onsdag 30 december 2015

Samordnare får ta hand om de svåra frågorna

”Det snabbast växande jobbet inom statsförvaltningen”, har det sagts om uppdraget som nationell samordnare. Det får ses som ett uttryck för byråkratiskt skämtlynne, men faktum är att de nationella samordnarna blir allt fler. När Statskontoret gjorde en genomgång i början av 2014 konstaterades att regeringen sedan 2006 tillsatt 32 nationella samordnare. 

Regeringsskiftet har inte inneburit något trendbrott. Den senaste månaden har nationella samordnare varit en viktig del i regeringens åtgärder inom två tunga och svårlösta områden: unga som varken arbetar eller studerar och den psykiska ohälsan.

Nationell samordnare låter handlingskraftigt. Men tittar man lite närmare så är de snarare ett uttryck för handfallenhet. Det handlar om frågor som är så komplexa att regeringen inte vet riktigt hur de ska hanteras och behöver någon som tar över.

Statskontoret fann att det fanns tre olika typer av nationella samordnare: förhandlare, utredare och pådrivare.. Förhandlarna ska få fram en lösning på en konkret fråga, till exempel infrastrukturen i Stockholmsområdet. Utredande nationella samordnare ska vara mer utåtriktade men skiljer sig inte så mycket från övriga statliga utredare.
Den nyaste och snabbast växande kategorin är pådrivarna. De ska debattera och skapa intresse för en fråga. Till den kategorin hör den synligaste av de nationella samordnarna, Mona Sahlin, vars erfarenhet och engagemang har tagits väl till vara i arbetet mot våldsbejakande extremism. Carin Götblad, som jobbade med våld i nära relationer och Björn Eriksson, som sysslade med idrottsrelaterat våld är andra exempel på nationella samordnare som märktes

”Den egna personen är det viktigaste verktyget”, konstaterar Statskontoret. Det gäller att  kunna hantera såväl media och som kommunfolk. Om det ska bli något resultat av samordnarens arbete är det avgörande om det sker något i kommuner och landsting.
Eftersom samhällsbygget blir allt mer komplext blir de nationella samordnarna sannolikt fler. När flyktingkrisens blir mindre akut lär det finnas en hel del som regeringen vill lämna över. Fast varken forskare eller Statskontoret, vet hur effektiv denna styrform är. Eller ens hur man ska mäta effektiviteten.
Fortsätter utvecklingen så här kan man fråga sig när vi får en samordnare av de nationella samordnarna.

Texten även publicerad i VLT den 30 december 2015.


 

 

lördag 21 november 2015

568 styrdokument ingen garanti för bra vård

Landstinget må ha ont om pengar men det är ingen brist på styrdokument. Landstingsfullmäktige fick i veckan besked om att det finns 3 strategier, 20 policies, 264 riktlinjer och 281 handlingsplaner. En tänkbar reaktion på detta är:
Hälso- och sjukvård är en så komplicerad verksamhet att det behövs så mycket olika dokument för att ge västmanlänningarna en god vård.

Eller också:
En så komplicerad verksamhet som hälso- och sjukvård går inte att detaljstyra. Alla dessa dokument motverkar en god vård.

Jag är övertygad om att det är det sistnämnda som gäller. Säkert har dokumenten producerats med de bästa intentioner och är fyllda av förhoppningar om förbättringar. Att summan av alla dokument rent matematiskt blir 568 är lätt att räkna ut, men den sammanlagda effekten är det ingen som vet. Risken är att den är negativ. ”Överstyrning ger underproduktion” står det i en av de många rapporterna om sjukvårdens styrningsproblem som finns i min bokhylla.
Landstinget Västmanland är stolt över sin förbättrade städrutiner på vårdavdelningarna och borde nu sätta igång en storstädning i dokumentförrådet. Till att börja med skulle man kunna ta bort alla dokument som är motstridiga. Den vårdpersonal som bestämmer sig för att strikt följa en av de 281 handlingsplanerna löper en uppenbar risk att bryta mot minst en av de 264 riktlinjerna, eller kanske rent av en policy eller en strategi.

Men i så fall är nog vederbörande ofta omedveten om detta eller också gör man ett medvetet val utifrån vad som är bäst för patienten just då. Mångstyrighet leder till bångstyrighet. Risken med alltför många och motstridiga styrsignaler är att personalen väljer de som passar. Eller, vilket är än värre, lägger sitt sunda förnuft och sin professionella kunskap åt sidan, och gör som det står.

Då blir det inte sannolikt inte bra, varken för patient eller personal och vården får kritik från myndigheter och media. Risken är att de styrande då utfärdar riktlinje nummer 265 och eller handlingsplan 282 för att visa handlingskraft.
Landstingsrådet Denise Nordström (S) skyller dokumentmängden på staten och hävdar att det inte finns någon gräns. Jag hade önskat lite mer handlingskraft och en aning bångstyrighet mot statsmakten. Plus en aning självkritik, åtskilliga dokument är säkert lokalproducerade.

 Texten även publicerad i .VLT den 21 november 2015
PS
Ett lästips; I rapporten Framtidens hälsa, vård och omsorg: Detta kommer debatten att handla om från tankesmedjan Leading Health Care finns tankar om bättre sätt att styra vård än att öka detaljstyrningen ytterligare

 

 

 

onsdag 21 oktober 2015

Andrum för Västerås Sinfonietta

När dirigenten Andrea Quinn i morgon höjer taktpinnen vid Sinfoniettans oktoberkonsert i ett fullsatt konserthus kommer stämningen inte att vara så dyster som befarat. Men det blir knappast något riktigt jubel heller.
Det akuta nedläggningshotet är borta, men hoppet om heltider är släckt. I stället väntar, som framgår på nyhetsplats, förhandlingar om nerdragning av tjänster och andra besparingar. Men lugnet kan för ett tag åter lägga sig över stadens musikliv där det under de senaste veckorna stormat på ett sätt som det inte gjorts sedan nedläggningshotet mot Fryxellskas musikklasser.
Frågan är om denna strid var nödvändig? Kanske. Kommunernas och landstingens ekonomiska läge är sådant att det kommer att bli nödvändigt med en rad smärtsamma besparingar på många områden. Ekonomirapporten från Sveriges Kommuner och Landsting, brukar alltid vara dyster, men den som kom förra veckan var nattsvart.
Detta ska Anders Teljebäck (S) hantera i sin roll av ordförande i kommunstyrelsen i Västerås. Genom att i rollen som ordförande för Västmanlandsmusiken föreslå nedläggning av Sinfoniettan har han visat att inget är heligt. I det stora kommunala sammanhangen handlar Sinfoniettan om småpengar men det skickar en tydlig signal om att läget är kärvt.
Men sådan signalpolitik har ett pris, frågan är om det var värt sitt pris? Kanske inte. Hotet mot Sinfoniettan har gjort att Västerås hamnat på den kulturella Sverigekartan som aldrig förr. Men all publicitet är inte god publicitet.
Protesterna från musikaliska högdjur som Malena Ernman och Esa-Pekka Salonen och från centrala institutioner som Kungliga Musikaliska Akademien och Föreningen Svensk Scenkonst har skadat Västerås rykte och inte bara som musikstad. Det har även skadat det målmedvetna arbete som i många år lagts ned på förändra bilden av Västerås från en tung industristad till en attraktiv boplats vid Mälaren med rikt utbud av aktiviteter.
Men den skadan är knappast irreparabel. Nu kan vi glädjas åt att ännu en tid vara en stad med en egen Sinfonietta. Frågan är hur länge. Om allt går enligt planerna blir Västmanland snart en del av en mellansvensk region. Då finns inte bara bättre underlag för specialiserad sjukvård utan också för en symfoniorkester eller åtminstone en sinfonietta.
Texten även publicerad i VLT den 21 oktober 2015
PS
Den som vill ta del av den samlade proteststormen från Musiksverige mot nedläggningsförslaget kan gå till https://bevaravasterassinfonietta.wordpress.com/
 

 

 

 

 

 

lördag 26 september 2015

Mediedrev kan bli arbetsmiljöproblem

Fredrik Reinfeldt har kommit ut ur tystnaden efter valförlusten med en bok och därtill hörande intervjuer och teve-framträdanden. Mitt intresse för att läsa boken är svagt.  Av recensionerna och intervjuer att döma är det en strikt kontrollerad man som talar, vilket lett till en ospännande bok. ”Inga interiörer, inga känslor, knappt några hårda ord”, för att citera Daniel Suhonen i Expressen.

Men ett citat avviker från mönstret. Det är från DI Weekend och handlar om konsekvenserna av mediedrev: ”Något händer med dig och det dödar något i din själ. Det är därför jag kallar det dödstraff för du blir aldrig samma person efteråt.”

En forskargrupp vid högskolan i Borås har
studerat mediedrev med ett arbetsmiljö-
perspektiv.
Fredrik Reinfeldts starka känslor kring detta förvånar. Även om folk i hans omgivning drabbats har han ju själv varit tämligen förskonad från mediedrev. Kanske tack vare den återhållsamhet som gör hans bok så tråkig.
Reinfeldts uttalande dyker upp i minnet när jag läser rapporten Att möta media och undvika personfokuserade drev, skriven av en grupp forskare vid Högskolan i Borås med professor Lotta Dellve i spetsen. Det handlar om en verklighet långt från regeringskansliet, nämligen chefer i vård och omsorg som varit utsatta för vad de uppfattar som drev.
Det går inte att jämföra med vad exempelvis Mona Sahlin och Ulrica Schenström upplevt,  men i lokala medier har det varit stort fokus på dessa chefer. De skulle nog, av djupintervjuerna att döma, hålla med Reinfeldt att upplevelsen varit en livsavgörande händelse, som förändrat deras syn på sig själva, sitt jobb och sin omgivning. För Lotta Dellve gör det dreven till ett arbetsmiljöproblem.
Ingen av de intervjuade har begått något brott utan de har skött sitt jobb efter bästa förmåga. Ett jobb som innebär att genomföra svåra förändringar. Ofta finner sig de kritiserade cheferna stå ensamma i stormen. Kollegor och högre chefer drar sig undan, som vore de rädda att smittas av den ovälkomna uppmärksamheten. Inte heller politikerna träder fram, trots att det i många fall handlar om politiska beslut.
Media har självklart ett ansvar att granska och att utkräva ansvar. Men detta utkrävande bör göras hos de som har ansvaret, inte av den som råkar stå närmast. Ansvariga politiker måste också stå upp för sina beslut. Även när det blåser.
Texten även publicerad i VLT den 26 september 2015

 
 

lördag 29 augusti 2015

Politikens fixare kan lätt bli trixare


I Stadshuset i Västerås finns 14 kommunalråd och oppositionsråd. Alla folkvalda med plats i fullmäktige och hyggligt kända bland västeråsarna, åtminstone om de varit med ett tag. Men i de politiska korridorerna finns också 10 politiska sekreterare, de flesta på deltid. De är inte folkvalda, nästan helt anonyma, men med ett betydande inflytande och därmed mak
De tillhör den växande grupp inom politiken som i boken Makt
utan mandat kallas policyprofessionella. Dessa flockas i huvudsak kring huvudstadens makthavare för att stötta politikerna, som talskrivare eller kommunikatörer eller för att påverka politikerna  i egenskap av lobbyister eller PR-konsulter. Men de policyprofessionella finns i allt högre utsträckning även i den lokala och regionala politiken.
En kartläggning, som tidningen Dagens Samhälle genomfört, visade att det finns ungefär 700 politiska sekreterare i kommuner och landsting. En ökning med 200 jämfört med förra mandatperioden. Flest finns i storstäderna. Västerås har relativt få i förhållande till sin storlek. Omräknat till heltider finns här sex tjänster, vilket ger en trettondeplats i denna ranking. Örebro har 19, Uppsala 12 och Stockholm 60 tjänster.
Boken Makt utan mandat  har skrivits av tre professorer: socialantropologen Christina Garsten, statsvetaren Bo Rothstein och sociologen Stefan Svallfors. De ser flera allvarliga demokratiska komplikationer av att allt fler får makt utan mandat. Hur ska medborgaren veta vem de ska ställa till ansvar när makten i hög grad utövas av de som verkar utan att synas.
Inget problem, tycker de politiska tjänstemännen själva.  De ser sig helst som politikens lydiga tjänare som underlättar de förtroendevaldas vardag och därmed förbättrar demokratin. Lite oroande är det dock att de flesta högst ogärna vill bli förtroendevalda själva. De tycker sig ha större möjligheter att påverka från sin nuvarande position. Eftersom de inte står främst slipper de också medias granskning.
Politikerna borde fundera över riskerna med att släppa ifrån sig inflytande men behålla hela ansvaret. Ett svenskt kommunhus är inget House of Cards men även här har det sina risker att förlita sig på fixare eftersom de lätt blir trixare.
Texten även publicerad i VLT den 30 augusti 2015
 

fredag 24 juli 2015

Lite att vinna på att slå samman kommuner

Västmanland är det enda län som fått färre kommuner de senast 40 åren. Sedan Heby valde att gå över till Uppsala län 2007 finns det tio västmanländska kommuner. Frågan är hur länge. Det talas allt oftare om att dagens indelning i 290 kommuner är ohållbar. Skillnaderna är för stora och de små kommunerna får allt svårare att klara sina uppgifter.
Av de kommuner som hamnar i befolkningsstatistikens botten finns två i Västmanland. Skinnskatteberg är landets tolfte minsta kommun med sina 4 440 invånare. Norberg kommer på plats 25 från slutet med 5 725 invånare, att jämföra med Stockholms stads 914 909.
 Civilminister Ardalan Shekarabi planerar att tillsätta en kommunutredning nästa år, där sammanslagningar är ett av alternativen. Det blir ingen lätt uppgift. En kommun är ju inte bara en administrativ enhet. I så fall vore det enkelt att slå ihop till exempel Norberg, Skinnskatteberg och Fagersta. Det blir till ytan ingen jättekommun men man skulle få bättre underlag för skola, äldreomsorg, socialtjänst och allt annat kommunerna förväntas hantera likvärdigt i hela landet.

Små kommuner har problem med ekonomin, med att upprätthålla kvaliteten på välfärdstjänsterna och med att rekrytera personal. På ett område finns det dock en klar fördel med att vara liten. Demokratin fungerar enligt flera studier bättre i små kommuner. Medborgarnas motstånd mot att ge upp identiteten som egen kommun är stort. Under 2000-talet har genomförts tre folkomröstningar om sammanslagningar. Samtliga har resulterat i ett bestämt nej.

Alternativen till sammanslagningar är det som kallas en assymetrisk modell. Det innebär att alla kommuner inte behöver ta lika stort ansvar utan att staten tar över vissa funktioner. En annan väg att gå är ökad samverkan inom dagens kommungränser. Det är en väl beprövad modell, inte minst i norra Västmanland.

Så vad göra? En forskarrapport föreslog nyligen det man kallar en tydlig anpassningspolitik, det vill säga en långsiktig strategi för att hantera en krympande befolkning i stället för att satsa blåögt på tillväxt och stort ”för att sätta kommunen på kartan”. Låter rimligt men är nog i praktiken svårt. Ingen vinner val på att krympa med förnuft.

Texten även publicerad i VLT den 24 juli 2015.

fredag 3 juli 2015

Sjukvårdens digitalisering långt borta


Jag behöver inte ta mig till Handelsbankens kontor på Stora gatan för att få information om hur det står till med mina pengar. Det går att få fram dygnet om via nätet eller på vilket kontor som helst i landet. Information om min opererade höft finns däremot exklusivt på ortopedkliniken i Västerås.
Den sanna bilden av sjukvårdens kommunikationsvägar i digitalise-
ringens tid och semestrarnas månad: En cd-skiva som patienten tar
med till sitt hemsjukhus
Det innebar att när höften hoppade ur led under min Gotlandssemester visste Visbyläkarna ingenting om min medicinska historia. Förhoppningsfullt frågade de mig om jag visste hur snittet var lagt. Det visste jag inte. När jag skrevs ut fick jag med mig en cd-skiva med röntgenbilderna att överlämna till Västeråsdoktorerna.
”Sjukvården ligger efter samhället i övrigt när det gäller digitalisering”, konstaterade Sarah Lidé, hälso- och sjukvårdsspecialist på konsultföretaget PwC, vid ett av Almedalsveckans många seminarier med tema e-hälsa.
Det som är självklart i andra branscher går inte i sjukvården. Till exempel kan man ju hur lätt som helst att boka en flygbiljett jorden runt via nätet men inte en tid för blodtryckskontroll. Fortfarande skickar vården kallelser via brev till en tid som passar dem, patienten förväntas anpassa sig eller ringa och ändra. Någon har räknat ut att det skulle gå att spara tio minuter per bokning om den gick att göra via nätet. Alla 80-åringar klarar det inte, men sammantaget skulle det ändå bli en avsevärd tidsbesparing.
Alla i branschen är medvetna om bristerna, vilket förklarar trängseln på e-hälsoseminarierna i Almedalen. En hel del är också på gång. Patienterna är i hög utsträckning redo för digitala lösningar, det gäller bara att få in dem i vårdens vardag. Som vanligt när det gäller sjukvård ser det också olika ut i olika landsting.
I ett annat seminarium i Almedalen aviserades ett handslag mellan regeringen och landstingen om ansvarsfördelningen. Socialdepartementets statssekreterare Agneta Karlsson satte stort hopp till en kommande regionreform. E-hälsa är en av de frågor som dagens landsting är för små för att hantera. Några ”miljarders miljarder” till e-hälsa blir det dock inte från regeringen.

Men nog lär det kosta ekonomiskt pressade landsting och
regioner att ta igen mångåriga digitala försummelser för att hinna i fatt övriga samhället och slänga ut såväl faxen som cd-brännaren.
Texten även publicerad i VLT den 3 juli 2015

måndag 22 juni 2015

Hur mår den kommunala demokratin?

Det blev en lång dags färd mot natt för Västerås kommunpolitiker när de förra veckan beslutade om budget för 2016. Efter 14 timmars debatt fick de lämna Stadshuset. Gissningsvis var de alla trötta när de vandrade hem i den juninatt, som enligt Harry Martinson inte blir av. Mycket talar för att de också kände sig maktlösa trots sin position i kommunens högsta beslutande organ.
”Den kommunala demokratin mår inte riktigt bra”, skrev demokratiutredaren Olle Wästberg nyligen i sitt nyhetsbrev.
Den diagnosen byggde han på en undersökning bland landets kommunfullmäktigeledamöter som Göteborgsforskarna Mikael Gilljam och David Karlsson gjort på utredningens uppdrag. 97 procent av de valda tycker att fullmäktige har för lite makt. Bara knappt hälften tycker att de får gehör för sina argument. Ungefär lika många har övervägt att lägga av eftersom uppdraget känns meningslöst. Den verkliga makten finns hos kommunstyrelsen, och framför allt hos ordföranden, och hos tjänstemännen. Allra minst makt har medborgarna, vilket får ses som problematiskt i ett demokratiskt system.
Politikerna är medvetna om detta demokratiska underskott och försöker hitta nya vägar att öka medborgarnas delaktighet och inflytande mellan valen genom olika former av medborgardialog. I bästa fall kan sådana initiativ ses som vällovliga. Vill det sig illa upplevs de bara som manipulativa.
Politikerna säger sig sträva efter dialog med grupper som annars har svårt att göra sig hörda, men erfarenheterna är snarast det motsatta. Det är de redan högljudda och välartikulerade som engagerar sig direktdemokratiska aktiviteter, som möten, demonstrationer och medborgarpaneler.
I januari ska OlleWästberg redovisa sina förslag till hur den svenska demokratin ska må bättre. Utredningen har gett sig underrubriken ”Delaktighet och jämlikt inflytande”, vilket väl antyder var tonvikten i förslagen ligger. Utredaren har blygsamt meddelat att alla problem inte kommer att lösas men att man kommer att ta tag i några uppenbara brister och föreslå praktiska lösningar.
Det är bara att önska lycka till. Men tyvärr är det nog lättare sagt än gjort, andra demokratiutredare har försökt tidigare utan att lyckas. Anders Teljebäck och övriga 289 ordföranden i landets kommunstyrelser ligger knappast sömnlösa av oro för att deras makt ska minska.
Texten även publicerad i VLT den 22 juni 2015





 

måndag 25 maj 2015

Digitaliseringen en naturkraft ingen undgår

Diginomics är ett begrepp som var okänt för mig till för ett par veckor sedan. Det handlar om digitaliseringens effekter på ekonomin. Hälften av alla jobb som finns idag förutspås vara borta inom 20 år. Nya jobb kommer förstås, men av ett annat slag och knappast lika många som de som försvinner.
”Digitaliseringen är som en naturkraft, den går inte att stoppa”, sa Swedbanks chefekonomi Anna Felländer när jag intervjuade henne om diginomics. Ingen kommer undan.

Ta min egen bransch som exempel. Trots de stora förändringarna i medierna har jag och många andra journalister trott oss ha en unik kompetens, som inte kan ersättas av maskiner. Folk vill veta vad som händer och det kan vi berätta. Bara människor kan fånga ögonblicket och förklara sammanhangen.
Vi hade fel. Möjligen kan man säga att våra kunskaper har varit svårare att ersätta än grafikers och redigerares, men nu är det skribenternas tur. Utvecklingen av robotgenererad journalistik går snabbt. VLT:s nya ägare Mittmedia är en av föregångarna i Sverige.
Tidskriften Wired har förutspått att 90 procent av nyhetstexterna kommer att vara skrivna av robotar inom ett decennium. Än så länge handlar det mest om siffertyngda sport- och ekonomitexter. Men ingen tror att det stannar där. Journalisten Barbara Ehrenreich visar i en bokrecension i New York Times att det även går att effektivisera bokrecenserandet med hjälp av datorer och algoritmer.
Säkert kommer kloka och reflekterande människor att skriva insiktsfulla och tänkeväckande recensioner, krönikor och andra texter även i framtiden. Men det är tveksamt om skribenterna får betalt. I artikeln pekar Barbara Ehrenreich på en parallell utveckling till robotarna. Vi jobbar allt mer gratis. Bland annat gör vi sådant som anställda bank- och resebyråtjänstemän gjorde förr. Eller journalister. Bokbloggarna med kvalificerade recensioner är många och görs oftast för nöjes skull.
Det här perspektivet ser man sällan i jobbdebatten. Jag kan förstå att politiker inte vill prata om en naturkraft, som man inte vet hur man ska hantera.   Men jag var mer framtidsoptimist när jag inte visste vidden av diginomics.
Texten även publicerad i VLT 25 maj 2015
 

 

fredag 24 april 2015

Tältet en bagatell i sak men en viktig princip

Färgen på tältet på Stora torget i Västerås är i sak en pseudodebatt. Det spelar ingen roll om tältet är blått eller vitt, även om det kanske skulle vara snyggt med en enhetlig färgsättning.

För ett decennium sedan hade detta möjligen blivit ett nummer i lokalrevyn, nu blir det en stor fråga, som får folk att gå ut och demonstrera och att spy galla över politikerna i mer eller mindre hätska angrepp på sociala medier. Samtidigt som massor av viktiga kommunala beslut passerar obemärkt förbi utan uppmärksamhet i vare sig traditionella eller sociala medier.
 
Enligt kommunallagen är politikerna ansvariga för alla beslut som fattas i kommunen eftersom det är de som står till svars inför väljarna. I praktiken är det tjänstemän som beslutar och verkställer i nästan alla löpande ärenden. Politikerna beslutar vad som ska göras genom att ange ramar, målsättningar och anslå pengar. Hur det beslutade ska uppnås är upp till de anställda utifrån sin erfarenhet och sitt professionella kunnande.
Det är en bra ordning och helt oproblematisk om det handlar om exempelvis en ögonoperation eller om hur man ska rena kommunens avlopp. Ingen vill att politiker ska in och peta i sådant, men när det gäller det enkla och okomplicerade förväntar vi oss handlingskraft av våra politiker. Men även om det vore frestande kan inte en politiker storma in på tjänstemannens rum och säga: Du, vi skiter i det här beslutet vi fattade. 
Jag tror inte ens de som demonstrerade till stöd för det blå tältet skulle vilja ha det på det viset. Beslut som fullmäktige fattat kan inte vara ett smörgåsbord där man kan välja vilka som ska följas och vilka som ska ignoreras. Den tjänsteman som beslutat att tältet ska bort för att det är blått har agerat korrekt.
Kommunpolitik är en verksamhet för pragmatiker. I synnerhet när opinionstrycket är hårt. Tekniska nämnden valde dock att hålla fast vid principerna. Reglerna gäller, alla ska behandlas lika. Så sannolikt lär det storma ett tag till. Nu ska de tio år gamla reglerna ses över. Min gissning är att de nya blir mindre detaljerade. Att som politiker avstå från detaljreglering och lämna utrymme för sunt förnuft och professionellt handlade är nästan alltid rätt. Låt proffsen vara proffs, brukar statsministern säga.  

 

onsdag 25 mars 2015

När vården gör intrång i det som ska värnas

Jag har läst och även skrivit åtskilligt om svårigheterna för vården att använda IT-tekniken effektivt och säkert. Trots det har jag i förtroende och med förtroende lämnat ifrån mig information om både det ena och det andra till landstinget och dess datorer. Med förhoppning om att det ska vara till nytta och snabbt ska kunna knappas fram på närmaste dator om jag blir akut sjuk. I övrigt skulle uppgifterna vila i frid på en server någonstans.

Att någon skulle ha intresse av att gå in och titta har nog aldrig fallit mig in. Om jag fått frågan om hur jag i så fall skulle reagera hade jag svarat med en axelryckning. Denna sorglösa inställning berodde dels på att jag bedömde uppgifterna är ointressanta, dels på att jag utgått från att vårdens personal har annat att göra. Eventuella lediga stunder vid datorn förmodade jag att de, liksom vi andra, ägnade åt att kolla på Hemnet och Facebook.

Ett brev häromveckan från landstingets chefsläkare Per Weitz fick mig att tänka om. Där informerades jag om att en anställd obehörigt läst min datajournal. Dataintrång är ett brott. Det skedda var polisanmält och personen hade fått sluta. Landstinget hade alltså gjort vad det skulle när skadan var skedd, men min reaktion blev inte en axelryckning. Till min egen förvåning kände jag starkt obehag, ungefär som om någon stått med kikare och spanat in i mitt sovrum.

Lite bättre kändes det när jag fick veta att det inte bara handlade om mig utan att vi var många som drabbats och att intrånget inte gjorts i den allmänna journalen utan bara bland remisser och remissvar.
Enligt grundlagen ska vi skyddas mot ”betydande intrång i den personliga integriteten”. Patientdatalagen reglerar hur sjukvården ska hantera våra personuppgifter. Lite är känt hur patienterna ser på integritetsfrågor, konstaterade Myndigheten för vårdanalys i en rapport nyligen. För de flesta finns lägen när annat är viktigare, till exempel patientsäkerhet om det handlar om liv och död.

Så jag fortsätter nog med min gamla strategi och skjuter undan oron och hoppas på det bästa. Det vill säga på att vården har tillgång till snabb och säker information när den behövs. Även om det sker till priset att någon nyfiken obehörig läser min journal.

 

måndag 23 februari 2015

Staty vore fel sätt att hylla den svenska tanten

Jag har all respekt för att den 38-åriga växjökvinna, som 1985 blev så förbannad på nynazisterna att hon dängde handväskan i ett av de rakade huvudena. En stundens ingivelse som fångades i Hans Runessons mångfaldigt och välförtjänt prisbelönta nyhetsbild. Låt det stanna därvid. Jag hoppas kulturnämnden i Växjö står fast vid beslutet att inte göra en staty av kvinnan.
 
Beslutet har utlöst en storm av protester. Statyn sägs hylla såväl den svenska tanten som civilkuraget. I egenskap av svensk tant som värnar om mötes- och yttrandefrihet betackar jag mig för en sådan hyllning. Det är inte OK med våld mot oliktänkande varken av tanter eller farbröder, tjejer eller killar.
En handväska är i och för sig ett ganska harmlöst vapen, men när man på, sociala medier ser kommentatorer som hoppas hon hade en tegelsten i väskan inser man att det inte är givet. Våld är alltid ett dåligt sätt att argumentera. Ändamålet hlgar inte medlen.
Svenska tanter är väl värda en hyllning. Det är vi som bär upp kulturlivet och håller bokförlagen vid liv. Vi som håller föreningslivet i gång med kaffe och sekreterarsysslor. Vi som räddar arbetsplatser och familjeliv från kaos genom att ta hand om snoriga och prickiga barnbarn. Reducera oss inte till  handväskdängare!
Fotografen Hans Runesson ogillar själv i idén med en staty av enbart kvinnan. Om hans bild ska bli staty kräver han att nazisten och flaggan också ska vara med. En begriplig uppfattning, som också visar hur omöjlig statyidén är. Utan sitt sammanhang blir kvinnan med handväskan obegriplig för kommande generationer, som inte känner till bilden.  Jag tvivlar dock på att Växjös skattebetalare vill finansiera bronsgjutning av nazist med flagga.  
 
Dags att tänka om och tänka nytt. Jag föreslår att Växjö utlyser en idétävling om en staty som hyllar den svenska tanten i hela sin mångsidighet. Det innebär visserligen definitionsproblem men vill det sig väl leder det till en staty som blir  lika folkkär som BG Broströms hyllning till Västerås arbetarklass genom Aseaströmmen.
Texten även publicerad i VLT den 21 februari 2015
 
PS
 
Det fanns en kvinna bakom tanten med väskan. Hon hette Danuta, skriver Kent Wisti
präst, bildkonstnär och satirtecknare i detta inlägg på Medieormen.
 

 

måndag 2 februari 2015

Vår anonyma äldreminister


Först när han hade passerat insåg jag att den unga småbarnspappan jag just mött i Västerås
Så här ser hon ut vår äldreminister Åsa
Regnér, som ännu inte visat vad hon vill
på sitt tyngsta ansvarsområde.
Foto: Kristian Pohl/ Regeringskansliet
centrum var sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S). Det fick mig att förundras över att de nya makthavarna i Rosenbad är så anonyma. Vem skulle till exempel känna igen barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) om de såg henne utanför den politiska maktens boningar?


Att hennes utseende är okänt spelar egentligen inte så stor roll. Värre är att jag trots ett specialintresse för äldrefrågor inte vet vad hon vill. Ett besök på regeringens hemsida ger få ledtrådar. Under rubriken ”Tal” kan man under Åsa Regnérs namn ta del av fem framträdanden. Inget handlar om de äldre.  Av de 20 pressmeddelanden som lagts ut gäller ett äldreområdet. Det berättar att Åsa Regnér ska inviga Äldreomsorgsdagarna. Ett tal som alltså inte går att ta del av på hemsidan.
Bland de nio debattartiklarna blir det till slut ett napp. Det är en artikel publicerad i Dagens Samhälle med rubriken ”Vår budget ökar tryggheten”. Den innehåller tre huvudpunkter. Åtta miljarder till ökad bemanning, ett första steg till sänkt skatt för pensionärer samt att arbetet med en nationell kvalitetsplan ska inledas. ”Jämlikhet, trygghet, delaktighet och inflytande är viktiga utgångspunkter för detta arbete”, skriver ministern. Inte direkt höjden av konkretion.

Pensionshöjningen och bemanningsmiljarderna försvann när budgeten underkändes, men det skulle inte kosta något för ministern att tala om hur hon ser på de utmaningar äldreomsorgen står inför. Den äldreutredning alliansregeringen tillsatt för komma med förslag om detta stoppade Åsa Regnér bland det första hon gjorde som minister.

På äldreministerns bord vid tillträdet fanns också slutrapporten från den nationella äldresamordnaren. Under fyra år har drygt 4 miljarder satsats på bättre vård för sjuka äldre. Där konstaterats att staten inte får släppa greppet, då är risken att allt återgår till det gamla. Men någon reaktion på detta från Åsa Regnér har jag inte kunnat upptäcka.
Alice Bah Kunke hade inte varit minister många dagar när hon avkrävdes en vision för kulturområdet. Äldreministern har det fridfullare, men nu är det dags att Åsa Regnér visar vad hon vill med det tyngsta av sina ansvarsområden.

 

 

 

torsdag 8 januari 2015

Demokratiskt destruktiv höst

Den gångna politiska hösten har varit dramatisk och spännande. Men frågan är om inte hösten med lite perspektiv också kommer att beskrivas som demokratiskt destruktiv.
Då tänker jag inte på decemberöverenskommelsen, som var ett ansvarsfullt sätt att göra det bästa möjliga av den uppkomna situationen, utan på den bild höstens dramatik har gett av politik och politiker. Vår demokrati bygger på att människor är villiga att engagera sig i partier, men hur lockande ter sig idag ett sådant engagemang?

Det är trångt på åskådarbänken där kommentatorerna och förståsigpåarna sitter behagfullt ansvarslösa och beredda att leverera besked om varför det är som det är och om hur det kommer att bli. På den politiska scenen är det däremot allt mer glest. I synnerhet saknas de riktigt stora stjärnorna, som kan ge glans åt föreställningen.
Politiken har rekryteringsproblem. Att partierna har allt färre och allt äldre medlemmar gör att basen krymper för att rekrytera till de 40 000 uppdrag som ingår i den politiska beslutsapparaten. Avhoppen är också många. Inte bara från ex-ministrar som inte vill harva i opposition utan också från vanliga fullmäktige- och nämndledamöter. Poltiken kräver för mycket och ger för lite i form av resultat och uppmuntran, fritidspolitiker väljer att ägna fritiden åt annat.

Det politiska uppdraget har blivit allt svårare och handlingsutrymmet allt mer begränsat. Bostadsbrist, ungdomsarbetslöshet och bristande integration är högst påtagliga problem för många. I den bästa av världar skulle detta leda till att folk kommer till partierna för att jobba för förändring, men i stället leder det till att de vänder politiken ryggen.
”Du behövs”, avslutade Gustav Fridolin (MP) en debattartikel i Aftonbladet häromdagen där han uppmanade läsarna att söka sig till partierna för att jobba med politikens sakfrågor, bland annat med motiveringen: ”Politiken är för viktig för att lämna över till rubrikjägare och taktiker.” Det har han förstås rätt i, men det är svårt att se att han levt som han lär den här hösten. Någon annan lösning är dock svår att finna. Partierna måste tänka om och tänka nytt för att flera ska känna att de behöver partipolitiken för att kanalisera sitt samhällsengagemang.
Texten även publicerad i VLT den 8 januari 2015