tisdag 19 juli 2011

Den orättvisa cancervården

Vi vill gärna tro att vård ges på lika villkor. Att vi alla är lika inför sjukvården. Så är det inte. Inte ens när det gäller cancervården. Det finns regionala skillnader, till exempel när det gäller förskrivningen av läkemedel där de nordliga landstingen är mer generösa. Det finns könsskillnader. Sådana brukar oftast vara till männens fördel, men när det gäller de två vanligaste cancerformerna bröst- och prostatacancer fungerar vårdkedjan och omhändertagandet betydligt bättre för kvinnor.

Det finns också socioekonomiska skillnader. Den som är välutbildad och har en god inkomst löper inte bara mindre risk att insjukna i cancer, de har också bättre chans att överleva om de blir sjuka, konstaterade Socialstyrelsen nyligen i en rapport..

Vem man är och var man bor har antagligen alltid haft betydelse i vården. Men nu har dessa skillnader blivit tydligare eftersom det mäts och jämförs som aldrig förr . Öppna jämförelser driver på förändringar i arbetssätt och resursutnyttjande och har blivit ett viktigt redskap för politiker. I den enklaste formen visas för 297 olika indikatorer i rödgröna jämförelsetabeller inom vilka områden landstingen ligger över eller under rikssnittet I den västmanländska tabellen lyser det till exempel mycket grönt för hjärtsjukvården, medan det är mest rött när det handlar om diabetes.

Erfarenheten visar att när sådana skillnader blir synliga startar en process som leder till förändringar och förbättringar. Ingen vill vara sämst i klassen. Utveckling av öppna jämförelser och av landstingens kvalitetsarbete är därför några av de åtgärder som Socialdepartementet och SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) nyligen kommit överens om för att minska skillnaderna i vården.

Mätandet och jämförandet har också sina risker, till exempel att man ägnar sig åt det som ger snabba resultatförbättringar, inte det som är viktigast för bestående förändringar eller att komplicerade fall hamnar i skymundan. Risken finns och måste hanteras men är inget argument för att dölja verkligheten. Patienter har rätt att veta för att kunna kräva sin rätt till vård.

Texten även publicerad i VLT den 19 juli 2011

söndag 10 juli 2011

En vårdpräglad Almedalsveckan

När detta skrivs står Jimmie Åkesson på Almedalens scen. Ett tydligt tecken på att partiet nu är etablerade. För att ge alla partier utrymme har politikerveckan från och med i år förlängts till åtta dagar med SD sist ut.

För de allra flesta tog dock Almedalsveckan slut tidigare. Bara de egna och journalister med helgjour lyssnar på de sista talarna. Almedalsveckan har sin egen rytm. Söndag är uppladdning. Måndag-tisdag är aktiviteten som högst. Även onsdagen är rätt intensiv men på torsdagen glesnar det kring Donners plats. Fredag blir det åter möjligt att få tag på ett hotellrum i Visby. Om gamla principer följs blir det nästa år SD som inleder Almedalssveckan, medan socialdemokraterna och KD får de minst attraktiva avslutningsdagarna.

Som vanligt har Almedalsveckan slagit rekord med nästan 1500 arrangemang i kalendariet. Kritiska röster höjs om att detta inte är värt pengarna, men än fler försvarar veckan som en viktig mötesplats för politiker, lobbyister, journalister och i någon mån allmänhet. Styrkan är öppenheten alla arrangemang är öppna för alla. Utom minglen där alkohol serveras där myndigheterna i år satt stopp om inte gästlistor funnits.

Äldresamordnare Eva Nilsson Bågenholm, socialdirektör
Eva Sahlén, landstingsrådet Fillipa Reinfeld och Vårdför-
bundets ordförande Sineva Ribeiro debattare äldreomsorg
hos SKL i Almedalen
Miljö och vård är de frågor som dominerar seminarieprogrammet. För min del var veckan helt vårdpräglad. Måndag hade SKL sitt vårdseminarium om vården av mest sjuka äldre, där rapporten Från fattigvård till valfrihet, som jag skrivit, var en del av underlaget. Tisdag var moderator för två seminarier om cancervård med flera av vårdens tunga beslutsfattare. Seminarier som fokuserade på skillnaderna mellan olika delar av landet och mellan olika typer av cancer.

När det gäller de mest sjuka äldre finns nu en beslutsamhet på central nivå som bådar gott att man äntligen ska hitta vårdformer som ger den här gruppen en vård som är anpassad för deras behov så att de inte behöver belasta akutmottagningarna. När det gäller cancervården sätts hoppet till de sex regionala cancercentra som nu byggs upp i landet.

Men dessa hoppingivande tecken till trots lär nog både de mest sjuka äldre och skillnaderna i cancervården finnas med även i nästa års Almedalsprogram när beslutsfattare, lobbyister, journalister och allmänhet åter möts i Visby. Men nu tar det offentliga Sverige och journalisterna semester och den stora stillheten breder ut sig.