tisdag 21 juni 2011

Det behövs en ny Ädelreform

Sverige är det industriland som lägger mest skattepengar på vård och omsorg av äldre, visar en nyligen presenterad rapport. Där framgår också att vi har flest anställda i äldrevården, i förhållande till andelen invånare över 80 år. Därmed är vi sannolikt det land där man behöver vara minst orolig för att ligga sina anhöriga till last på äldre dar. Däremot går det inte att säga något om vi har den bästa äldreomsorgen. Att mäta kvalitet i vård och omsorg är svårt nationellt och näst intill omöjligt när det handlar om olika länders system.

Bilden av svensk äldrevård är tudelad. Å ena sidan har vi de senaste hundra åren haft en utveckling från fattighus av den typ vi känner igen från Emil i Lönneberga till dagens omsorg, där man tack vare anpassade bostäder och medicinteknisk utveckling kan klara sig länge i den egna bostaden. Å andra sidan finns det de som dagens system inte klarar av. Det är de svårast sjuka och sköraste gamla som behöver en kombination av specialistvård, primärvård och kommunal omsorg. De som ofta hamnar på akutmottagningar eftersom det inte finns någon annanstans dit de kan vända sig när hjärtat att slår dubbelslag, när katetern har lossnat eller när bröstsmärtorna plågar.

Att vården och omsorgen har problem med de multisjuka gamla är inget okänt problem. Alla, från regeringen till vårdbiträdena i hemtjänsten, vet att vården inte är bra. I värsta fall är den rent av skadlig för den här gruppen. Ädelreformen 1992 tog ett helhetsgrepp på frågan och var tänkt att en gång för alla lösa problemet, men så blev det inte. Skärningspunkten mellan kommuner och landsting är fortfarande konfliktfylld, vilket drabbar de gamla.

Nu behövs nya lösningar utifrån nya förutsättningar. Det behövs en öppenvård som kan ta hand om de sköraste gamla utifrån deras individuella behov. Det behövs en palliativ vård som med empati och värdighet kan hantera de sista åren i en människas liv. Det behövs en ny Ädelreform för 2010-talet. Då kanske vi inte bara blir det land som satsar mest utan som är bäst på att ta hand om sina gamla.
Texten även publicerad i VLT den 17 juni 2011 


.

torsdag 16 juni 2011

Tips för bättre ledarskap och kommunal synlighet

Ett ofta använt kommunalt uttryck som ger mig en lätt allergisk reaktion är ”hamna på kartan”. Kanske för att det så ofta används i sammanhang när mycket pengar satsas på sådant som innebär stort risktagande och ligger i utkanten av vad kommuner ska ägna sig åt. En skidtunnel (Torsby), en jätteälg med restaurang och utkikstorn (Skellefteå) och diverse konferensanläggningar för att nämna några exempel som dyker upp i minnet.

En som forskat om detta, som på akademikerspråk heter city branding är engelsmannen John Heeley. som jag intervjuat i det senaste numret av Kvalitetsmässans nyhetsbrev Kvalitet & Förnyelse som nu är ute. Han anser att alla kommuner bör sträva efter att hamna på kartan för att locka besökare. Dock ska man vara realistisk och inte tro att man hör hemma på världskartan.

I nyhetsbrevet finns också en intervju med den som nyligen tillträtt en av de tyngsta och svåraste generaldirektörsposterna, Skolverkets nya chef Anna Ekström. Man kan också läsa om två andra intressanta kvinnor, som medverkar på Kvalitetsmässan. Nämligen författaren Bodil Jönsson, som talar om åldrandet i en ny tid och Åsa Wihlbeck, mera känd som doktor Åsa, som talar om det friska ledarskapet.

Svensk mästare i ledarskap 2009 var Palle Lundberg, som då var kommundirektör i Botkyrka och utsågs till Årets chef. Idag är han stadsdirektör i Helsingborg och delar med sig av träningstips för den som vill vara en bra chef.

Ale, Stockholm och Upplands Väsby är tre kommuner som inte har så uppenbart mycket gemensamt, men just nu förenas de av att vara nominerade till Sveriges IT-kommun 2011. I nyhetsbrevet presenteras de, liksom de tre myndigheter som gör upp om att vara den modernaste.

tisdag 7 juni 2011

Lärobok i åldrande för nygamla

De nygamla kommer att bli ett allt mer påtagligt inslag i samhället. Det är de stora årskullar som nyss gått, eller snart går, i pension. En generation av individualister med andra förutsättningar, förmågor och förväntningar än tidigare generationer och som därför behöver lära sig att bli gamla.

Till sin hjälp har de nu fått en lärobok skriven av den pensionerade fysikprofessorn och författaren Bodil Jönsson. Den heter När horisonten flyttar sig – Att bli gammal i en ny tid . Bodil Jönsson är skicklig på att fånga upp frågor i tiden. 1999 gav hon ut Tio tankar om tid, som sålt i över 650 000 exemplar. Den satte fingret på den växande stressen och fick oss att tala om ställtid och tidstjuvar.

I spåren på den nya boken tror jag att det kommer att talas om årsringar. Som barn trodde Bodil Jönsson att hon, precis som träden, hade årsringar inom sig. En tanke som åter har börjat leva hos henne. ”Vad vi visar för varandra vad gäller utseende, beteende och intressen motsvarar visserligen oftast den senaste årsringen, men allt tidigare finns där också. Det är det som ger djupet och bakgrunden”, skriver hon.

En vacker tanke liksom hennes övertygelse att den stridbara 40-talistgenerationen kommer att ta saken i egna händer och på något kreativt sätt se till att det ångestskapande gapet mellan framtida behov och resurser fylls. Hon får åldrandet att framstå som ett riktigt spännande skede i livet och jag hoppas att hon har rätt.

På kort sikt tror jag att hon har det. 40-talisterna har några goda år framför sig. Åtminstone de som har hyggliga pensioner och får vara friska, vilket är allt fler. Men om de nygamla lever tills den dag de blir gammelgamla blir det inte så stor skillnad mot förr. Inför demensen och åldrandets multisjukdomar är vi alla lika. Då är vi beroende av att det finns personal som vill jobba med gamla och pengar att betala deras löner, så att alla som behöver kan få likvärdig vård och omsorg.

Men fram till dess gäller det att ha så roligt det går och låta årsringarna svänga i takt med Spotifymusiken.
Texten även publicerad i VLT den 7 juni.