lördag 10 juni 2017

Artificiell empati är en omöjlighet

Aldrig förr har det funnits så mycket information som idag. Runt förra sekelskiftet tog det hundra år för mängden data att fördubblas. Idag räknar man med att det sker en fördubbling varje år och att dataexplosionen fortsätter i allt snabbare fart. Människans hjärna skiljer sig grunden inte från våra förfäders. Därför räcker inte den mänskliga intelligensen till utan här behövs datorkraft, artificiell intelligens (AI)  för att vi ska dra nytta av alla dessa data och använda dem för göra sådant som inte tidigare varit möjligt.

Frågan är hur mycket vi vill veta och hur vi ska hantera den information om det mänskliga livet som den artificiella intelligensen kan få fram? Vill vi till exempel veta hur länge vi kan förväntas leva?
Ett exempel: PATHFx är ett hjälpmedel under utveckling för att ortopeder ska kunna ge cancerpatienter med metastaser i skelettet rätt behandling vid frakturer. Med hjälp av elva olika variabler för patientens situation och med stöd av uppgifter från forskningsregister kan programmet på någon minut göra en prognos för hur lång tid patienten har kvar att leva. Information man inte skulle kunna få fram på traditionell väg men som är ett viktigt beslutsunderlag för läkaren när dessa mycket svåra beslut ska fattas.
För den som bedöms ha kort tid kvar görs insatser som innebär kort behandling och kort rehabilitering så att patienten kan använda sin sista tid till annat än sjukhusvård. För den som har en prognos som tyder på att tidshorisonten är längre görs andra mer krävande behandlingar. På så vis undviker man såväl att behandla för mycket som för lite, vilket har stor betydelse för dessa svårt sjuka patienters livskvalitet samtidigt som vårdens resurser används effektivare. 
Får patienten veta sin prognos? Svaret är att den som frågar får veta, men att svenska patienter sällan gör det. I USA är det däremot få patienter som inte kräver besked. Spontant känner jag mig rätt svensk i det här avseendet. Självklart ska man inte få tung information som man inte bett om. Å andra sidan kan man inte fråga om det man inte vet om att det finns. 
I och med att dessa frågor ställs har hanteringen av tekniken hamnat utanför det rationella och därmed utanför det som den artificiella intelligensen kan hantera. Till slut blir frågan om liv och död en fråga om etik. Tekniken bidrar till ständiga förbättringar men gör inte det genuint mänskliga överflödigt. Artificiell empati är en omöjlighet.

Texten även publicerad i VLT den 10 juni 2017.

måndag 8 maj 2017

Åldrandet blir ingen digital nedtrappning

Plötsligt drabbades jag av digital övermättnad. Jag betalar mina räkningar, jag swishar och deklarerar digitalt. Jag googlar och facebookar. Jag håller koll på doktorn genom att läsa mina journaler och recepten förnyas med hjälp av bank-id. Jag köper biljetter till tåg, flyg, båt, buss, konsert, bio och teater via nätet. Jag behärskar såväl Candy Crush som Wordfeud, men Roblox och Minecraft får barnbarnen ha för sig själva.

Mer kan man inte begära av en 66-åring, kände jag. Stoppa digitaliseringen jag vill kliva av. Lycka till ni som fortsätter men för mig får det räcka nu.

Men ett seminarium om välfärdsteknologi fick mig att tänka om. Åldrandet kommer inte att innebära någon digital nedtrappning för min generation. Tvärtom. Eftersom vi är så många måste all tillgänglig teknik tas till vara för att vi ska få ett drägligt liv. En del av tekniken blir en del av den offentliga omsorgen. Mycket kommer vi, eller våra barn, att skaffa på egen bekostnad för att känna oss trygga.
Mig skrämmer det inte. Jag tror att jag har större chans att få som jag vill genom att styra appar och apparater än om jag ska försöka styra människor Till exempel ser jag mycket hellre att någon slår på en kamera och kollar att jag sover lugnt i min säng än att det smyger in ett hemtjänstteam. Jag hoppas också på att få ett larm som är smartare än de som används idag. Ett som märker om jag har snubblat och ligger avsvimmad på golvet och då slår larm till vårdgivare eller anhöriga. Sådana finns redan och bygger på ett snyggt designat armband, artificiell medicinsk intelligens, molntjänster och satelliter i bostaden som noterar hur jag rör mig.

Systemet heter Aifloo och finns bland innovationerna som ingår i den e-hälsoboom tidningen Dagens Samhälle beskrev nyligen. På ett år har 800 miljoner kronor investerats i denna snabbt växande sektor. Här finns bland annat två nätbaserade vårdcentraler, en hjärtmonitor för hemmabruk samt specialappar för vanliga diagnoser som artros, diabetes och psykiska problem.

Nätbaserad vård för triviala åkommor tror jag kommer att bli lika självklart som att man betalar räkningar eller bokar resor på nätet. Förhoppningsvis leder det till att personalen på vårdcentralerna får tid för de människor och de åkommor som inte går att sköta digitalt.

Syftet med e-hälsotjänster ska vara att frigöra resurser till det som bara människor kan göra. Sådant kommer alltid att finnas. Även om man har ett jättesmart larm med snyggt armband måste det komma någon till den högst odigitala gamla tanten för att hjälpa henne upp från golvet. När man ligger där har digitaliseringen nått sin gräns.
Texten även publicerad i VLT den 6 maj 2017. 






Den

torsdag 6 april 2017

Den brokiga kommunpolitiken

Den kommunpolitiska Sverigekartan kunde tidigare enkelt delas upp i röda och blå kommuner. Sverigedemokraternas allt starkare position i kommunerna har förändrat bilden. De politiska färgerna blandas friskt men i princip är landet tredelat. En tredjedel av kommunerna har traditionellt rött eller blått blockstyre, en tredjedel har minoritetsstyre och en tredjedel styrs blocköverskridande.

I det en gång så röda Västmanland finns styren av alla tre kategorierna. Minoritetsstyre i Norberg och Skinnskatteberg, traditionellt rödgrönt i Köping, Hallstahammar och i regionen, borgerligt i Sala. I övrigt olika blocköverskridande kombinationer.
I Västerås styr S, MP, KD och C. Än så länge är bäst att tillägga. Frågan är hur länge samarbetet består när Miljöpartiet valt att hoppa av kompromissen om flygplatsen. Ett extra årsmöte har ju bestämt att partiet ska lämna flygplatsstyrelsen och återgå till sitt gamla nedläggningskrav.
Flygplatsfrågorna ska drivas i ägarbolaget, i kommunstyrelsen och i fullmäktige. Om det blir som oppositionsparti eller som opposition inom majoriteten återstår att se. Den frågan äger ju miljöpartiet inte ensam. Hur egenmäktigt kommer de övriga partierna tillåta miljöpartiet att vara?  Vad blir nästa hjärtefråga som något parti vill driva vid sidan om samarbetet?
Statsvetaren Johan Wänström  vid Linköpings universitet har forskat om hur kommuner styrs i det nya parlamentariska läget. Hans slutsats är att starka blocköverskridande styren bygger på att partierna är eniga om vad man vill uppnå och koncentrerar sig på det. Motvilja mot Sverigedemokraterna räcker inte för att man ska hålla ihop i vått och torrt i fyra år. Det måste också finnas gemensamma projekt, till exempel som i Västerås att bygga fler bostäder.
En annan viktig faktor är att personkemin mellan partiernas ledande företrädande stämmer. De måste gilla varandra från början och lita på varandra. ”Man måste vara säker på att de andra också vill Västerås bästa, inte bara sitt eget partis bästa”, som Amanda Agestav (KD) uttryckte det när hon representerade det nya politiska landskapet på en kommunal demokratidag nyligen.
Det är också viktigt att de inblandade partierna har en likartad syn på hur beslut fattas. En partikultur där interndemokratin är stark och medlemmarnas inflytande stort, exempelvis över representationen i en flygplatsstyrelse, kan göra det svårt att samarbeta. Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Liberalerna, är de partier som har svårast att överleva i blocköverskridande styren.
Mest livskraftiga är styren där moderater och socialdemokrater samverkar. Sådana finns nu i 24 av landets 290 kommuner. Det som är omöjligt i rikspolitiken kan vara rätt odramatiskt i kommunerna. Så det får nog anses som mer sannolikt att Anders Teljebäck (S) och Elisabeth Unell (M) styr i Stadshuset i Västerås nästa mandatperiod än att Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra delar på makten i Rosenbad.
Texten även publicerad i VLT den 3 april









onsdag 22 mars 2017

Orimligt skicka tillbaka unga till Afghanistan


Förra veckan kom 21 ensamkommande flyktingbarn till Sverige, enligt Migrationsverkets statistik. I oktober-november 2015 när flyktingströmmen var som störst kom drygt 2 000 per vecka.  De har nu genomgått mottagningssamtal, asylutredning, möten med ombud och får på löpande band avgörandet från Migrationsverket. Beslutet är, åtminstone för afghanerna som är den största gruppen, ofta negativt eftersom de anses sakna asylskäl. Dessutom skrivs många upp i ålder, vilket innebär att de från ena dagen till den andra kan får flytta till annan ort och förlorar kompisar, skola och god man.

Dessa pojkar är rejält grundlurade. Av sitt hemland, som inte kunnat erbjuda dem trygga uppväxtvillkor och en framtidstro. Av flyktingsmugglarna som förespeglade dem ett annat liv med jobb och utbildning i Europa. Men de är också lurade av Sverige som tog emot dem och tog väl hand om dem tills de plötsligt en dag får veta att det inte var på riktigt. De ska återvända hem, vad det nu innebär. Många av dem vet inte om deras hem finns kvar och var deras anhöriga befinner sig.

”Vi trodde vi var välkomna”, säger en av de afghanska pojkar jag träffat om resan till Sverige.

I juridisk mening har få av de ensamkommande asylskäl. Det finns inte ett individuellt hot riktat mot dem, men det finns heller ingen säker miljö att skicka tillbaka dem till. Så här skriver Migrationsverket i beslutet för en flykting som kommer från provinsen Ghazni:

”Ghazni är en instabil provins där rebeller frekvent förekommer, vilket har resulterat i flertalet säkerhetsincidenter och våld mot civilbefolkningen. Migrationsverket bedömer att det råder väpnad konflikt i provinsen.”

Men detta ses inte som något hinder för utvisning. Denne nyblivne 19-åring anses inte ”särskilt utsatt för en risk att skadas allvarligt eller utsättas för övergrepp”.  Själv är han övertygad om motsatsen och säger sig hellre dö i Sverige än återvända.

Kanske har både han och Migrationsverket fel, vem vet. Men det är orimligt att utsätta en ung människa för plågan att leva under ett sådant hot och att utsätta dem för denna risk. Sverige har tagit emot dem, då har vi också påtagit oss ett ansvar. De som har kommit måste få stanna av humanitära skäl. Allt annat vore en skam. Gjort är gjort, nu måste de ungdomar som är här få börja att planera för en framtid.

Det måste också dock görs klart genom alla tillgängliga kanaler att detta är en engångsåtgärd. Sverige får inte bidra till att fler luras hit av flyktingsmugglares falska löften. Gränskontrollerna måste bestå, åldersbedömningar göras och den som missköter sig ska kunna utvisas.

Texten ursprungligen publicerad i VLT den 4 mars 2017 

.

fredag 10 februari 2017

Inte vilket jobb som helst att vara statsanställd

Den 26 januari anhölls Statens Fastighetsverks generaldirektör och ytterligare en hög chef samt en tidigare chef och hans fru misstänkta för mutbrott och grov trolöshet mot huvudman.  Chockade medarbetare fick se polisen göra husrannsakan på deras arbetsplats. De fyra släpptes nästa dag, men misstankarna kvarstår. Om anklagelserna visar sig stämma kan detta vara den värsta korruptionsskandalen i Sverige någonsin, enligt statsvetaren Jan Teorell, expert på korruption.

I en annan del av Stockholm samlades samma dag statstjänstemän för ett seminarium om god förvaltningskultur. Det var starten för ett nytt uppdrag till Statskontoret, som från årsskiftet har hand om skötseln av värdegrunden inom statsförvaltningen.
Att döma av videoinspelningarna från seminariet var korruption här en icke-fråga. Det nämndes i förbigående eftersom Transparency International dagen innan petat ner Sverige från tredje till fjärde plats på listan för länderna med lägst korruption. 

Det är lätt att vara efterklok när man känner till polisingripandet på Fastighetsverket. Samtidigt är det svårt att inte se ointresset för korruption som ett uttryck för vår kollektiva blindhet. Korruption är något som förekommer någon annanstans, inte här hos oss med vår starka tjänstemannakultur präglad av oväld och en fast förvissning om de förpliktelser det innebär att tjäna det allmänna.
Men hur stabil är egentligen denna kultur? Och hur starkt är det fundament den vilar på, det vill säga allmänhetens förtroende? Att det behövs delegationer, regeringsuppdrag och värdegrundsseminarier är i sig ett svar. Hans Gunnar Axberger, professor i konstitutionell rätt i Uppsala, varnade för att det här är långsiktiga förändringar som man inte ser förrän de har gått så långt att det kan vara svårt att vända utvecklingen.
Vad som sker när trovärdigheten för statsförvaltningen minskar kan vi se med förfärande tydlighet i USA just nu. Donald Trump valdes i hög grad för att många människor misstrodde förvaltningen och ville ha förändring. Nu är det han som har makten och det visar sig att han inte har förtroende för den förvaltning han är satt att styra. Beslutet om flyktingstopp och muslimförbud fattades utan de sakkunniga fick säga sitt. Resultatet blev kaos.
Misstanken om att höga tjänstemän skor sig skadar trovärdigheten för det allmänna. Skadan förvärras när det, som på Fastighetsverket, visar sig att högsta ledningen inte agerat trots larm från personer i organisationen, som uppenbarligen tar sin uppgift som allmänhetens tjänare på allvar. Den typ av statstjänstemän och jurister många nu sätter sitt hopp till att de ska kunna stoppa Trump när han styr USA enligt devisen My way och inte enligt lagen.

Texten även publicerad i VLT 9 februari 2017

Är Västerås värt att kallas Bästerås?

Ett tag kallades Västerås för Bästerås på sportsidorna. Den här säsongen har det inte gått så jättebra men det tävlas ju inte bara i sportens värld. Faktum är att kommunerna hör till de mer tävlingsbenägna sektorerna. Det jämförs, rankas och delas ut utmärkelser i alla möjliga grenar. Förtjänar staden att kallas Bästerås på den kommunala arenan?

En snabbgenomgång av den kommunala prisfloran ger en splittrad bild. På miljöområdet ser det bra ut. När stadens beslutsfattare samlades till Västerås Hållbarhetsforum innan jul kunde de glädja sig åt en snygg trippel. Västerås hade utsetts till årets miljökommun, årets energikommun och årets skolmatskommun.
Även på IT-området har Västerås företrädare fått kliva fram och ta emot utmärkelser. Inte minst ligger staden i framkant för sitt arbete med välfärdsteknologi inom äldreomsorgen. 2015 vann Västerås Guldlänken, som delas ut av statliga Vinnova och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Då var Västerås även nominerat till Sveriges IT-kommun och till det heltäckande priset Sveriges Kvalitetskommun. I högsta grad hedervärt, även om man inte vann.
När det delas ut pris till de bästa skolkommunerna är Västerås långt ifrån prispallen. I SKL:s senaste Öppna jämförelser av grundskolans resultat kom de kommunala skolorna på en föga hedrande plats 235 av 290. Räknades även friskolorna in blev det lite bättre, plats 215. Örebro, som Västerås gärna jämför sig med, kom på plats 189, respektive 149. När Lärarförbundet utser Bästa skolkommun tar man inte bara med hur eleverna lyckas utan även lärarlöner och lärarnas arbetsmiljö. Då kom Västerås på plats 240, Örebro på plats 143.
Ett annat centralt kommunalt område där Västerås inte är något föredöme är individ- och familjeomsorgen. Där finns inga lobbyorganisationer som ordnar galor och delar ut utmärkelser däremot en statlig myndighet Inspektionen för vård och omsorg (IVO), som ska ha koll på att kommunerna sköter sig. De är allt annat än nöjda med Västerås och kommunen riskerar nu ett vite på 1 miljon kronor.
Men viktigare än priser och plaketter är vad invånarna tycker. De får ju framför allt säga sitt i valen men även däremellan görs mätningar. Nyligen kom SKL med siffror som tydde på att västeråsarna är mindre gnälliga än sitt rykte. Både när det gällde hur bra hemkommunen var att bo i och hur kommunen sköts var Västeråsbetyget högre än riksgenomsnittet.
Så på det hela taget är det nog inte så tokigt att bo i Västerås. Men så länge man inte ger stadens elever bättre förutsättningar att uppnå goda skolresultat och inte ger de socialt mest utsatta det stöd lagen föreskriver finns det ingen anledning till jubel i Stadshuset eller att tala om Bästerås.

Texten även publicerad i VLT den 31 december 2017






 




Frågan är: Hur ska det bli?


Hur ska det bli?
Jag vet inte hur många gånger jag sagt eller tänkt så det gångna året. Ibland tycker jag att jag låter som ett eko av min mormor, så detta är kanske en fråga äldre kvinnor alltid ställt. Men medan den för mormor uttryckte en oro för den egna situationen handlar det för mig om centrala samhällsfrågor.

Hur ska det bli?
Med vården som har teknik för att göra så mycket, men där personalen gråter av utmattning. Med skolan, där det finns så mycket engagemang för barnen men där lärarna ofta får ägna sig mer åt omhändertagande än lärande. Med polisen, som utreder allt färre brott. Och hur ska det ordna sig med jobb och bostäder åt alla nyanlända?

Jag är orolig men jag har en grundläggande tillit till samhällssystemet och våra förtroendevalda. Lösningar finns. Det gäller att vara rationell och samförståndsinriktad så ordnar det sig.
Men om man inte har den tilliten? Om det enda svar man hittar på frågan om hur det ska bli är att det måste bli annorlunda? Risken är stor att man då ser Trump, ett utträde ur EU eller Sverigedemokraterna som det enda alternativet. Inte nödvändigtvis för att man tror på allt som lovas  utan för att man vill skaka om systemet  och få förändring till varje pris.

Efter Donald Trumps valseger lovade många svenska politiker att ta folkets oro på allvar. ”Vi ska visa att vi står bredvid folket och ge uttryck för vad folket känner”, sa Stefan Löfven i en DN-intervju. Men det är inte där han borde vara. En politisk ledare ska gå före. Inte så långt före att han kommer utom hörhåll för folkets synpunkter och invändningar men han ska leda. Visa på målet och peka ut riktningen. Ha blicken högt så att han kan förvarna om motigheter men också försäkra om att det är mödan värt.
Ledarskap handlar också om att samarbeta. Om man ska ta sig fram i en svår terräng kan det vara klokt att slå följe med andra. Men svenska politiker verkar väldigt ovilliga till detta just nu. I stället för att se hitta gemensamma lösningar på sakfrågor verkar både Socialdemokraterna och Moderaterna vara upptagna av att fösa ut den andre på sidospår.
Moderaternas gör vad de kan för att tvinga regeringen att göra eftergifter till Vänsterpartiet i förhoppning om att det ska göra Alliansen mer lockande. Socialdemokraterna tar varje tillfälle att koppla ihop Moderaterna med Sverigedemokraterna. Allt medan SD tar röster från alla andra partier enligt SCB:s senaste mätning och väljarna efterlyser långsiktigt hållbara besked om de problem de ser i sin vardag med skolan, vården, polisen och integrationen. För frågan är:
Hur ska det bli?
Texten även publicerad på VLT den 16 december 2016