras blev besvären värre för att i höstas bli riktigt plågsamma och starkt begränsande. Jag började då min vandring genom vårdapparaten.

Vårdgarantins formel är 0-7-90-90. Nollan står för att man ska få kontakt med primärvården samma dag. Sjuan för att man ska få träffa en läkare inom vecka. 90 är först det antal dagar man maximalt ska behöva vänta för att träffa en specialist, om man bedöms behöva det. Efter det ska man inte behöva vänta mer än ytterligare 90 dagar för att få den specialistvård man behöver.

Landstinget höll den inledande nollan. Att komma fram till vårdcentralen är idag inget problem. Man knappar in sitt telefonnummer så ringer de tillbaka på överenskommen tid. Alldeles utmärkt. Men sedan sprack det. Jag fick vänta 24 dagar på att träffa distriktsläkaren. Hon skrev en remiss till ortopeden. Det resulterade i ett brev där de med hänvisning till vårdgarantin skrev att de skulle kalla mig inom tre månader. Med detta lät jag mig nöja, men när det mesta av de 90 dagarna gått ringde jag. Beskedet då var att de inte klarar 90 dagar, men eftersom jag hörde av mig fick jag en tid. 124 dagar efter att remissen hade skickats.

I veckan var dagen D, som i doktor på ortopeden. En vänlig, pedagogisk läkaresom snabbt konstaterade att tiden nog var mogen för operation för min del. Om jag var beredd att ta de risker en operation alltid innebär. Det var jag och efter en stunds väntan fick jag träffa en planeringssjuksköterska.

”Vi har sex månaders väntetid för höftledsoperationer” var hennes besked. En smärtfri sommar kunde jag knappast räkna med. Vårdgaranti nämnde hon inte alls. När jag tog upp det sa hon att visst var det så, men då görs det Privat, vilket hon fick att låta som något suspekt. Ville jag utnyttja garantin skulle jag höra av mig när tiden var ute. Jag hävdade att jag redan hade 34 dagar till godo eftersom jag fått vänta för länge i första skedet. Ett synsätt hon inte hade någon  förståelse för. Nu hade landstinget 90 nya dagar på sig. Får de ett återbud hör de av sig.

Jag är besviken och irriterad. Dels för att jag får vänta och fortsätta att ha ont. Dels för den attityd som visades till det som ska vara en garanti. Ingen information utan uppmaning. Inget beklagande. Det är så det är bara och det har jag att finna mig i.

Statistiken visar att Västmanland, som framgår av diagrammet nedan, ligger på riksgenomsnittet. 88 procent får sin specialiståtgärd inom 90 dagar. Uppsala är sämst med 77 procent, Gävleborg bäst där klarar man 97 procent inom vårdgarantins ram. När det gäller höftledsoperationer ligger Västmanland i bottenskiktet som har mer än 90 dagars väntetid. Om jag däremot bott i Hässleholm eller Kalmar hade jag inte behövt vänta mer än högst fyra veckor. Lär av dem, Västmanland.

Läget för vårdgarantin i hela landet när det gäller specialiserad vård.
Källa: vantetider.sehttp://www.vantetider.se/

onsdag 11 januari 2012

Inblickar i äldreomsorgens vardagsverklighet


Sara Beischer romandebuterar med en högaktuell inifrån-
skildring av äldreomsorgens vardag. Foto: Ordfront
Sara Beischers författardebut är vältajmad. I efterdyningarna till höstens äldrevårdsdebatt kommer hon med romanen ”Jag ska egentligen inte jobba här”. Det är en inifrånskildring av äldreomsorgens vardag. En vardag som är fri från skandaler, men inte från försumligheter och mänskliga tillkortakommanden. En vardag där personalen gör så gott de kan, och ibland mer därtill, utifrån givna förutsättningar. En vardag som många som haft kontakt med äldreomsorgen som personal eller anhörig nog kan känna igen sig i.

 Huvudpersonen Moa, som har många likheter med författaren, drömmer om teatern men för att försörja sig tar hon ett jobb på Liljebacken. Tillfärlligt, var det tänkt men medan teatern är kallsinnig mot hennes entusiasm, tas hon emot med öppna armar i äldreomsorgen, trots brist på såväl entusiasm som utbildning. Det är lätt att känna sympati för den unga Moa, liksom för Sara Beischers bok. Båda känns ärliga och sympatiska. Berättandet är rakt och enkelt. Läsvärt om än inte särskilt litterärt.

En annan ny bok som ger inblickar i äldreomsorgens vardag är den hoppingivande vårgröna Omtankar - Praktisk kunskap i äldreomsorg, som getts ut av Södertörns högskola. Boken är ett resultat av de vidareutbildningskurser som lärare och forskare vid Centrum för praktisk kunskap i flera år höll för anställda inom äldreomsorgen i Huddinge.

Utgångspunkten är de dilemman personalen möter, som de själva och forskare reflekterar över. Personalens reflektioner är de intressantaste, tack vare att de är så vardagsnära. Ett dilemman handlar om Margit, som varit vegetarian i hela sitt liv men nu vill äta kött. Personalen ska respektera Margits val, men frågan är vilket. Det hon gjorde som frisk eller det hon nu gör som dement? Margit fick kött, mest för att dämpa hennes oro och skapa lugn i gruppen.

Bokens redaktör Lotte Alsterdal betonar betydelsen av att personalen har det hon, med en term från Aristoteles, kallar fronesis. Icke-akademiker skulle nog säga sunt förnuft. Det handlar om förmågan att uppfatta situationer och att handla omdömesgillt i förhållande till vad som händer.

Moa i Sara Beischers bok har det. För äldreomsorgens beslutfattare gäller det att se till att verksamheten ger utrymme för att utveckla denna medmänsklighet.

PS
Omtankar har uppmärksammats i Svenska Dagbladet i en understreckare av Merete Mazarella.

I Aftonbladet recenseras Sara Beischers bok, som bekskrivs som en berättelse om vårdens hjältar, av Pia Bergström

"En studie i medkänsla" är SvD:s rubrik på recensionen av Sara Beischers bok

torsdag 5 januari 2012

På maktens elitnivå tillåts inga misstag

Vinare och förlorare i kamplen om makten Philip Seymour
Hoffman och Ryan Gosling i slutscenen i Maktens män
Skilsmässor och arvskiften lär vara det som väcker människors sämsta sidor. Att inte partipolitik i val- och nomineringstider finns med på den listan måste bero på att så få har sett partiarbete inifrån. Det behöver inte handla om partiledarposter, också i lokala partiorganisationer kan det bli riktigt smutsigt när namnen på vallistorna ska fastställas.


Det handlar om makt och prestige och det handlar om att vinna. Om inte till varje pris, så näst intill. Mycket sker i slutna rum, men ibland tar någon så stora risker att han eller hon blir avslöjad. Med risk för att skada den sak eller den person man är beredd att göra allt för att gynna.  Det senaste exemplet är Kristdemokraternas stabschef Henrik Ehrenberg, som under signaturen Ove Tove under flera år från regeringskansliets dator skrivit nedsättande omdömen om sina partikamrater på olika webbforum. Om riksdagsledamoten Annelie Enochson, som tillhör Odell-förespråkarna i partiet, har han, enligt Dagens Nyheter, bland annat skrivit att hon är ” beredd att gå över andra lik för att få fäste för sina idéer”.

Göran Hägglund fick kännedom om detta före jul, men först igår fick Henrik Ehrenberg lämna sin post. Han fick dock inte sparken, vilket borde ha varit det naturliga. I stället omplaceras han till andra uppgifter inom regeringskansliet. Politik är en förtroendebransch och det här skadar inte bara Ehrenberg utan också Göran Hägglund. Om det gynnar Mats Odell i partiledarstriden återstår att se.

Vänsterns partiledarstrid avgörs idag. Där är det inte lika spännande. Frågan är om Jonas Sjöstedt får någon kvinna vid sin sida eller inte. Ulla Andersson kommer från Gävle, Rosanna Dinamarca från Trollhättan så de kan ju även när det gäller bostadsort vara ett komplement till Sjöstedt, som tvingas bo på Östermalm i diplomathustruns tjänstebostad. ”En ganska trist stadsdel”, som han hoppas familjen snart kan flytta ifrån, säger han till Aftonbladet.
Den som är intresserar sig för politikens maktspel kan med fördel roa sig med att se det i Hollywoodversion. Maktens män med George Clooney och Ryan Gosling, ger ingen vacker bild av det politiska spelet, men det är spännande och här finns repliker för Henrik Ehrenberg och andra att fundera över. Till exempel: "This is the elite divison, a mistake and you're out."

tisdag 3 januari 2012

Kurvans kraft är obeveklig

Gunnar Wetterberg gör demografin
spännande i sin bok Kurvans kraft.
Foto:Peter Rosén
När alla sedan länge övergått till Powerpoint höll historikern och samhällsdebattören Gunnar Wetterberg fast vid sin slitna overheadbild. Den äldsta i svensk historia, enligt satirikerna i radioprogrammet Public Service. Bilden visar hur Sveriges befolkning förändras och vilka konsekvenser det får för behovet av vård, skola och omsorg. Det låter ju inte särskilt dramatiskt, men kurvan innehåller politisk och ekonomisk sprängkraft. Nu har Gunnar Wetterberg utvecklat innehållet i sin gamla kära bild till en bok som fått titeln Kurvans kraft (Weyler).

Gunnar Wetterberg ser demografi bakom allt. Få delar hans passion för befolkningsutveckling, men i Wetterbergs version blir det faktiskt både begripligt, lärorikt och inte minst oroande. Problemet är att en allt större del av befolkningen inte arbetar. Frågan är då hur vi skapar och finansierar system som erbjuder rimlig välfärd åt alla?
Ofta sätts likhetstecken mellan demografiska problem och problemet att klara den framtida äldreomsorgen. Demografin berör alla generationer, även om problemen ser olika ut. Utbildning, jobb och bostäder för de stora 90-talistkullarna är också en fråga om demografi. Liksom självklart äldreomsorgen, som det ju har stormat om denna höst. Trots att de vårdkrävande gamla just nu, och ytterligare ett decennium, är relativt få.
Sannolikt är det vi nu sett bara en västanfläkt jämfört med vad som väntar om vi inte hittar långsiktiga lösningar för att klara kostnaderna. En utveckling som också riskerar att undergräva den solidariska finansieringen. Den som har råd väljer andra alternativ och är då inte villig att via skattsedeln bidra till det gemensamma.
Frågan är vilka möjligheter som finns att diskutera den här typen av svåra, långsiktiga frågor. Det kräver politiskt mod och fantasi, vilket det inte finns utrymme för när det ständigt kommer nya opinionsmätningar. Dessutom riskerar skuldkrisen att leda till ekonomiska akututryckningar. Men som Gunnar Wetterberg konstaterar, befolkningskurvans kraft är obeveklig. Människorna finns där och ställer krav, som måste hanteras.
Texten även publicerad i VLT 3 december 2012