Sveriges viktigaste jobb finns inom välfärdssektor, är ett återkommande budskap från Sveriges Kommuner och Landting (SKL), senast framfört i en rapport om rekryteringsläget. Möjligen skulle man kunna invända att jobben inom varu- och tjänsteproduktionen som ger skatteunderlaget för välfärdstjänsterna är minst lika viktiga. Men en sådan viktighetsvärdering vore lite om att diskutera hönan eller ägget. Det ömsesidiga beroendet går inte att komma ifrån. Så låt gå för SKL:s värdering: Sveriges viktigaste jobb finns i välfärdssektorn.
Problemet är att de viktigaste jobben inte är de mest eftertraktade jobben. Kommuner och landsting hamnar lågt när unga ska lista vilka de helst vill ha som sin framtida arbetsgivare. Idag finns ju även många privata utförare, men frågan är om de är särskilt mycket populärare. Den senaste tidens debatt om riskkapitalisternas intåg och äldreomsorgens brister har knappast varit positiv för Caremas och andra privata utförares attraktionskraft för unga arbetssökande.
Ungdomsbarometern visar att unga vill ha jobb där de kan känna att de gör en insats och får uppskattning, vilket ju välfärdssektorn kan erbjuda. Men kännedomen om vilka jobb som finns är låg. Många hamnar ju på jobb inom sektorn och trivs då bra. Undersökningar bland kommun- och landstingsanställda visar att de känner att de har viktiga och meningsfulla uppgifter, som de utför med stort engagemang och stark motivation. Däremot är de inte alltid så stolta över att tala om var de jobbar.
Denna dåliga image är problematisk med tanke på vad sektorn står inför. Idag jobbar var fjärde anställd, 1,1 miljoner människor i välfärdssektorn. Under perioden 2010-2019 behöver man rekrytera över 420 000 medarbetare för att fylla luckorna efter dem som går i pension och för att klara den ökade efterfrågan när såväl de unga som de gamla blir fler. Ett särskilt problem är det stora behovet av chefer eftersom chefskapet idag är en av sektorns brister. 15000 av 37 000 chefer i kommun och landsting går i pension de kommande åren.
Bryter man ner siffror regionalt blir läget än mer bekymmersamt. I många glesbygdskommuner skulle man inte klara ersättningsrekryteringarna ens om alla nyutbildade ungdomar stannade och tog jobb i kommunen.
Någon enkel och snabb lösning på detta finns naturligtvis inte. Men en god början är att se och erkänna problemet och inse att man måste bli bättre. Både när det gäller att ge personalen lön efter prestation och att få de att känna stolthet över vad de gör och vem de jobbar för. Det är ju faktiskt inte den anonyma kommunen eller dess utförare utan medborgarna. De som inte skulle klara sin vardag om det inte fanns personal som såg till att skolor, äldreomsorg, vattenförsörjning och en hel del annat fungerade. Det som många känner är de viktigaste jobben.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar