Måste farmor vara så ledsen?

Äldreriksdagens, sombolbild, är högaktuell idag på Alla
hjärtans dag. Ett av de ämnen som tas upp är psykisk
ohälsa bland äldre.

En av de sista gångerna jag besökte min farmor i hennes lilla rum på ålderdomshemmet satt hon på sängkanten och grät över att hon snart skulle dö. Det hade jag, som då var i 25-årsåldern, lätt att förstå, men svårt att hantera. Min förhoppning var väl att ett besök skulle muntra upp henne. Idag kan jag fundera över om hon kanske inte bara var tillfälligt nedstämd utan hade en depression. Det var det nog ingen som tänkte så mycket på då på 1970-talet och dessvärre inte heller i dagens äldreomsorg..

Psykisk ohälsa är minst lika vanligt bland äldre som hos yngre. 12-15 procent av befolkningen har, enligt Socialstyrelsens bedömning, depression. Men de får i inte tillgång till specialiserad psykiatrisk öppen- och slutenvård i samma utsträckning som yngre personer, visar en nyligen publicerad rapport. Det är också ytterst ovanligt att äldre personer erbjuds samtalsbehandling som till exempel KBT. Däremot får de ofta piller. Behandling med psykofarmaka är fem gånger vanligare bland äldre än bland dem som ännu inte fyllt 65 år. Trots det förekommer det underbehandling, vilket kan bidra till ökad självmordsrisk.

Äldres psykiska ohälsa är en försummad del av vården. Delvis för att vi har en tendens att se depression och ångest som naturliga tillstånd och en del av åldrandet. Ungefär som jag när jag hälsade på min farmor tänkte att det inte var konstigt att hon var ledsen när tillvaron var så begränsad och framtidsutsikterna så dystra. En annan förklaring till att ålders psykiska ohälsa inte tas på allvar är att vi är fast i våra bilder av vad det innebär att bli gammal. Bilder som ofta är förknippade med den glada och omtänksamma mor- eller farföräldern snarare än med en person med ångest eller alkoholism, för att ta några tecken på psykisk ohälsa som förekommer också hos äldre.

”Bilderna och föreställningarna om ålder och psykisk sjukdom hänger helt enkelt inte samman. I vissa avseenden utgör de till och med motsatsförhållanden”, skriver Susanne Rolfner Suvanto och Anna-Lisa Suvanto i en skrift om äldre psykiska ohälsa publicerad av tidningen Äldreomsorg. Susanne Rolfner Suvanto har också nyligen kommit ut med en bok i ämnet med titeln Mellan äldreomsorg och psykiatri.

Många äldre hamnar i detta gap mellan äldreomsorg och psykiatri eller i gapet mellan kommun och landsting, om man vill uttrycka sig i huvudmannatermer. Idag ägnas mycket uppmärksamhet åt multisjuka äldre, men det är viktigt att komma ihåg att detta inte alltid betyder olika fysiska krämpor utan att psykisk ohälsa också hör till bilden för många. Antingen för att man levt med det hela livet eller för att det är något som kommit med åren.

På Äldreriksdagen den 19-20 april ägnas ett av seminarierna åt äldre med psykisk ohälsa. Seminariet leds av Susanne Rolfner Suvanto.

Hur länge ska man egentligen jobba?

65-årsdagen har varit arbetslivets målsnöre för min generation. Liksom i så många andra sammanhang gäller här att krafterna räcker vägen ut, men inte längre. Många kör inte för fullt mot slutet utan går i mål avstannande. För att orken eller ambitionerna inte räcker Eller för att omgivningen har tappat intresse för vad de presterar. För en del blir detta ointresse ett skäl att kliva av i förtid. Har man tur kan det göras med goda villkor eftersom arbetsgivaren är beredd att betala för att kunna sätta in en yngre förmåga. För andra beror avhoppet på att kroppen eller, allt oftare, själen säger ifrån . Numera är det inte benbrott utan psykiska sammanbrott som är orsak till de flesta förtidspensioneringarna. Oavsett vilket blir det ekonomiskt kännbart att sluta i förtid.

Pensionsåldersutredare Ingemar Eriksson tror att ekono-
miska incitament får fler att vilja jobba längre.
Foto: Martina Huber/Regeringskansliet

De som har varit lyckligt lottade tidigare i arbetslivet struntar ofta i målsnöret och jobbar glatt vidare. Även om det på det nytryckta visitkortet ofta står konsult i stället för den gamla yrkestiteln. Men det spelar inte så stor roll. Jobbar gör de, så länge deras tjänster är efterfrågade.

Fler borde jobba bortom 65 om pengarna ska räcka när vi lever längre, har varit budskapet för dagen idag. Arbetslivet kan sträcka sig till 75 år och man måste vara beredd att byta karriär mitt i arbetslivet, var budskapet från Fredrik Reinfeldt i en intervju  i Dagens Nyheter. Ett budskap som inte ger några omedelbara popularitetspoäng, men det är ändå välgörande att statsministern börjar tala om den fråga som centrala politiker länge skyggat för: Hur ska pengarna räcka till pensioner och välfärd när allt färre ska försörja allt fler.

Det enda sättet är att antingen tidigarelägga inträdet i arbetslivet radikalt eller senarelägga uttåget. Eftersom det knappast är realistiskt att ungdomar börjar jobba när de är 15-16 är det nödvändigt att höja pensionsåldern, var budskapet från Lena Lundkvist på SCB som var en av talarna på det frukostseminarium med rubriken Bortom 65, som regeringens Framtidskommission ordnade idag.

Frågan är hur det ska gå till. Ingemar Eriksson, som har regeringens uppdrag att utreda pensionsåldern, deklarerade sin tro på ekonomiska incitament. Om man ser att det lönar sig att jobba längre, kommer man att fortsätta ett tag till. Men frågan är om det räcker. Det behövs också en attitydförändring. Från de blivande pensionärerna, som behöver vara beredda att byta arbetsuppgifter och jobba längre. Från arbetsgivarna, som behöver anpassa arbetsuppgifter och arbetsmiljö till en annan åldersstruktur.

Målsnöret kommer alltså sannolikt att flyttas fram, vilket många nog är beredda på. ”Det har skett en tillnyktring i förväntningarna”, konstaterade professor Joakim Palme. Men till 75 år det nog inte många som kan tänka sig att fortsätta, men det trodde nog inte statsministern heller. Men med sitt utspel har han förberett marken för de förslag som kommer från pensionsålderutredningen. Förslag som för trovärdighetens skull bör föregås av ändrade regler för riksdagsmännens pensioner. De kan idag tacka för sig när de är 50 år om de suttit i tolv år. Om medborgarna förväntas jobba längre eller byta arbetsuppgifter, bör deras valda ombud göra det också.

Om en rumpklapp och medialt medberoende



Klappen som vållade tittarstorm. Foto. SVT

Det är inte acceptabelt att bli klappad i rumpan på jobbet. Detta gäller oavsett jobb, alltså även för programledare i Melodifestivalen. Thorsten Flinck överskred en gräns i direktsändning i lördags. Fullt medvetet och med lycklig min, vilket sannolikt hade mindre med klappen i sig att göra och mer med de rubriker han kalkylerade med.

En kalkyl som visade sig helt riktig. Thorsten Flinck lever idag mindre på sitt artisteri och mer på sitt gränsöverskridande. Det var inte i första hand för att höra honom sjunga att han reser sig igen som även de som normalt är ointresserade av schlagerjippot satt framför TV:n i lördags. Vi satt där i spänd förväntan på att se om han skulle falla i direktsändning eller vad han annars skulle hitta på.

” Media har vant sig vid leverans och tittar skuldmedvetet bort efter det att de lustiga citaten har levererats”, skrev Jenny Strömstedt i Expressen innan lördagens sändning och konstaterar att det finns sådant kring Thorsten Flinck som inte går att skriva om:

”Sådant som gör ont och värker genom livet hos andra människor. Sådant som i perspektiv får skrattet att fastna i halsen”.

Den sekundsnabba beröringen av Gina Dirawis bakdel var det som förde Thorsten Flinck till löpsedlarna den här gången. Upprördheten har varit stor, fördömandena hårda. Gina Darawi själv tycks mera irriterad på medierna än på Thorsten Flinck.

”Skriv om de tunga bidragen istället,” skrev hon på Twitter i går. En önskan som inte hade effekt. Historien lever vidare ytterligare en dag. Enligt Aftonbladet ställer Gina Darawis pappa SVT mot väggen. ”Det är inte okej”, säger han, enligt tidningen, men enligt Ginas twitter har han inte velat kommentera saken. ”Vilken fantasi”, skriver hon.

Hon lär få vänja sig vid mer , när Melodifestivalen rullar vidare ytterligare fem veckor. ”Medialt medberoende”, kallar Jenny Strömstedt relationen mellan Thorsten Flinck och medierna. Samma sak gäller mellan Melodifestivalen och medierna. Där det ju numera inte är vad som händer på scen utan på efterfesterna som dominerar rapporteringen. Av enda anledning att det finns en efterfrågan. Webbstatistiken ger omedelbara besked om vad som blir läst och då levereras mer av samma.

Men några mer rumpklappar lär det inte bli. Det är inte det värsta som hänt i TV-historien, men det är ett sundhetstecken att så många reagerar. Det är inte okej i något sammanhang. Punkt slut, för att citera feministen Stefan Löfven.

Vårdens eviga köproblem

Krönika publicerad i VLT den 31 januari 2012

”Väntetiden för en höftledsoperation är sex månader”. Beskedet från planeringssköterskan på ortopedkliniken på Västmanlands sjukhus var en obehaglig överraskning. Dels för att det innebar att jag skulle behöva fortsätta att ha ont ett bra tag till. Dels för att det visade att Landstinget Västmanland inte klarade vårdgarantin., som hon för övrigt inte sa något om förrän jag själv tog upp frågan.

Vårdgarantins formel är 0-7-90-90. Nollan står för att man ska få kontakt med primärvården samma dag. Sjuan för att man ska få träffa en läkare inom vecka. 90 är först det antal dagar man maximalt ska behöva vänta för att träffa en specialist, om man bedöms behöva det. Efter det ska man inte behöva vänta mer än ytterligare 90 dagar för att få specialistvård.

I mitt fall klarade landstinget den första nollan, sedan har väntetiderna i alla led varit längre än de garanterade. Man ska inte dra några slutsatser av ett enskilt fall, men statistiken på den rikstäckande databasen vantetider.se, som bygger på landstingens egna uppgifter, visar att Västmanland är ett av de län där väntetiden för höftledsoperationer är mer än 90 dagar. Lika illa är det när det gäller knäledsoperationer, gråtstarr, livmoderframfall och gallsten för att ta ytterligare några vanliga ingrepp som omfattas av vårdgarantin.

Västmanland är dock långt ifrån sämst utan ligger på riksgenomsnittet om man ser till helheten. 88 procent får sitt beslutade ingrepp innan vårdgarantins 90 dagar passerat. Norrbotten klarar 99 procent, Uppsala bara 77 procent.

Vårdköer är svensk sjukvårds eviga problem. Vårdgarantin i kombination med en kömiljard som ger extra pengar till de landsting som lyckas hålla nere väntetiderna är regeringens metod att komma åt problemet. I vad mån landstingen klarar garantin handlar dock inte så mycket om centrala åtgärder. Det är heller inte enbart en resursfråga. Viktigast är att förändra tänkesättet att ta köer för givna och hitta effektivare arbetssätt. Lär av dem som lyckats. Gör ett studiebesök i Kalmar eller Hässleholm där är väntetiden för höftleder max fyra veckor.

Hur ska de viktigaste jobben bli populärast?

Sveriges viktigaste jobb finns inom välfärdssektor, är ett återkommande budskap från Sveriges Kommuner och Landting (SKL), senast framfört i en rapport om rekryteringsläget. Möjligen skulle man kunna invända att jobben inom varu- och tjänsteproduktionen som ger skatteunderlaget för välfärdstjänsterna är minst lika viktiga. Men en sådan viktighetsvärdering vore lite om att diskutera hönan eller ägget. Det ömsesidiga beroendet går inte att komma ifrån. Så låt gå för SKL:s värdering: Sveriges viktigaste jobb finns i välfärdssektorn.

Problemet är att de viktigaste jobben inte är de mest eftertraktade jobben. Kommuner och landsting hamnar lågt när unga ska lista vilka de helst vill ha som sin framtida arbetsgivare. Idag finns ju även många privata utförare, men frågan är om de är särskilt mycket populärare. Den senaste tidens debatt om riskkapitalisternas intåg och äldreomsorgens brister har knappast varit positiv för Caremas och andra privata utförares attraktionskraft för unga arbetssökande.

Ungdomsbarometern visar att unga vill ha jobb där de kan känna att de gör en insats och får uppskattning, vilket ju välfärdssektorn kan erbjuda. Men kännedomen om vilka jobb som finns är låg. Många hamnar ju på jobb inom sektorn och trivs då bra. Undersökningar bland kommun- och landstingsanställda visar att de känner att de har viktiga och meningsfulla uppgifter, som de utför med stort engagemang och stark motivation. Däremot är de inte alltid så stolta över att tala om var de jobbar.

Denna dåliga image är problematisk med tanke på vad sektorn står inför. Idag jobbar var fjärde anställd, 1,1 miljoner människor i välfärdssektorn. Under perioden 2010-2019 behöver man rekrytera över 420 000 medarbetare för att fylla luckorna efter dem som går i pension och för att klara den ökade efterfrågan när såväl de unga som de gamla blir fler. Ett särskilt problem är det stora behovet av chefer eftersom chefskapet idag är en av sektorns brister. 15000 av 37 000 chefer i kommun och landsting går i pension de kommande åren.

Bryter man ner siffror regionalt blir läget än mer bekymmersamt. I många glesbygdskommuner skulle man inte klara ersättningsrekryteringarna ens om alla nyutbildade ungdomar stannade och tog jobb i kommunen.

Någon enkel och snabb lösning på detta finns naturligtvis inte. Men en god början är att se och erkänna problemet och inse att man måste bli bättre. Både när det gäller att ge personalen lön efter prestation och att få de att känna stolthet över vad de gör och vem de jobbar för. Det är ju faktiskt inte den anonyma kommunen eller dess utförare utan medborgarna. De som inte skulle klara sin vardag om det inte fanns personal som såg till att skolor, äldreomsorg, vattenförsörjning och en hel del annat fungerade. Det som många känner är de viktigaste jobben.

Sluta tugga om S-krisen!

Det var nästan som julafton i lördags. Åtminstone i den meningen att det kändes omistligt att sitta vid TV:n klockan tre på eftermiddagen. Håkan Juholt hade kallat till presskonferens i Öskarshamn och fast man ju visste att budskapet bara kunde vara ett ville man se det direkt. Att vi sedan missade Ögonblicket eftersom SVT schabblade är en annan historia.

Precis som inför ett större idrottsevenemang satt det tyckare i soffan och analyserade det som skulle hända redan innan det skett. Sedan fortsatte analyserandet och tyckandet i direktsändning hela eftermiddagen, även om man kan gissa att det efter hand tunnades ut framför TV-apparaterna. Direktsändningarna har nu upphört, men tyckandet pågår i olika nyhetsprogram i samma spår. Snabb eller öppen process? Vilka är de tänkbara namnen? Varför säger alla tunga namn nej? Kan  Margot Wallström ändra sig?

Det räcker nu! Så länge inget nytt händer eller någon hittar en jätteintressant vinkel på ämnet tycker jag att den socialdemokratiska processen ska hamna långt ner på nyhetslistorna. Jag tycker också att man ska lämna Håkan Juholt i fred. Låt forskningen bedöma hans gärning, som han själv sa i sitt avskedstal. Att han thailunchar i Linköping och reafyndar på Coop i Fittja är inget som behöver rapporteras.

Kanske borde media ägna mer uppmärksamhet åt ett annat parti med ledarkris. Förvisso betydligt mindre än Socialdemokraterna, men KD är faktiskt ett regeringsparti. På lördag avgörs om Göran Hägglund eller Mats Odell ska leda partiet. Förvänta er inga röjda TV-tablåer eller statsvetarprofessorer i direktsändning, men det är ett för svensk dagspolitik nog så viktigt beslut som ska fattas i Västerås.

En vinkel, som jag inte har hört någon panel debattera eller läst, som har sin giltighet på såväl S- som KD-krisen är vilken betydelse det som nu sker har för synen på politiker och det politiska uppdraget. Om man är ung och samhällsengagerad lockas man att ge sig in i en verksamhet där man ägnar all sin energi åt form- och personfrågor? Vill man gå med i organisationer där man hugger knivar i ryggen på varandra och stundtals handskas varslöst med sanningen för att rädda sitt skinn eller komma åt motståndaren? Jag tvivlar på det och befarar att dessa två partiers kris fördjupar den kris som partierna befinner sig i och kan bidra till att demokratin försvagas. Det borde någon ta upp i en panel eller soffa!

Regionpusslet går inte ihop

Vi som bor i Mellansverige lär få fortsätta att leva med våra gamla länsgränser ett bra tag till. På måndagskvällen sa landstinget i Sörmland nej till förslaget att gå samman med Västmanlands och Örebro län i en ny storregion.

”Det gick inte den här gången”, konstaterade S-riksdagsmannen Hans Ekström som ledde mötet, till Eskilstuna-Kuriren.

Det är inte så lätt att enas kring ett förslag som ingen egentligen vill ha. Sörmlänningarna har hela tiden velat bilda region med Stockholm, men majoriteten där tyckte att man var stora nog ändå och nobbade friarna från kringliggande län.

Möjligen utlöser det sörmländska beskedet en suck av lättnad i det västmanländska landstinget. Nu kan man lägga frågan åt sidan med hänvisning till detta och slippa hantera sina egna oenigheter. Vänstermajoriteten i landstinget har drivit regionfrågan, trots motstånd inte bara från den borgerliga oppositionen utan också från partivännerna i Västerås. Där har man blicken mot öster och hade hellre hade velat vara med Uppsala än Örebro.

Nu är det nog snart slut med denna kommunala fråga chans-lek för den här gången. Snart stängs dörren för regionansökningar hos den statliga regionutredaren Mats Sjöstrand, som lugnt kan jobba vidare med den statliga indelningen. 15 december i år ska han presentera ett förslag, som innebär färre län.

Dagens länsstyrelser är för små för att klara sina uppgifter. Det är ju även dagens landsting när det gäller avancerad sjukvård och regional utveckling. Det lär de fortsätta vara i stora delar av landet. Inte bara i Mellansverige utan även i Norrland är läget just nu osäkert. Åtminstone fram till valet 2018 sitter landstingspolitikerna i orubbat bo. Hur det blir sen återstår att se. Kanske tar regeringen sitt ansvar för den regionala indelningen och kommer med ett förslag. Den lokala och regionala nivån har försuttit sin chans.

Medborgarna tar nog beskedet med en gäspning, men borde egentligen uppröras över politikernas oförmåga att enas om rationella lösningar, som skulle kunna ge förbättringar på sikt.

LÄS MERA:
SKL har  den 19 januari gjort en uppdatering av regionläget från norr till söder.