fredag 5 december 2014

Partiledarna borde lära av kommunpolitikerna

Hur historiskt är detta? Journalisterna pressade förgäves statsvetarna för att få dem att gradera de senaste dagarnas politiska turbulens. Klart är att vi upplevt något som kommer att stå i historieböckerna. Riktigt vad det kommer att stå är det ingen som vet. ”Det är inte som förr”, konstaterade Stefan Löfven. Ett paradigmskifte, skulle nog forskarna säga.
Även lokalt har vi upplevt ett historiskt skifte. För första gången styrs Västerås av en blocköverskridande majoritet bestående av Socialdemokrater, Miljöpartiet, Centern och Kristdemokraterna. En kvartett som nog få hade satsat på om man ordnat vadslagning under valrörelsen. I rådande läge var det den möjlighet som stod till buds när man ville hålla Sverigedemokraterna utanför.

Centern och KD har blivit rikligt belönade för sitt steg över blockgränsen genom rådsposter och uppdrag. Amanda Agestav (KD) är kommunstyrelsens vice ordförande och ordförande i förskolenämnden med stöd av 3,82 procent av väljarna. Centern bidrar med 5,56 procent, vilket gett två kommunalrådsposter med tillhörande tunga ordförandeskap.
Detta styre må vara unikt ur ett Västeråsperspektiv, men inte nationellt. I ett 50-tal kommuner finns breda blocköverskridande majoriteter med olika schatteringar, enligt tidningen Dagens Samhälle. Bara fem kommuner styrs av Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans. Samarbete mellan socialdemokrater och moderater är fem gånger så vanligt.

I kommunerna är blockpolitiken bruten. Utsträckta händer har fattats, ansvar har tagits och majoriteter har bildats. Det har nog inte alltid varit lätt och alla är inte färdigförhandlade än, men det går om viljan finns. Rikspolitikerna borde lära av sina lokala kollegor.
De lokala blocköverskridandena skapar en intressant spänning i den valrörelse som stundar. Många av de frågor som skapar skarpa skiljelinjer på riksplanet ska hanteras av kommunerna. Vårdnadsbidraget till exempel. Så det kan bli så att i den ena valstugan står kommunstyrelsens ordförande, Anders Teljebäck (S) och argumenterar mot vårdnadsbidraget. Intill står vice ordföranden Amanda Agestav och argumenterar för. Sedan återvänder de till Stadshuset och regerar Västerås tillsammans. Förhoppningsvis lyckas de hantera detta. Kommunala majoritetsstyren är att föredra, i synnerhet om det är skakigt på nationell nivå.

Texten även publicerad i VLT den 5 december 2014

 

lördag 8 november 2014

Därför lyckas Wikström bättre än Bah Kunke

Minns ni det glada gäng som för några veckor sedan fotograferades utanför slottet. Regeringen är ju i hög grad en apparat för kollektivt beslutsfattande, men just då var de framför allt 24 stort leende individer. Ingen kunde ta mista på deras stolthet och glädje. 
Mottagandet var blandat. Den som togs emot varmast och med högst förväntningar var kultur- och demokratiminister Alice Bah Kunke (MP). Visserligen var hon orutinerad, men erkänt duktig och duglig och med en stjärnglans som ofta saknas i politiken. Mest misstro mötte folkhälso- idrotts- och sjukvårdsministern och västeråsaren Gabriel Wikström (S). Hur kunde Stefan Löfven ge de svåra sjukvårdsfrågorna till en 29-årig SSU:are?

Idag förefallet det, i alla fall medialt, lugnt kring Gabriel Wikström medan det är full storm kring Alice Bah Kunke. Den enklaste, och för Alice Bah snällaste, förklaringen är att det är en könsfråga. Kvinnliga politiker blir hårdare granskade än sina manliga kollegor. Så kan det vara, men i det här fallet tror jag det spelar liten roll. Inte heller tror jag medicinprofessorer är mer lätthanterliga än kulturredaktörer.
Det som framför allt gör skillnad är att den ena ministern är proffs och den andra är amatör. Politik är ett svårt och underskattat hantverk. En av de bästa skolorna är de politiska ungdomsförbunden där man får lära sig såväl mötesteknik som hur man ger och tar emot tjuvnyp. Den skolan har Gabriel Wikström gått, medan Alice Bah har levt sitt yrkesliv i intresse- och lobbyorganisationernas mer välvilliga värld.
Kanske är det också professionaliteten som speglas i valet av statssekreterare. De okända makthavarna i ministerns skugga, som i vissa lägen kan vara väl så mäktiga som sin minister.  Alice Bah, har valt Per Olsson, som varit MP-politiker i riksdag och landsting men aldrig sysslat med kulturfrågor. Wikström har Agneta Karlsson, som varit statssekreterare, vice partisekreterare och VD i läkemedelsbranschen.
Med den uppbackningen är det inte konstigt att Gabriel Wikström fortfarande ler, medan Alice Bah Kunke ser allt mer pressad ut. Samma öde drabbade ministern i Hanne-Vibeke Holst roman Kronprinsessan. Hon blev så småningom statsminister, vi får se hur det går för Alice Bah Kunke.
Texten även publicerad i VLT den 8 november 2014
 

onsdag 8 oktober 2014

Morotspengar skapar problem i vården

Moroten är bättre än piskan, visar all erfarenhet. Om man inte är ute efter blind lydnad utan vill åstadkomma bestående förändringar är det bättre att belöna den som gör rätt än att straffa den som begår misstag. Alliansregeringen överförde denna lärdom till hälso- och sjukvårdspolitiken.
Moroten heter i det här sammanhanget prestationsbaserad ersättning och var en viktig del i deras arbete att förändra såväl äldreomsorg som hälso- och sjukvård. 5,8 miljarder har satsats på 14 olika överenskommelser med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) för att göra vården och omsorgen bättre och mer tillgänglig. Det är nte särskilt väl använda pengar att döma av en nyligen publicerad granskning från Riksrevisionen.
”Man kan fråga sig om regeringen tillämpat detta styrmedel på ett ansvarsfullt sätt och utifrån en samlad helhetssyn”, skriver revisionen bland annat.
Allvarligast är kanske kritiken att pengar efter prestation står i strid med målet om likvärdig vård i hela landet. Kömiljarden är den kanske mest kända ersättningen. Förra året fick alla landsting del av pengarna, men pengaregnet föll ojämnt.
Västmanland hade lyckats hyggligt med att få ner väntetiderna och fick 21,5 miljoner. Att jämföra med de ganska jämnstora Dalarna, som fick 1,1 miljoner och Kalmar läns landsting som fick 95,5 extra miljoner. Visserligen har landstingen mångmiljardbudgetar men det är definitivt mer än felräkningspengar.
En annan risk med morotsersättningar i vården är att landstingen koncentrerar sig på det som lönar sig och annan vård trängs undan. Eftersom pengarna är tillfälliga skapar det en ryckighet i landstingens planering. Kraven för att få del av pengarna är också så detaljerade att de underminerar landstingens självstyre.

I synnerhet S-märkta, landstingsråd, nickar säkert instämmande till Riksrevisionens synpunkter. Detta har de sagt många gånger under årens lopp. Nu blir det den nya regeringen som får dra slutsatserna av granskningen. Vad den vill återstår att se. Sjukvårdsfrågorna var näst intill osynliga under valrörelsen och den nya ministern, västeråsaren Gabriel Wikström (S), är orutinerad på sjukvårdsfrågor.
Ingen vill hålla i piskan så antagligen försöker man hitta någon ny och bättre morotssort. Utökade statsbidrag utan öronmärkning kan nog landstingen inte hoppas på.

Texten även publicerad i VLT den 4 oktober 2014
 

fredag 19 september 2014

Inte 20 procent rasister i Haraker

Haraker och Romfartuna är inte de delar av Västmanland som har mest erfarenhet av flyktinginvandring och avindustrialisering. I denna gamla jordbruksbygd har Sverigedemokraterna fått 21,9 procent av rösterna i riksdagsvalet. Högst i Västerås, bland de högsta i länet och högre än industriorter som Skultuna, Ramnäs och Virsbo.
De gamla förklaringarna till SD:s framgångar håller inte längre. Inte heller går det att sätta rasiststämpel på var femte Harakersbo och alla andra som lagt sin röst på partiet. Det handlar inte bara om invandrarfrågan utan om allt fler inte känner igen sig i de traditionella partiernas och i mediernas verklighetsbeskrivning. De har inte tagit dessa människors oro för såväl nuet som framtiden på allvar.
Det enda alternativet har varit Sverigedemokraterna. Deras berättelse om det gamla folkhemmet må vara falsk, men det är ändå en berättelse. Det har övriga partier i hög grad saknat. De har fastnat i teknikaliteter om överskottsmål och jobbskatteavdrag. Detta har i hög grad varit teknokraten Anders Borgs berättelse. Den är på sätt och vis en framgångssaga men inget som entusiasmerar.
Jimmie Åkesson har framfört SD:s berättelse under ett idogt resande i landet. Resor som fått betydligt mindre uppmärksamhet än när han blivit tårtad eller mötts av vända ryggar, men som gav utdelning på valdagen. Valframgången är ingen tillfällighet utan resultatet av ett mångårigt systematiskt bygge.
Övriga partier måste nu klara balansgången att göra skillnad mellan SD:s hårda kärna och deras 800 000 väljare. Inte närma sig partiets främlingsfientliga politik och släppa fram dem till makten i riksdag, kommuner och landsting, men samtidigt närma sig deras väljare, lyssna och visa på alternativ.
”Vi är de 87 procenten”, deklarerade Aftonbladet dagen efter valet. Så är det men det innebär inte att man kan visa SD:s väljare kalla handen och förklara dem som mindre vetande. Om någon blir kallad idiot är det knappast troligt att han ber personen vidareutveckla sina intressanta synpunkter. Snarare kommer han att vända ryggen till och tänka att den där vill jag aldrig prata med mera. På så vis blir polariseringen större och de politiska klyftorna växer. Vill det sig riktigt illa fördubblas SD även i nästa val.
Texten även publicerad i VLT den 19 september 2014


 

 

Farliga fallgropar

När det så småningom blir dags att lista årets ord 2014 är jag övertygad om att rasifierad finns med. Ordet är i och för sig inte nytt, det har använts länge inom samhällsvetenskapen, men i år har det dykt upp allt oftare i den allmänna debatten. Bland annat när programledaren och konstnären Kakan Hermansson upprördes över att det fanns så få rasifierade bland årets Sommarpratare.

”Det gör mig fruktansvärt förbannad över att se hur många vita vi är som sitter här. Vi representerar inte Sverige", sa hon i en intervju efter presentationen av årets utvalda till det prestigefyllda uppdraget.

Enligt Institutet för språk och fornminnen betecknar ordet rasifierad "någon som diskrimineras eller utsätts för negativ särbehandling på grund av sin hudfärg eller härkomst". Det handlar alltså egentligen inte om hur någon är utan om hur personen behandlas.  Men som Kakan Hermanssons uttalande visar blir det ofta en beteckning för alla mörkhåriga/mörkhyade. Inte minst används uttrycket så av antirasister.
”Han som rasifierad verkar inte vilja se, eller så inser han inte, att han faktiskt är ett offer för vitheten”, skrev till exempel Dalademokratens ledarskribent Ida Ali-Lindqvist om den moderata riksdagsledamoten Hanif Bali.
Hon tyckte synd om honom för denna bristande insikt och sa sig vara ledsen å hans vägnar. Hanif Bali har flera gånger utsatts för hot, men det är inte nazisternas utfall som tar honom hårdast utan angrepp från dem som betecknar sig som antirasister, sa han under ett av Almedalens många seminarier.  De som betraktar honom som en ”husblatte” eller en ”Onkel Tom” för att han blivit moderat. En rasism med antirasistiska förtecken eftersom det handlar om att bedöma någon utifrån vem han är och inte från vad han tycker eller har gjort
Att tillskriva sina motståndare åsikter utifrån grupptillhörighet är har blivit allt vanligare. Inte bara när det handlar om rasism. Inom feminismen finns det också mycket av detta när man hemfaller åt svepande manskritik. Ett sådant sätt att argumentera gagnar varken antirasismen eller feminismen. Vi får konstiga diskussioner om identiteter i stället för hur vi ska åstadkomma ett samhälle där det finns plats för människor med olika bakgrund att växa och utvecklas. Ett samhälle där alla människor ”ska kunna uppfylla sina bästa stämningars längtan”, för att citera Hjalmar Branting.
Texten även publicerad i VLT 16 augusti 2014 i något förkortad version

 

 

torsdag 3 juli 2014

Bättre tåg i Mälardalen till skilda priser

Christer Wennerholm (M), Stockholm, Åsa Kullgren (S), Sörm-
land, Inger Thorén, Akademiska sjukhuset och Marie Eriksson,
 Mälardalens högskola diskuterade tågtrafik på ett av Almedals-
veckans många seminarier.
Egentligen är det något högst besynnerligt att fyra mälardalingar står i en kyrkoruin i Visby och diskuterar tågtrafiken i Mälardalen, men nu är det ju Almedalsvecka. Liknande aktiviteter sker i varenda tillgänglig lokal. Den som bland 3 400 arrangemang valde Mälardalsrådets seminarium fick en manifestation av politisk samsyn mellan landstingsråden Christer Wennerholm (M), Stockholm, och Åsa Kullgren (S), Sörmland. De jobbar gemensamt för att människor enkelt kan ta sig från en del av regionen till en annan.

Mycket är på gång. Citybanan, som är navet, kommer i gång tidigare än beräknat. Planen Ny Trafik 2017 är efter många och långa diskussioner klubbad i alla län. Det innebär tätare trafik och fräschare tåg. De gamla sunkiga tågen, som bland annat går på sträckan Sala-Västerås-Norrköping,  ska ersättas med 32 nya fräscha med 300 sittplatser vardera.  Trafiken i Mälardalen ska fungera lika enkelt och smidigt som den gör idag i Västra Götaland och Skåne.

Ett nytt biljettsystem och en Mälardalstaxa utlovas, men vad det kommer att kosta att åka med tågen är oklart. Idag betalar stockholmarna 790 kronor i månaden för obegränsat antal resor med SL i Stockholms län. Ett västmanländskt länskort på buss och tåg kostar 1 415 kronor i månaden. En västeråsare som tågpendlar till Stockholm betalar 3 090 kronor.

När jag ställde en seminariefråga om den nya taxan innebär att det blir dyrare för stockholmarna eller billigare för västeråsarna kändes det som om jag pekat på elefanten i rummet. Frågan har inget svar. Efter en stunds generad tystnad konstaterades att det är en förhandlingsfråga.
Det är också, även om det inte sades, i högsta grad en politisk fråga. Stockholms län satsar 3 184 kronor per invånare, enligt kollektivtrafikens öppna jämförelser för 2014. Västmanland mindre än en tredjedel, 998 kronor, näst lägst i landet.

Den nya planen innebär att kostnaderna ökar, men eftersom pengarna ska tas från samma kassa som sjukvården, alltså landstingsbudgeten, kan västmanlänningarna inte hoppas på taxor på Stockholmsnivå. Stockholmarna lär inte behöva befara västmanländska taxor. Kraftiga taxehöjningar vore poliskt självmord. Så vi mälardalingar får glädja oss åt bättre tågtrafik och finna oss i att kollektivtrafiken kostar olika. Både den del vi betalar via skatten och när biljetten betalas.
Texten även publicerad i VLT 3 juli 2014 

 
 

söndag 29 juni 2014

Västerås mer ömkansvärt än exotiskt

Under de tio år jag jobbade i Stockholm mötte mitt val av bostadsort ofta förundran och förvåning. ”Västerås”, sa stockholmarna med ett tonfall som fick mig att känna mig mer ömkansvärd än exotisk.
Reaktionen kom inte bara från de som bodde på Södermalm eller i Vasastan utan även från de som hade nästan lika lång resväg som jag till jobbet. Västerås var för dem något lantligt, fjärran medan man som boende i Åkersberga kunde se sig som tillhörande en urban elit med de privilegier det innebär. Till exempel att med SL-kortet kunna åka till jobbet för 790 kronor, medan västeråspendlarna idag får betala 3 090 kronor i månaden.

Slussen är en fråga som engagerar stockholmarna men inte
många andra, till deras förvåning.
Stockholmarna har tillgång till den mest skattesubventionerade kollektivtrafiken i landet. Här finns mest kultur i alla former och här är läkartätast. Ingetdera är något de ägnar särskilt mycket tanke åt utan tycker snarare att utbudet kunde vara ännu bättre. Arbetslösheten är låg, men däremot är det som bekant ont om bostäder. Det är det på många andra håll också så det är snarast ett nationellt problem, även om bristen är störst i Stockholm.

Stockholm är också journalisttätast, vilket gör att huvudstadens bekymmer ofta framstår som hela landets problem. Utformningen av Slussen i Stockholm till exempel. Varför ska vi engagera oss i era lokala planfrågor, ni bryr er ju inte om våra, undrade jag när någon i en middagskonversation förundrades över att hela landet inte protesterade.
Det var väl mest sagt som en provokation. Sådant kan man kosta på sig när man har förmånen att röra sig både bland storstadsbor och i det provinsiella Västerås men det finns allvarliga tecken på att storstad och landsbygd, dit Västerås nog får räknas i det här sammanhanget glider isär. Man vet allt mindre om varandra och bryr sig därför mindre.

Nedmonteringen av lokaljournalistiken bidrar till detta. Om det inte finns någon regelbunden bevakning i riksmedia utan bara journalister som rycker ut vid behov blir bilden skev eftersom den riskerar att domineras av extrema brott, till exempel en dagispedofil i Högsby, eller lantliga idyller. Vardagen av oss som bor utanför storstäderna blir osynlig för beslutsfattare och opinionsbildare. Risken finns att det får politiska konsekvenser i form av minskat valdeltagande eller fler röster på partierna i politikens ytterkanter.

 

söndag 25 maj 2014

Valrörelser gör politiken synlig

Allt som bidrar till att skapa liv och rörelse i Västerås centrum är bra. Barnens festival har sin speciella charm, särskilt när solen skiner. Musik från Torgscenen gör stegen lättare. Valrörelser hör också till det som livar upp. Då tänker jag inte i första hand på stressade rikspolitiker som säger det förväntade och låter sig fotograferas med lokala partivänner. Mitt demokratiska jag livas upp av aktiviteten i valstugorna eftersom det gör politiken synlig på ett helt annat sätt än till vardags.

Det blir också tydligt att politiken inte bärs upp av de som kommer nerdimpande från Stockholm eller ens av lokala kändisar som Ulla Persson (S) och Elisabeth Unell (M) utan av vanligt folk med ett samhällsengagemang. Många hör sannolikt till den beundransvärda skaran fritidspolitiker. De dryga 40 000 i landet som utan särskilt mycket tack och mot låg eller ingen ersättning ägnar sin fritid åt att läsa handlingar och gå på möten.

Demokratin har de senaste åren setts som en krisbransch med färre medlemmar i partierna, sjunkande valdeltagande och ökad misstro eller rent av förakt mot politikerna. Men kanske börjar de bli dags att ta bort krisstämpeln. Nyligen presenterade statsvetarna Gissur Erlingsson och Mikael Persson siffror på DN Debatt, som visar att demokratins dagsform är god.
Förtroendet för politikerna dalade efter 1990-talets krishantering, men är nu tillbaka på 1970-talsnivå. Sverige har högt valdeltagande i de nationella valen och medlemstalet i partierna sjunker inte längre. Även om de har fortsatt svårt att rekrytera och behålla kvinnor, unga och utrikes födda.
På måndag monteras stugbyn på Hantverkargatan i Västerås ner för den här gången. Den vardagliga friden tar åter över centrum, men kortvarigt den här gången. I slutet av augusti byggs valstugorna upp igen inför höstens val. Men innan dess blir det för de politiskt intresserade en tid av eftervalsdebatt.

Jag hoppas debatten blir särskilt intensiv i Surahammars kommun, som har två val i morgon. Förutom EU-valet också en lokal folkomröstning om den nedlagda högstadieskolan i Virsbo. En omröstning som tiden gått förbi innan den genomfördes.  Förtroendet för demokrati och politiker är skört och måste vårdas. Helst genom ett agerande som gör att det inte finns grund för sådana här misstroendeomröstningar, men om de ändå sker behövs aktiv eftervård och analys av orsakerna.
Texten även publicerad i VLT den 24 maj 2014

lördag 26 april 2014

Självstyre bra även inom kommunen

Mina första två år tillbringade jag i ett kommunhus. Min pappa var kommunalkamrer i Noraströms kommun i Västernorrland och familjen hade tjänstebostad ovanpå kommunkontoret. Jag har inga minnen därifrån, men kanske har denna tidiga prägling bidragit till att jag senare i livet utan problem har försvarat det kommunala. Det är inte alltid lätt i dessa tider när så många ser förstatligande som lösningen på det mesta. Trots att förtroendet för de statliga verksamheterna Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Polisen är lågt.

I Vännäs har man tagit tekniken till hjälp i hemtjänsten.Smart
phones och egenkonstruerad app underlättar arbetet. När alla är
ute är det tomt i laddningsstationen.
Min tro på det kommunala bygger på att jag tror att beslut som påverkar människors vardag blir bättre om de fattas nära de som berörs. Det kommunala självstyret är numera grundlagsfäst. Trots det får kommunala företrädare föra en ständig försvarskamp för självstyret både mot staten och mot allmänheten.
En kamp som skulle vara mer trovärdig om kommunerna också var generösare med självstyre inom den egna verksamheten. Till exempel inom den kommunala hemtjänsten i Västerås. Där har planeringen centraliserats till Stadshuset, vilket, som framgått på nyhetsplats  i VLT, lett till kaos. Gamla blir utan beviljat stöd, personalen hinner inte med och resurser används inte rationellt .
Hemtjänst är en verksamhet som bygger på kunskap om brukarna och deras levnadsförhållanden. Det kan man bara skaffa sig om man finns nära dem man är till för. Jag besökte i höstas hemtjänsten i Vännäs i Västerbotten. Där var kommunen ensam utförare och hade koll på alla sin brukare från hemvårdscentret. I en stor kommun som Västerås med många privata utförare är det givetvis mycket svårare. Men strävan måste vara att göra verksamheten överblickbar. Varningsklockorna borde ha skrällt när förslaget om centralisering dök upp.
Kommunsverige har nyligen fört en hård kamp mot Socialstyrelsen som velat införa bemanningsregler för demensvården. Detta går inte att besluta om centralt, förhållandena skiljer sig från ort till ort och från dag till dag, har de kommunala motargumenten varit. Det är goda argument. Lika lite som Socialstyrelsen kan veta vad som är bäst bemanning i Staffanstorp och Storuman kan man i Stadshuset i Västerås veta bäst hur hemtjänstpersonalen ska jobba i Irsta och Kvicksund.
Våga lita på det lokala beslutsfattandet och på personalens vilja att göra ett bra jobb!
Texten även publicerad i VLT 25 april 2014

 

fredag 4 april 2014

Dialog får inte bli demokratiskt pynt

Av nyfikenhet och samhällsintresse tillhör jag minoriteten västmanlänningar som anmält sig till landstingets medborgarpanel. Vi är runt 300, alltså en dryg promille av länets befolkning. På hemsidan utlovas vi möjlighet att påverka landstinget i aktuella frågor.
Sedan juni 2013 har fem nätbaserade paneler genomförts, jag har varit med om de två senaste. Den ena handlade om vad man tyckte om att få tillgång till sin patientjournal på nätet. En stor och komplicerad fråga, där man kan ifrågasätta vad panelens löst grundade tyckande kan vara till för nytta i landstingspolitikernas beslutsfattande. Andra gången gällde frågorna utformningen av sjukhusentré där personliga erfarenheter kan vara av större intresse.

Eftersom vi är så få och har rekryterat oss själva är våra åsikter närmast av kuriosaintresse ur statistisk synvinkel och inget som bör påverka landstinget i aktuella frågor. Det går inte att dra några som helst säkra slutsatser om västmanlänningarnas åsikter om nätjournaler eller behovet av service i sjukhusentrén utifrån från våra svar. Förhoppningsvis gör landstingspolitikerna inte det heller utan tar det för vad det är: Enskilda medborgares åsikter om aktuella frågor. Sådant som politiker förr i hög grad fick via sina partier, Idag när bara 3,9 procent är partimedlemmar och 1 procent aktiva måste de finna nya väga.
Kommuner och landsting försöker därför med olika former av medborgardialog. Upplands Väsby-borna kan genom att klicka på en karta tala om var de känner sig otrygga, i Bengtsfors har man dialog om framtida boenden, i Gällivare finns en referensgrupp kring kommunens utvecklingsplan för att ta några aktuella exempel.
Forskarna säger att folk vill engagera sig men inte bli medlemmar i ett politiskt parti. Medborgardialog blir ett sätt att ta till vara engagemanget. Vällovligt kan man tycka, men också rätt meningslöst om det handlar om att fylla i enkäter på nätet utan egentligt värde. Om politiker verkligen vill ha en dialog måste medborgarna känna att deras insats har någon betydelse.
Det förutsätter att beslutsfattarna är beredda att lyssna och ta till sig argument. Medborgardialog får inte bli ett demokratiskt pynt. Det måste finnas en tydlig plan för hur den ska användas och hur man ska hantera de som engagerat sig men inte fick som de ville. Illa skött kan medborgardialog skada tilltron till politiker och därmed till den lokala demokratin.

måndag 31 mars 2014

Politiker släcker eld med bensin

”Att lösa problem genom en ny inspektion är som att släcka eld med bensin.”
Liknelsen från Institutet för Framtidsstudiers vice vd Anders Ekholm är drastisk, men i högsta grad aktuell. De senaste åren har vi fått en rad myndigheter med uppdrag att inspektera i efterhand. Därtill ett oöverblickbart antal tvingade regler från myndigheter plus detaljerade skall-krav i upphandlingar. När en ny kris uppstår svarar de ansvariga med att lova skärpta regler och hårdare kontroller. Man skvätter alltså lite mer bensin på den pyrande elden och förvånas över att det inte slutar brinna.

Anders Ekholms uttalande gjordes på Äldreriksdagen, så det handlade i första hand om äldreomsorgen, som haft sin beskärda del av skandaler, inspektioner och kontroller. Samtidigt som internationella jämförelser pekar på att den svenska äldreomsorgen ligger i topp. De gamla och deras anhöriga är på det hela taget nöjda, även om man skulle vilja ha bättre mat och större möjligheter att komma ut. Nöjdheten beror antagligen för att det där finns ett lokalt handlingsutrymme, för chefer och personal att göra det de finner bäst för sina gamla.

Även om jag satt på Äldreriksdagen fick Anders Ekholms uttalande mig att tänka på skolan, där resultatet av PISA-undersökningen, satt i gång en intensiv krishantering, där nog det mesta tyvärr handlar om att släcka eld med bensin. Ett tag kändes det som att det inte gick en dag utan en nytt skolutspel från den ena eller andra sidan. Samtidigt som lärarna kämpar på med vardagen och det som trots allt är viktigast, lärandet i klassrummet.
Anders Ekholm hänvisade till forskning som visar att organisation och struktur spelar mycket liten roll för resultatet i en verksamhet. Det som har effekt är stöd i verksamheten och frihet för utveckling, alltså åtgärder som påverkar mötet mellan profession och de man är till för. Men svensk debatt om skola vård och omsorg handlar just nu nästan bara om organisation och struktur, inte minst huvudmannaskap och driftsformer. Däremot diskuteras mycket lite hur man kan skapa bättre förutsättningar för det avgörande mötet i verksamheten.

En sådan inriktning skulle kräva en vilja till samsyn och långsiktighet. Det är svårt att åstadkomma ett valår, men på något sätt måste vi både förebygga bränder och stoppa dem som sprutar bensin på brandhärdarna.   
Texten även publicerad i VLT 31 mars 2014
PS. Dagens artikel från DN Debatt av Göran Hägglund och hans norske kollega Bent Høie om förstatligande av sjukvården är ytterligare ett i raden av exempel där fokus läggs på organisation och huvudmannaskap, inte på det verkligt viktiga.

lördag 1 mars 2014

Därför suckar kommunalråden

”Det är fan i mig inte roligt längre”.
Det var vid tiden runt millennieskiftet Kommunalrådets frustration var både existentiell och politisk. Han hade gett sig in i politiken när frågan var hur mycket man klarade att växa. Inte minst handlade det om att ge unga de förutsättningar han inte fått med modersmjölken men skaffat sig genom idogt arbete, många möten och ett annat tjuvnyp. Men 1990-talskrisen hade förändrat uppdraget.


Omslaget till författaren och historikern Henrik Berggrens bok, som
beskriver hur kommunernas uppgift förändrats sedan 1945
Han och hans kommunalrådskollegor hade tvingats genomföra den sanering Göran Persson senare skulle få äran för. Skolor, daghem, äldreboenden, bibliotek och simhallar, inget var heligt när krisen skulle övervinnas. Knappt var detta gjort när staten kom med nya lagar som styrde hur kommunerna skulle använda sina pengar i form av maxtaxor, riksnormer och rättighetslagar. Inte underligt att landets kommunalråd oavsett partifärg suckade. Att den nya kommunallagen gav dem större frihet när det gällde nämndorganisation och andra interna frågor var en klen tröst.
Minnet av kommunalrådets replik väcktes när jag läste Henrik Berggrens tänkvärda bok Moderna människor, gamla gemenskaper, som han skrivit på uppdrag av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Det handlar om kommunerna och välfärdsstaten efter andra världskriget, en fråga han kommit att fundera över under arbetet med Olof Palme-biografin Underbara dagar framför oss.

Boken skildrar den kommunala närhistorien ur två perspektiv. Det ena rör konflikten mellan privat och offentligt. När kommunerna växte tog de i hög grad över verksamheter som tidigare skötts privat. Det andra gäller det kommunala självstyret, det vill säga maktbalansen mellan staten och kommunerna.
I dagsläget ser Henrik Berggren likheter både med 1980-talet och 1930-talet. Precis som på 1980-talet finns en allmän känsla av att vi nått vägs ände. Då ifrågasattes det starka centralstyrda samhället. Idag är det nackdelarna med marknadslösningarna inom välfärden som blivit uppenbara. Likheten med 1930-talet är att vi har för många småkommuner och att det är kris i befolkningsfrågan. Nu i form av allt fler äldre.

Den som lever får se vad som kommer i stället. Det beror inte minst hur mycket makt över välfärden staten delegerar till kommunalråden och till medborgarna. Min gissning är fler suckar i kommunalhusen.
Texten även publicerad i VLT 1 mars 2014
 

 

 

onsdag 5 februari 2014

Demensvården bättre än sitt rykte

Sven är en stor och kraftfull man. En gång var han också en man med makt, van att få sin vilja igenom. Idag är han dement och vill för ögonblicket bara en sak, att komma in på sitt rum. Problemet är att han tagit fel på dörr och ägnar all sin kraft åt att komma in i grannens rum. Personalen, som är vana vid att ha koll på den vandrande Sven gör vad de kan för att få honom på andra tankar så att han släpper taget om dörrkarmen och går någon annanstans. Det sker med en kombination av lugnande ord, lämpor och att rent fysiskt ställa sig i vägen för honom. Då är det lätt hänt att olyckan är framme så att antingen någon av personalen eller Sven gör sig illa. 

Det här är en vardagssituation som visar vilket svårt jobb demensvårdens personal har. Jag såg mycket av det under de nästan tre år jag regelbundet besökte min mamma på ett demensboende i Stockholm. Jag såg också mycket av omtanke och av insatser långt över vad man kan förvänta sig. Visst fanns där ibland också nonchalans och slarvig städning, men jag tycker på det hela taget att hon blev väl omhändertagen sina sista år.

Därför gör det mig bedrövad å personalens vägnar när jag ser att demensvården beskriv som ett träsk av vanvård i en serie artiklar i Aftonbladet. En del i serien var en lista över de 271 Lex Sarah-anmälningar som gjordes 2013. En av dessa gällde Västerås. Eftersom det här finns ungefär 500 platser i särskilt boende för dementa är det kanske inte så alarmerande. I all verksamhet där människor inblandade sker misstag. Lex Sarah är ett sätt att göra sådana misstag kända så att de inte upprepas. Därför är det viktigt att personal och chefer inte drar sig för att rapportera av rädsla för att bli uthängda.
Två  av tre svenskar känner sig otrygga med att åldras i Sverige enligt en undersökning som SVT låtit Sifo göra. Jag tillhör för det mesta den trygga tredjedelen. När jag oroas är det inte av braskande rubriker om enskilda misstag utan av faktatyngda lågmälda texter om systemfel . Förra veckan kom ytterligare en på DN Debatt. Där visar TCO hur illa rustat samhället är att möta de demografiska utmaningarna när befolkningen åldras. Alltså den oundvikliga fråga som borde dominera valrörelsen, men som ingen vågar ta i för att den är för svår.

Texten även publicerad i VLT den 31 januari 2014

PS
Facket driver på debatten om välfärdens finansiering. Den 31 januari kritiserade Sacos samhällspolitiske chef Robert Boije på DN Debatt politikerna för dölja problemet och inte tala klarspråk om att det behövs mer egenfinansiering. Han fick mothugg av Kommunals Kristina Mårtensson och Torbjörn Dalin, som menade att välfärden måste skattefinansieras även i framtiden.

 

torsdag 9 januari 2014

Projekt blir som att blåsa såpbubblor

När fyrverkerierna smällde och bubbelvinet flödade var det nog få som tänkte på att årsskiftet också innebär en ny strukturfondsperiod. Men faktum är att dessa EU-pengar är viktiga för möjligheterna att skapa jobb och tillväxt. I två år har det förhandlats om hur stor del av EU:s budget som satsas på denna fond samt hur dessa pengar ska fördelas mellan medlemsländerna. Sveriges andel för perioden 2014-2020 blev preliminärt 18 miljarder, som kan ses som en återbäring på den svenska medlemsavgiften.
Via ESF-rådet, som är den myndighet som fördelar pengarna från Europeiska socialfonden, kommer pengarna att fördelas över landet. En stor del går till projekt som ska göra att arbetsmarknaden fungerar bättre och att människor får stöd att hitta jobb och klara sin egen försörjning. Malma hälsoträdgård, skolprojektet IDA samt arbetsmarknadsprojektet EQUIP, som drivs av Frälsningsarmén är exempel på ESF-stödda Västeråsprojekt.
I hela landet handlar det om hundratals projekt, som många gånger haft avgörande betydelse för de individer som fått chansen att vara med. Men enligt den utvärdering som konsultföretaget Ramböll gjort av den gångna programperioden har effekterna varit små på organisations- och strukturnivå. Lärdomarna tas inte till vara.
Rambölls utvärdering handlar om projekt för att hjälpa folk till jobb, men slutsatsen är inte unik. Samma sak kan ses inom exempelvis äldreomsorgen, som också har varit projektintensiv på senare år. Mycket och engagerat arbete görs i projekten men när pengarna är slut är allt som vanligt igen.
Det här har fått mig att bli projektskeptiker. Allt för mycket tid och energi läggs på sådant som inte får någon långsiktig effekt. Lägg därtill allt det jobb och de pengar som läggs på administration kring att söka och inte minst utvärdera projekt och min skepsis växer ytterligare. Visst är det bra att idéer och nya arbetssätt kan provas men det måste från början finnas en plan för hur resultaten ska tas till vara om det visar sig bli så bra som man trott.
Det får inte bli som att blåsa såpbubblor. Projekten skimrar en tid, men puff så är de borta. Då blir det i bästa fall terapi, men mer sannolikt slöseri. Oavsett om det handlar om EU-bidrag eller egna skattepengar.
Texten även publicerad i VLT den 9 januari 2014