onsdag 26 juni 2013

Det svårhanterliga fria valet

Texten även publicerad  VLT 26 juni 2013
Den senaste tiden har jag tänkt en hel del på tv-journalisten Elisabeth Höglunds 70-åriga syster. I en krönika i Aftonbladet med rubriken ”Kommunen lät min syster leva i misär” beskrev hon hur hennes syster tvingades leva instängd i köket utan möjligheter att ta sig till övervåningen där toaletten fanns. Huset stank av avföring, som förvarades i säckar. Kommunen kände, enligt Elisabeth Höglund väl till förhållandena, men hade vägrat systern hjälp.
Det är en förfärlig historia, som väckte de läsarreaktioner man kunde förvänta sig. Eftersom jag har som grundinställning att tro människor, inklusive kommunala tjänstemän, om gott tills motsatsen bevisas misstänkte jag att krönikan inte gav hela sanningen utan snarare var en förtvivlad anhörigs reaktion. Misstanken visade sig befogad. Problemet är inte i första hand att kommunen vägrat ge kvinnan hjälp utan att kvinnan vägrat släppa in de som har till uppgift att hjälpa.

”Vi som socialtjänst eller kommun kan aldrig kan tvinga en vuxen myndig individ att ta den hjälp vi erbjuder. Vi kan inte heller tvinga någon som är sjuk att ta emot vård”, skriver socialchefen i en kommentar.
Verkligheten är sällan så enkel som den framställs i en krönika. I den här historien finns åtminstone tre sanningar, vilka vi känner till två, den anhöriges och kommunens. Huvudpersonens egen version har vi inte hört.

Kommunen har enligt Socialtjänstlagen det yttersta ansvaret för att invånarna får det stöd och hjälp de behöver. Men vuxna och myndiga människor har tolkningsföreträde om vad de behöver. Det sammanfallet inte alltid med vad omgivningen tycker att de borde ha, men man bestämmer själv över sitt liv. Det kan till exempel gälla den gamle som inte vill flytta från sitt ensligt belägna hem för att komma inom räckhåll för hemtjänsten. Den sjuke som säger nej till behandling. Maken som hellre kämpar själv än låter den dementa hustrun flytta till boende.

Jag tror ingen i grunden vill ha det annorlunda, men individens fria val blir ibland svårhanterligt om man vill väl. Oavsett om det är grannar, anhöriga eller medier, som ska skildra en verklighet som inte alltid är så svart-vit att man med automatik kan utse kommunen till skurk i alla lägen.