måndag 13 maj 2019

Välfärd viktigare än fiskar


Denna blogg har de senaste åren i huvudsak varit ett arkiv för krönikor jag publicerat på VLT:s ledarsida. Nu har det uppdraget upphört så när skrivlusten faller på tänkte jag återuppliva den för texter om aktuella samhällsfrågor. 

----------------------------------------------------------------------------------------------

I Svartåns mynning i Västerås pågår sedan drygt ett år byggandet av fisktrappa. Eller faunapassage
Arbetet med fisktrappan vid Fiskartorget har
hålit på ett år.Kostnaden för första etappen
beräknas till23miljoner.
som man föredrar att kalla det för att markera att alla arter är välkomna. Ett fint och vällovligt projekt för att rädda hotade arter, som stör mig varje gång jag passerar. Enligt senaste prognosen kommer den att kosta 23 miljoner kronor, 4 miljoner mer än beräknat. Men det räcker inte. En andra etapp är planerad för ytterligare 13,5 miljoner kronor.

De pengarna borde satsas på människor inte på fiskar.

Alla som haft någon form av ekonomiskt ansvar vet att det alltid finns sådant som man gärna vill ha men inte har råd med. Det gäller för en tonårings månadspeng, för familjebudgetar, för företag. Och just nu i högsta grad för offentliga budgetar. Det framgår med skrämmande tydlighet i vårens ekonomirapport från SKL (Sveriges Kommuner och Landsting).

Den demografiska utvecklingen gör att alla de pengar som kommuner och landsting har, och inte så lite till, behövs för att möta den demografiska utvecklingen. Det vill säga att för att klara välfärden för de allt fler gamla och unga. Över hela landet måste det byggas nya skolor, förskolor, sjukhus och äldreboenden för att klara de växande behoven. Skatteintäkterna kommer inte att öka i samma takt som behoven av välfärd. Men det är inte det enda bekymret. Dessutom kommer det att råda brist på arbetskraft.

Kommuner och landsting har tack vare högkonjunkturen haft några goda år. Hög sysselsättning ger goda skatteintäkter och färre som behöver ekonomiskt bistånd. Markförsäljningar har gett tillskott på många håll. Dessutom har det varit billigt att låna, vilket lett till att låneskulden ökat.
 Men 2020 förväntas degoda åren vara över. Kommuner och regioner kommer att behöva effektivisera, spara och kanske höja skatten. Samt prioritera, eftersom pengarna inte räcker till grunduppdraget med välfärden får man avstå från annat, till exempel fisktrappor.

Men kommunerna klarar inte detta på egen hand, framhåller SKL. Staten måste också ta ett större ansvar genom ökade generella statsbidrag och mindre detaljstyrning. Mycket av de senare årens statsbidragshöjningar har varit riktade bidrag, till sådant som rikspolitiker anser angeläget. Av kommunfolk ofta kallat pressmeddelandepengar eftersom de, oavsett regering, ofta tillkommer för att ministrar ska kunna visa handlingskraft i en aktuell fråga.

De demografiska utmaningarna borde ha större inflytande även över statens prioriteringar. Inte heller där har man råd med allt. Den familjevecka som nu läggs in i föräldraförsäkringen är något av en fisktrappa. Det vill säga något som är trevligt att ha men som egentligen inte har råd med. Jag tror landets barnfamiljer skulle vara mer betjänta av mer pengar till barnens skola och förskola eller till äldre släktingars omsorg än en veckas extra föräldraledigt.

Det blir inte lätt att vara politiker när man kan tvingas till att både dra ner på det som tas för självklart och inte har råd med det lilla extra. Det som kan göra att man vinner val.



torsdag 7 mars 2019

Utan lokala medier svajar demokratin


När jag som ung praktikant kom in på VLT:s redaktion 1970 pratades det fortfarande om Den stora festen. Kalaset när man firade att tidningen passerade 50 000 exemplar i upplaga. Västerås växte och tidningen med den och att det en dag skulle bli en 60 000-fest var en självklarhet. 1976 kändes det snubblande nära, 59 200 exemplar.

Det blev aldrig någon 60 000-fest. När jag lämnade tidningen år 2000 var upplagan 47 600 ex. Vid den senaste officiella mätningen var upplagan 25 300. Fast idag talar man hellre om räckvidd för att få med de digitala läsarna.

Det är denna utveckling som ligger bakom Bonniers och Amedias köp av VLT och de andra Mittmediatidningarna. Men det var inte affären som fick mig att leta gamla upplagesiffror i KB:s tidningsdatabas utan en artikel av medieanalytikern Olle Lidbom i tidskriften Axess.

Han har djupdykt i statistik om medievanor och kommit till en högst oroande slutsats, inte bara för tidningsföretagens ägare och anställda utan också för demokratin.

”Vi får snart ett samhälle utan massmedier med en gemensam verklighetsbild. Och utan ett demokratiskt kitt.”, var hans budskap.

Han visar att de äldre håller kvar vid sina medievanor. De läser dagstidningar, ser på nyheter på TV och lyssnar på radio. De yngre gör snart varken det ena eller det andra. De söker sig till tjänster som Snapchat, Youtube, Whatsappl med flera. Det är globala och nischade kanaler som är oberoende av sändningstid och centraliserad distribution. De är, betonar Olle Lidbom, inga massmedier utan nischmedier och därmed försvinner gemenskapen.

Vi som jobbade på VLT under det förra milleniets sista decennier kände det som om ”alla” nåddes av det vi gjorde. Det var inte sant ens då. Då yngre och låginkomsttagarna var redan på väg bort.  Men majoriteten av västeråsarna blev informerade via tidningen. Om något inte stått att läsa i VLT kändes det inte som det hänt på riktigt.

Att detta försvunnit har en demokratisk betydelse som inte bara handlar om minskad kommunbevakning utan om identitet och sammanhang. En god lokaltidning med en bred samhällsbevakning som når ut till majoriteten av invånarna har historiskt utgjort grunden för lokaldemokratin.
Utan 
Den grunden svajar idag betänkligt. Risken är att också den lokala demokratin svajar. när debatt handlar om att så högt som möjligt framföra sina krav, utan att lyssna och ta argument.  Frågan är hur man återskapar ett lokalt demokratiskt samtal när vi, trots att vi sitter bredvid varandra, befinner oss i skilda världar. Att rädda och utveckla det som är kvar av lokaljournalistik är nödvändigt men inte tillräckligt. Det behövs något nytt utifrån dagens förutsättningar, vilket kräver inte bara optimism och strategi utan också kapital. Jag hoppas och tror att Bonniers och Amedia har det.

Texten även publicerad i VLT den 28 februari 2019








fredag 25 januari 2019

Bolagspolitiker på dubbla stolar


Vid årsskiftet fick valresultatet fullt genomslag kommunalt. Bolagen fick då nya styrelser. Jesper Brandberg (L) tog över ordförandeskapet i Mimer, Staffan Jansson (S) leder nu Mälarenergi och Lars Kallsäby (C) flygplatsbolaget för att ta några exempel från kommunkoncernen Västerås.

De är alla betrodda politiker och hedervärda medborgare, men är de verkligen de bäst skickade att leda bolag? Inte nödvändigtvis, enligt en nyligen publicerad studie av de fyra statsvetarna, Andreas Bergh, Gissur Erlingsson, Anders Gustafsson och Emanuel Wittberg, som har kopplingar till Centrum för kommunstrategiskastudier vid Linköpings universitet.

Problemet är att de valda är just politiker. Därmed riskerar de att sitta på två stolar. Som förtroendevalda företräder de ägarna, det vill säga kommunmedborgarna. Som styrelseledamöter ska de värna bolagets intressen. Det behöver inte vara någon konflikt men risken finns.

Motivet för kommuner att bolagisera sin verksamhet är att det ska bli effektivare och generera ett överskott. Men om politikerna blir alltför våghalsiga när de tar på sig bolagshatten kan det bli tvärtom så att kommunen måste skjuta till skattepengar. I Västerås har flygplatsbolaget krävt extra pengar men det har inte varit i samma magnitud som i kommuner där bolag satsat på biogas i Tanzania, äventyrsparker och andra högriskprojekt.

Forskarna ser också en korruptionsrisk om kommunerna driver mycket verksamhet i bolagsform. Politikerna håller varandra om ryggen och det blir svårt att utkräva demokratiskt ansvar. För att illustrera sina teser har de gjort sociogram där pilar visar kontakter mellan människor och bolag i nio olika kommuner.

Eftersom Västerås inte ingick gjorde jag, utan vetenskapliga ambitioner, ett försök till lokalt sociogram. Det blev ett virrvarr av streck, men inte lika påtaglig maktkoncentration som i vissa andra kommuner. Västerås har relativt få bolag. Alla tunga politiker har inte uppdrag i bolagsstyrelser.

Två personer sticker ut genom sina många uppdrag: Staffan Jansson (S) och Jesper Brandberg (L). De är ordförande i kommunens båda tyngsta bolag: Mälarenergi respektive Mimer. De är kommunalråd och sitter i kommunstyrelsen. Dessutom är Brandberg ordförande, Staffan Jansson 1:e vice ordförande i fastighetsnämnden. I Västerås Strategiska Fastigheter AB är ordföranderollerna ombytta.

Här kan man tala om maktkoncentration men pilar i sociogram säger inte allt. Mäktigast är dessa båda inte. 

Mesta makten finns hos kommunstyrelsens ordförande. Anders Teljebäck (S) blev visserligen bara trea på VLT:s maktlista men när det gäller frågor av betydelse för västeråsarnas vardag är han mäktigare än både landshövdingen och ABB-chefen. Som ordförande i ägarbolaget Västerås stadshus AB har han också makten och ansvaret för bolagen och deras ordföranden.

Texten även publicerad i VLT den 17 januari 2019