 |
| Folkmarknad i Västerås 1864. Oljemålning av JosefWilhelm Wallander. Bildkälla: Västmanlands Läns museum |
Hur blev livet för de 438 flickor som föddes i Västerås under 1810-talet? Svaret är att de flesta föddes fattiga, levde fattiga och dog fattiga. Det visar en akademisk studie från 1978 som jag hittade på en antikvariatssajt. Bland professor Sten Carlssons diagram och tabeller skymtar några av dessa västeråsflickors livsöden.
Maja Stina Lengström föddes i Västerås 1815. Fadern, som var sadelmakargesäll, dog när Maja Stina var tre år. Hon och mamman flyttade flera gånger. Som 20-åring blev Maja Stina piga på Julpa gård och därefter i Sura. 1844 flyttade hon till Stockholm där hon hade olika pigjobb. Hennes sista tjänst var som kammarjungfru hos professorskan H. PH. Mosander på Ängsholmen. Maja Stina avled 1883.
Maja Stina Lengström är en av de 438 flickor som föddes i Västerås åren 1810–1819. Västerås var då en stad med ungefär 3000 invånare. Här fanns varken gas-, avlopps- eller vattenledningarna. Folk fick kliva omkring i mörker bland latrin och köa för vatten vid gemensamma pumpar. Det söps hejdlöst. I Sundins tobaksfabrik jobbade nioåringar. Kyrkan svarade för skolundervisningen och tyckte det var viktigare att barnen lärde sig katekesen än att läsa och skriva.
Med undantag för stadens styrande herrar vet vi mycket lite om människorna som bodde i staden då.
Inga bilder finns bevarade. Kanske finns någons namn på en gravsten någonstans. Det enda ställe där den tidens västeråsare satt några spår är kyrkböckerna. Där finns handskrivna noteringar om födelsedatum, föräldrar, bostadsadress, eventuella flyttar och så småningom död och ibland dödsorsak. Kalla fakta som ger en aning om hur deras liv gestaltade sig. Om någon ger sig tid att söka deras spår. Vilket det visat sig att någon faktiskt gjort när det gäller Maja-Stina och de andra 437 västeråsflickorna födda under 1800-talets andra decennium.
På en antikvariatsajt hittade jag en bok med titeln Kvinnoöden i Mälardalen under 1800-talet. En för mig oemotståndlig titel. Det visade sig vara ett litet anspråkslöst häfte från Uppsala universitet publicerat 1978. Ett på sitt sätt knastertorrt akademiskt verk där professor Sten Carlsson redovisar en studie av de 438 västeråsflickorna, som på akademikerspråk kallas kohorten.
Här finns tabeller, diagram och akademiska resonemang kring äktenskapsfrekvens, social rörlighet och mortalitet. Men också ett digert notsystem där man skymtar hur livet blev för dessa västeråsflickor. En del liv tycks odramatiska. De gifter sig med någon i ungefär samma samhällsklass och lever ihop tills döden skiljer dem åt. Till exempel Sara Christina Boberg, född 1815 dotter till en tullinspektör, gift 1838 med en kanslivaktmästare som dog 1863. Död i Västerås i 1880.
Sämre gick det för den kvinna som Sten Carlsson bedömer som västeråsstudiens enda fall av djup deklassering. Hon namnges inte utan benämns E.L.B. Hon är född 1812, dotter till en handelsman. När hon är 17 år dör hennes far, två år senare modern. E.L.B flyttar då till Stockholm där hon gifter sig med en gipsgjutargesäll. 1855 noteras hon som ”arrestant”. Hennes brott är inte känt, heller inte hennes vidare öden.
Sten Carlsson beskriver den tidens Västerås som en förindustriell stad helt dominerad av handel, hantverk och offentlig förvaltning. Den största gruppen i studien är de 118 hantverkardöttrarna, 101 har pappor som klassas som arbetare. Bland dem finns 18 brandvakter och 1 diktare. 33 är döttrar till handelsmän och 40 flickor klassificeras som ståndspersoner. I den gruppen finns en adelsfröken, Jacobina Christina Virgin, som blev föreståndare för en flickskola i Göteborg och levde tills hon blev 94 år.
1800-talets småstadshus kan på de fåtaliga bilder som finns framstå som en Elsa Beskow-idyll där tanter i krinolin flanerar och hälsar nådigt på Farbror Blå. Exempel på sådana kvinnokollektiv finns. Då handlar det om ogifta kvinnor eller änkor av bättre familj som bor tillsammans för att hålla kostnaderna nere. Om de inte hade ett arv att leva på blev det knapert De var omyndiga, fick inte driva rörelse och saknade utbildning som kunde ge jobb. Ogifta kvinnor ur arbetarklassen hade det ännu sämre. De flesta var hänvisade till livslång tjänst som piga eller diverse påhugg för låg ersättning.
Sten Carlssons har, med hjälp av kyrkböcker och andra register, kartlagt västeråsflickornas liv och staden där de föddes. Siffrorna talar sitt tydliga språk. Västerås sticker ut på ett negativt sätt i alla tabeller som registrerar levnadsstandard och hälsa. Spädbarnsdödligheten är den högsta bland svenska städer förutom Stockholm. Den allmänna dödligheten är hög. Hälften av flickorna i studien hade dött före sin 38-årsdag. Många i lungsot. Bara i Stockholm tog lungsoten fler liv.
Den höga dödligheten gjorde att många barn fick växa upp utan en eller båda sina föräldrar.
Ett fåtal av de 29 föräldralösa i studien fick styvföräldrar eller togs om hand av släktingar. De andra auktionerades ut till fosterhem, hamnade på barnhus eller blev fattigvårdsbarn. Som vuxna drabbades flera av olyckor eller hamnade inför rätta.
Det fanns dock ett lysande undantag. Ringardottern A.C.W född 1811, som miste sin ogifta mor när hon var sex år. A.C.W fick tidigt börja jobba som piga. Flyttade till Stockholm när hon var 18. Där gifte hon sig med en snickargesäll och fick två barn, som hamnade på barnhus när pappan åkte i fängelse. Han tycks ha skärpt till sig efter det. A.C.W efterlämnade ett litet kapital och det gick bra för sönerna. En emigrerade till Brooklyn, den andre blev kammarförvant och sedermera byråchef på ett statligt verk.
”Det sociala arvets olyckliga följer var inte alltid ofrånkomliga”, skriver professorn till synes glad att hitta ett undantag som bekräftar regeln.
Men de allra flesta flickorna föddes fattiga, levde fattiga och dog fattiga. I synnerhet de som stannade kvar på hemorten. De som flyttade fick det ofta lite bättre, i synnerhet de som gifte sig och flyttade ut på landet.
Stockholm hade en stark dragningskraft. Ett tag var det så många som tog ångbåten till Stockholm att VLT talade om ”pigexport”.
Att flytta till Stockholm var en chansning. Den som läst Per Anders Fogelströms Minns du din stad-serie vet att livet var allt annat än lätt för de som kom till Stockholm för att få jobb i industrialismens barndom.
Men livet i Västerås var ännu mera otryggt.
Livsmönstret för kvinnor i den här tidens Västerås präglades enligt Sten Carlsson ”av otrygghet och föränderlighet, stark dödlighet i olika åldrar, ständiga flyttningar, ovissa utsikter på giftermåls- och arbetsmarknaden, stora sociala klyftor och ett lågt inslag av kvarboende och yrkeskontinuitet.”
Detta var de 438 flickornas stad, som idag är vår stad.
Om författaren: Sten Carlsson, var 1956–1983 professor i historia vid Uppsala universitet. Han betraktas som en banbrytande socialforskare och var en av de första historikerna som uppmärksammade det speciella i kvinnornas situation. Västeråsstudien är en pendang till hans verk Fröknar, mamseller, jungfrur och pigor. Ogifta kvinnor i det svenskaståndssamhället från 1977. Sten Carlsson avled 1989.
Om skriften: Texten är ursprungligen publicerad i Västerås Humanistiska Förbunds medlemsskrift i väntan på... våren 2021. Där kan man också läsa bland annat en tidigare opublicerad text av Lars Gustafsson om västmanländska våtmarker, en presentation av Lydia Wahlström, kvinnorkämpen från Barkarö samt en text om "Det fria ordet", det storslagna textila verket i Västerås stadshus fullmäktigesal. Nya medlemmar får skriften så länge lagret räcker. Läs om medlemskap här.
