Hoppet ska vara de ungas vän

Snart är det dags för den dag på året då Västerås centrum är som bäst. Skolavslutningsdagen när studentflaken fyller gatorna och ger en stämning av fest och förväntan. Den enda dag på året då man blir lite tårögd över rusiga och skränande ungdomar. Då är så rörande sårbara där mitt i steget mellan den nu avklarade skolan och det nya okända.

“Och den ljusnande framtid är vår”, har generationer av studenter sjungit. Det är ju så man vill att det ska kännas denna dag. Att den är steget mot något nytt och bättre. Men så börjar jag fundera om det verkligen är den sången jag har hört från studentflaken på senare år. Är det inte mera ett konstaterande av hur bra de är som tagit studenten ackompanjerat av dunkande dansmusik? I värsta fall kombinerat med en banderoll på flaket på temat “soc nu kommer vi”.

Ett samhälle där hoppet inte är de ungas vän är illa ute. Tyvärr finns det många tecken på att det är så för många unga i Sverige idag. Då tänker jag inte bara på den senaste tidens oroligheter i segregerade förorter, även om det är en kraftfull varningssignal. Det finns också andra, mindre synliga tecken på hopplöshet bland unga.

Till exempel visar statistik från Folkhälsoinstitutet att sedan mitten 1980-talet har det blivit dubbelt så vanligt att ungdomar säger att de har symtom på psykisk ohälsa som sömnproblem, oro och ångest. Ökningen var störst under 1990-talets krisår. Oroliga tider skapar oro hos barn och unga.

Ungdomsarbetslösheten bidrar därför till dagens oro, även om man ska ha i minnet att för de flesta unga blir arbetslösheten kortvarig. Förutsatt att man har lyckats ta sig upp på ett studentflak. Risken för arbetslöshet är betydligt större för de 30 procent i varje årskull som inte fullföljer gymnasiet.

Så håll ut ni unga som har flera hundra dagar kvar, glädjeruset på flaket är inte det enda skälet att sikta mot studenten. Och ni som står på flaken i år tänker väl knappast på statistik, men faktum är att den talar till er fördel. Det kommer att finnas många hål att fylla på arbetsmarknaden när 40-talisterna checkar ut.

Sjung så mycket ni orkar om er lyckliga dag och se till att hoppet blir en av de vänner ni håller kontakt med så blir nog framtiden så ljus som ni hoppas.

Texten även publicerad i VLT 29 maj 2013

Vinner valet men förlorar kampen om skolan

Mycket är ännu oklart kring folkomröstningen om högstadiet i Virsbo, men jag dristar mig till att bli kommunal siare och tala om hur det kommer att gå:

• Valdeltagandet blir lågt om man ser till hela kommunen, men på en hygglig nivå i Virsbo.
• Det kommer att kosta Surahammars kommun runt 1 miljon kronor, bland annat för vallokaler, valförrättare och information.
• De som vill ha skolan kvar kommer att vinna valet.
• Skolan kommer ändå att läggas ner.

Den sista punkten grundar sig på vad kommunalrådet Britt-Inger Fröberg (S) har sagt. De övriga är kvalificerade gissningar utifrån den genomgång statsvetaren Ann-Cathrine Jungar från Södertörns högskola gjort av de 26 folkinitiativ som har tagits sedan reglerna ändrades 1 januari 2011. Genomgången är gjord på uppdrag av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och presenterades vid Demokratidagen nyligen.

2011 blev det svårare för kommunfullmäktige att säga nej till krav på folkomröstning. Det gjorde man nästan alltid tidigare när det räckte med enkel majoritet. Nu krävs att två tredjedelar röstar emot för att det ska bli avslag.

De nya reglerna har inneburit en kraftig ökning av antalet folkinitiativ. Oppositionen och missnöjda medborgare har fått en ny möjlighet att driva sina frågor, så som skett i Virsbo. Även på andra vis är detta ett ganska typiskt folkinitiativ. Skolfrågor dominerar, hittills i år gäller tre av fyra beslutade omröstningar skolor. Oftast är det ett sätt att försöka ändra ett redan fattat beslut, inte en ny fråga.

Av 26 folkinitiativ har 10 avslagits och 9 är i olika stadier av beredning. 7 folkomröstningar har genomförts. Initiativtagarna har vunnit alla. De som är engagerade i den fråga det gäller går och röstar, de andra stannar hemma. Valdeltagandet har varierat mellan 28 och 54 procent. Men valsegern betyder inte nödvändigtvis att initiativtagarna vinner till slut. Bara i 2 av de 7 omröstningarna har valresultatet respekterats.

Det låga valdeltagandet används ofta som skäl för att gå emot. Ann-Cathrine Jungar tycker att det styrande borde göra klart i förväg hur högt valdeltagande som krävs för att folkomröstningen ska vara styrande. Britt-Inger Fröberg borde ha gjort så i stället för att i förväg göra klart att omröstningen inte spelar någon roll. Hon hade nog fått som hon vill ändå men det hade varit ett demokratiskt snyggare sätt att hantera det på.

Texten även publicerad i VLT 29 april 2013

 

 

 

Ta debatten till vardags!

Taxichauffören, som enligt legitimation i fönstret, heter Börje retar upp sig på några småstökiga tonårskillar som passerar för nära hans bil. Han är snabb i sitt fördömande, som inte beror så mycket på vad killarna gjort som på vilka de är och varifrån han tror deras föräldrar kommer. Jag är trött och mumlar något vagt om att ”ungdomar är ungdomar” och hoppas att han tolkar det som att jag kraftfullt tar avstånd. Det gör han självklart inte och efteråt skäms jag. Jag borde ha tagit debatten.
Debatten har debatterats flitigt den senaste tiden. Ger man legitimitet åt rasistiska åsikter genom att släppa fram dem på debattsidor och i tv-program? Eller är det snarare så att rasismen växer om åsikterna tystas ner i stället för att bemötas i debatt? Jag är beredd att svara ja på båda dessa frågor.
Om det inte finns starka publicistiska skäl finns det ingen anledning att ge utrymme åt rasistiska åsikter i tv-soffor eller på debattsidor. I detta ligger ingen diskriminering och det innebär ingen censur. Man får tycka vad man vill men man har ingen rätt att få sina åsikter publicerade. Om man inte startar sin egen publikation och blir sin egen utgivare förstås, det står var och en fritt.

Däremot tycker jag att vi alla borde var modigare än jag i taxin och ta debatten mot fördomar i vardagen. Säga emot eller begära fakta om någon framför svepande generaliseringar. Protestera när det påstås att ett eller annat inte får sägas i det här landet. Det mesta får sägas och det ska vi vara stolta över. Men yttrandefrihet innebär ingen rätt att slippa bli motsagd.

Sociala medier bidrar till att tonen i det offentliga samtalet blir allt mer oförsonlig. Det är lätt att leverera en verbal smocka men svårt att vara nyanserad på de 140 tecken som twitter erbjuder. Det här smittar av sig och leder till ett allt mer polariserat samtalsklimat. Vi etiketterar oss själva och vår omgivning och hör inte vad den andre faktiskt säger utan bara vad vi förväntar oss att han ska säga.

Möjligen är det lika naivt att citera Martin Luther King som att sjunga We shall overcome, men jag tror i alla fall att de goda människornas tystnad är farligare än de onda människornas brutalitet. Vi har alla ett ansvar.

Texten även publicerad i VLT 22 april 2013

Sorgligt aktuell jämställdhetsbok

En av de böcker som sorterades bort vid senaste bokhyllerensningen var en gammal SNS-skrift med titeln Kvinnors liv och arbete. Ett misstag inser jag nu efter att ha varit på 50-årsjubileet av bokens utgivning och presentationen av en ny bok med titeln Arbete & jämställdhet. Förändringar under 50 år, även den utgiven av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS).

Den slängda boken är en samhällsvetenskaplig klassiker och betraktas som startpunkten för könsrollsdebatten. Den förändrade perspektivet så att förstenade könsroller inte längre sågs som ett kvinnoproblem, även männen blev förlorare. Inte minst när det gällde kontakten med barnen.

1974 infördes pappaledigheten i föräldraförsäkringen. En rättighet som ”utnyttjades på promillenivå”, för att citera en av den nya bokens författare, genusvetaren Roger Klinth. Därför behövdes marknadsföring. Hoa Hoa Dahlgren och bebisen har de flesta sett, men den talade nog mer till mammorna än till papporna. Några år senare användes andra lockrop från Försäkringskassan:

”Pappaledighet kan vara förlängda helger och semestrar."

Inte ens det har gett resultat. Fortfarande tar kvinnorna ut 75 procent av föräldraledigheten. Dessutom tar kvinnorna 65 procent av vab-dagarna.  Livslönen för en kvinna är i genomsnitt 3,6 miljoner lägre. Även om en del har hänt på 50 år så visar siffrorna att vi inte är där vi vill vara.

–  3,6 miljoner kronor innebär en oändligt stor skillnad i trygghet, frihet och makt, konstaterade nya jämställdhetsministern Maria Arnholm (FP) på bokseminariet.

Frågan är vilken roll vår generösa föräldraförsäkring spelar för löneskillnaderna. Risken är att de unga kvinnornas långa frånvaro från arbetslivet innebär en nackdel som de får svårt att ta igen. I så fall är individualiserad föräldraförsäkring lösningen, eftersom då krävs att männen tarut hälften för att familjen ska få ut alla dagarna. Maria Arnholm är inte villig att ta det steget ännu.

På frågan när hon kommer att vara nöjd med jämställdheten svarade Maria Arnholm: När kvinnan tjänar mest i hälften av de svenskafamiljerna.

Jag är inte säker på att vi har kommit så långt när det är dags att fira 50-årsjubileet av e-boksversionen av min slängda bok.

Texten även publicerad i VLT 25 mars 2013

 

Granskningssamhällets ögontjänare

På Södertörns högskola genomfördes nyligen ett intressant
seminarium om granskningssamhället.

Är vi på väg att bli ett land av ögontjänare? Sådana som är mer angelägna om att göra rätt än att göra det rätta. Risken finns till följd av den allt mer omfattande granskningen av olika verksamheter. Ingen märker om sköterska i äldreomsorgen har suttit ner hos en ledsen åldring en stund, men om något i dokumentationen missats syns det direkt.

Samma sak i skolan där lärarna dignar under dokumentationskraven. En elev genererar under sin grundskoletid sin egen vikt i dokumentation, hävdade en lärarstudent på ett seminarium om granskningssamhället på Södertörns högskola nyligen. Kanske mer en retorisk poäng än en verklighetsbeskrivning, men faktum är utbildningsminister Jan Björklund lovat utreda lärarnas administrativa börda.

Inom offentlig sektor är granskningen i hög grad en konsekvens av politikens reträtt. Ramlagar, målstyrning och konkurrensutsättning har gjort att politiken inte har samma kontroll längre. Men man har lika fullt ansvaret. Så när kritiken kommer visar man handlingskraft genom att besluta om utvärderingar och inrätta granskningsmyndigheter.  

Även om strävan officiellt är att minska antalet myndigheter kommer det till nya med granskningsuppdrag  Trafikanalys är en. Myndigheten för kulturanalys en annan. Skolinspektionen är en av de största. I juni drar Inspektionen för vård och omsorg igång sin verksamhet med mer än 500 anställda. Plus den granskning som Justitieombudsmannen (JO), Justitiekanslern (JK) och Riksrevisionen sedan gammalt utför.

Granskning är nödvändigt, men de senaste årens fullkomliga explosion av granskning är inte riskfri. Den uppenbara risken är att det viktigaste blir att tillfredsställa granskaren. Något som står i klar motsatsställning till en annan av tidens trender, längtan efter innovation. Det finns också demokratiska risker. Politikerna skjuter granskarna framför sig, vilket gör det egentliga ansvaret otydligt.

Granskning är heller inte gratis, även om ingen vet vad den samlade kostnaden är. Inte ens den direkta kostnaden för myndigheter, utvärderingskonsulter och revisorer. Även om den notan är hög är den verkliga kostnaden det arbete till brukarnas nytta som inte blir gjort och de goda idéer som mals ner i dokumentationens grottekvarnar. Rädsla för att göra fel främjar varken empati eller kreativitet.
Texten även publicerad i VLT den 25 februari 2013

 

Laglöst läge i demensvården

Trygga på sitt äldreboende, trots, eller kanske tack vare att
dörren var låst.

Vi hade tidigare en granne som var en löpare. Rätt var det var kunde man se henne pina iväg över allmänningen mot okänt mål. Milt men bestämt ledde vi henne tillbaka till hennes trötte make, som inte alltid hunnit bli orolig över att hon var borta. Till slut blev det ohållbart och hon hamnade på ett gruppboende för dementa. Maken blev kvar i huset ett tag till med de blandade känslor som alltid drabbar anhöriga i sådana här fall. Lättnad över att hon var i ett tryggt boende där hon inte kunde försvinna, sorg över sjukdomen som gjorde flytten nödvändig.
Jag vet inte hur hennes boende löste problemet med att hålla henne kvar. Liksom för så många andra blev hennes tid på särskilt boende kort. Min mamma bodde i 2,5 år på ett gruppboende där hon i praktiken var inlåst. Hon var ingen löpare, men en annan boende tog chansen en gång när jag därifrån och hann komma förvånansvärt långt innan en i personalen hann i fatt henne.

När min mamma levde gällde fortfarande Socialstyrelsens undantag för demensvården. Det togs bort 2010 och idag är det olagligt med inlåsning eller annat tvång på demensboende. En ny lag har diskuterats sedan 2006 då Jan Pennlöv kom med ett utredningsförslag som skulle göra det möjligt med tvångsåtgärder mot dementa som utsatte sig själva eller sin omgivning för fara. Förslaget har blivit liggande. En lagstiftning är principiellt problematisk eftersom det handlar om tvång, samtidigt som läget idag är praktiskt problematiskt för dem som är verksamma i vården och omsorgen.  

”Vi får inte hindra någon att resa sig, men vi måste se till att han inte faller”, beskrev en äldreomsorgschef dilemmat.

Ett lagförslag var på gång, men i dagarna har det stått klart att regeringen och socialdemokraterna ändrat sig. Det blir ingen lag. Den pågående positiva utvecklingen med bättre utbildad personal, nya metoder inom demensvården och ny teknik får inte störas med tvångsåtgärder, är motiveringen. Beslutet välkomnas av pensionärsorganisationerna liksom av Demensförbundet och Vårdförbundet. Utifrån mina anhörigerfarenheter är jag inte lika säker på att det finns anledning att glädjas. Tvång ska självfallet vara den sista utvägen, men jag delar den oro Stockholms läns Äldrecentrums chef Sven-Erik Wånell ger uttryck för i tidningen Veteranen:

”Man lämnar åt personalen att fatta etiskt mycket svåra beslut, i ett gränsland där det kan vara mycket svårt att veta vad som är lagligt. Och den personal som i anhörigas ögon underlåtit att skydda den boende så att hon förirrade sig bort, eller reste sig och slog upp operationen och behöver omopereras – ja anhörigas dom kan nog bli tung”.

Frågan lär dock inte vara slutdiskuterad. Men i fortsättningen handlar det nog inte om en speciallagstiftning för dementa utan om, som Demenscentrum föreslagit, en lag som omfattar alla allvarliga kognitiva handikapp, vilket knappast gör det enklare.

Reepalu lät mild men var vass som stål

Ilmar Reepalu vill inte själv se sig som en stark
man, men får nog finna sig i det epitet. Foto: SKL

Jag vet få politiker som kan låta så milda och vänliga som Ilmar Reepalu. Men hans ord kan också vara vassa som stål. Då behöver ingen tvivla på att det är makten som talar. Om man då ska säga emot gäller det att känna att man har en annan maktposition att hämta kraft från annars är man körd från början.
Mina möten med Ilmar Reepalu har varit i egenskap av chefredaktör för KommunAktuellt och Dagens Samhälle. Dessa möten präglats av vänlig respekt för mig och mitt uppdrag. Men några gånger har jag skymtat det vassa stålet.

I mitt uppdrag ingick att komma till arbetsutskottet i först Svenska Kommunförbundet och sedan Sveriges Kommuner och Landsting för att rapportera om tidningen. Eftersom ekonomin var bra och läsarna var nöjda var det i huvudsak rätt vänliga tillställningar trots att upplagan gick åt fel håll. Men om Reepalu var på plats kunde det bli debatt, som gjorde chefredaktören lite svettig.

Dock talade han i dessa sammanhang inte alltid som en ägarrepresentant utan mera som en kommunstyrelseordförande med synpunkter på bevakningen av sin kommun. Sådana har jag mött många, men Reepalu var vassast av dem alla. Det var han nog i än högre grad i andra sammanhang där större värden stod på spel. Ilmar Reepalu var alltid  och med skärpa i första hand företrädare för Malmöborna.

Nu har han tillkännagett att han ska lämna sin post den 1 juli. Typiskt nog sker det utan journalistiska mellanhänder i en debattartikel i Sydsvenskan. Ingen är egentligen överraskad, han fyller snart 70 och har suttit i nästan 20 år. Men det säger ändå en del om Reepalus position att detta blir en riksnyhet. En avgångsartikel av Sten Nordin, moderat borgarråd i Stockholm, skulle inte få samma uppmärksamhet.

I debattartikeln framhåller Ilmar Reepalu den omdaning Malmö genomgått under de 20 år han haft makten. Alla som hört honom välkomna landets kommunekonomer till Kommekmässa , känner igen beskrivningen av hur Malmö gått från industristad i förfall till en plats där folk vill bo och leva. Han passar i artikeln också på att ge Göran Persson lite betalt för gammal ost, medan nuvarande statsminister inte nämns. Anklagelserna om antisemitsm glider han förbi och talar om de framtida utmaningarna, som nu andra får ta ansvar för.

Men det blir knappast en ny stark man av Reepalus typ  som tar över. Deras tid är förbi. Han ville heller inte se sig som en sådan. När jag på en mässutfrågning undrade hur han upplevde rollen svarade han med sin milda röst att Malmö inte trodde på starka män. Där var det laget som gällde. Publiken fnittrade  roat över beskrivningen.

Framtiden får utvisa om Ilmar Reepalu varit en god ledare som sett till att det finns bra efterträdare. Till dess är det bara att önska lycka till med det nya livet, som ska ge tid för böcker och barnbarn. Livets dessert väntar.

 Mer läsning om Ilmar Reepalu:
Expressens Malmöbaserade reporter Niklas Orrenius skriver väl om arvet efter Reepalu i en krönika.

Fokus skrev i januari om tänkbara efterträdare, kopplat till debatt om vinster i välfärden.

Även Sydvenskans politiska redaktör Heidi Avellan funderar över hur Reepalu förberett efterträdarfrågan