Därför suckar kommunalråden

”Det är fan i mig inte roligt längre”.
Det var vid tiden runt millennieskiftet Kommunalrådets frustration var både existentiell och politisk. Han hade gett sig in i politiken när frågan var hur mycket man klarade att växa. Inte minst handlade det om att ge unga de förutsättningar han inte fått med modersmjölken men skaffat sig genom idogt arbete, många möten och ett annat tjuvnyp. Men 1990-talskrisen hade förändrat uppdraget.



Omslaget till författaren och historikern Henrik Berggrens bok, som
beskriver hur kommunernas uppgift förändrats sedan 1945

Han och hans kommunalrådskollegor hade tvingats genomföra den sanering Göran Persson senare skulle få äran för. Skolor, daghem, äldreboenden, bibliotek och simhallar, inget var heligt när krisen skulle övervinnas. Knappt var detta gjort när staten kom med nya lagar som styrde hur kommunerna skulle använda sina pengar i form av maxtaxor, riksnormer och rättighetslagar. Inte underligt att landets kommunalråd oavsett partifärg suckade. Att den nya kommunallagen gav dem större frihet när det gällde nämndorganisation och andra interna frågor var en klen tröst.

Minnet av kommunalrådets replik väcktes när jag läste Henrik Berggrens tänkvärda bok Moderna människor, gamla gemenskaper, som han skrivit på uppdrag av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Det handlar om kommunerna och välfärdsstaten efter andra världskriget, en fråga han kommit att fundera över under arbetet med Olof Palme-biografin Underbara dagar framför oss.

Boken skildrar den kommunala närhistorien ur två perspektiv. Det ena rör konflikten mellan privat och offentligt. När kommunerna växte tog de i hög grad över verksamheter som tidigare skötts privat. Det andra gäller det kommunala självstyret, det vill säga maktbalansen mellan staten och kommunerna.

I dagsläget ser Henrik Berggren likheter både med 1980-talet och 1930-talet. Precis som på 1980-talet finns en allmän känsla av att vi nått vägs ände. Då ifrågasattes det starka centralstyrda samhället. Idag är det nackdelarna med marknadslösningarna inom välfärden som blivit uppenbara. Likheten med 1930-talet är att vi har för många småkommuner och att det är kris i befolkningsfrågan. Nu i form av allt fler äldre.

Den som lever får se vad som kommer i stället. Det beror inte minst hur mycket makt över välfärden staten delegerar till kommunalråden och till medborgarna. Min gissning är fler suckar i kommunalhusen.

Texten även publicerad i VLT 1 mars 2014