I vårdgarantin finns inga garantier

När man i många år följt vården från journalistikens åskådarplats är det intressant att se det inifrån. En evigt återkommande fråga har varit vårdens tillgänglighet och vårdköernas längd. En fråga som regeringen nu försökt komma åt genom vårdgaranti till medborgarna och en kömiljard till landstingen att dela på om man lyckas hålla de utlovade väntetiderna.
Jag kan nu konstatera att om den ersättningen varit knuten till individ hade det inte trillat ut några pengar till Landstinget Västmanland för min vård. Jag har i många år haft en värkande höft. I somras blev besvären värre för att i höstas bli riktigt plågsamma och starkt begränsande. Jag började då min vandring genom vårdapparaten.

Vårdgarantins formel är 0-7-90-90. Nollan står för att man ska få kontakt med primärvården samma dag. Sjuan för att man ska få träffa en läkare inom vecka. 90 är först det antal dagar man maximalt ska behöva vänta för att träffa en specialist, om man bedöms behöva det. Efter det ska man inte behöva vänta mer än ytterligare 90 dagar för att få den specialistvård man behöver.

Landstinget höll den inledande nollan. Att komma fram till vårdcentralen är idag inget problem. Man knappar in sitt telefonnummer så ringer de tillbaka på överenskommen tid. Alldeles utmärkt. Men sedan sprack det. Jag fick vänta 24 dagar på att träffa distriktsläkaren. Hon skrev en remiss till ortopeden. Det resulterade i ett brev där de med hänvisning till vårdgarantin skrev att de skulle kalla mig inom tre månader. Med detta lät jag mig nöja, men när det mesta av de 90 dagarna gått ringde jag. Beskedet då var att de inte klarar 90 dagar, men eftersom jag hörde av mig fick jag en tid. 124 dagar efter att remissen hade skickats.

I veckan var dagen D, som i doktor på ortopeden. En vänlig, pedagogisk läkaresom snabbt konstaterade att tiden nog var mogen för operation för min del. Om jag var beredd att ta de risker en operation alltid innebär. Det var jag och efter en stunds väntan fick jag träffa en planeringssjuksköterska.

”Vi har sex månaders väntetid för höftledsoperationer” var hennes besked. En smärtfri sommar kunde jag knappast räkna med. Vårdgaranti nämnde hon inte alls. När jag tog upp det sa hon att visst var det så, men då görs det Privat, vilket hon fick att låta som något suspekt. Ville jag utnyttja garantin skulle jag höra av mig när tiden var ute. Jag hävdade att jag redan hade 34 dagar till godo eftersom jag fått vänta för länge i första skedet. Ett synsätt hon inte hade någon  förståelse för. Nu hade landstinget 90 nya dagar på sig. Får de ett återbud hör de av sig.

Jag är besviken och irriterad. Dels för att jag får vänta och fortsätta att ha ont. Dels för den attityd som visades till det som ska vara en garanti. Ingen information utan uppmaning. Inget beklagande. Det är så det är bara och det har jag att finna mig i.

Statistiken visar att Västmanland, som framgår av diagrammet nedan, ligger på riksgenomsnittet. 88 procent får sin specialiståtgärd inom 90 dagar. Uppsala är sämst med 77 procent, Gävleborg bäst där klarar man 97 procent inom vårdgarantins ram. När det gäller höftledsoperationer ligger Västmanland i bottenskiktet som har mer än 90 dagars väntetid. Om jag däremot bott i Hässleholm eller Kalmar hade jag inte behövt vänta mer än högst fyra veckor. Lär av dem, Västmanland.

Läget för vårdgarantin i hela landet när det gäller specialiserad vård.
Källa: vantetider.sehttp://www.vantetider.se/