onsdag 22 mars 2017

Orimligt skicka tillbaka unga till Afghanistan


Förra veckan kom 21 ensamkommande flyktingbarn till Sverige, enligt Migrationsverkets statistik. I oktober-november 2015 när flyktingströmmen var som störst kom drygt 2 000 per vecka.  De har nu genomgått mottagningssamtal, asylutredning, möten med ombud och får på löpande band avgörandet från Migrationsverket. Beslutet är, åtminstone för afghanerna som är den största gruppen, ofta negativt eftersom de anses sakna asylskäl. Dessutom skrivs många upp i ålder, vilket innebär att de från ena dagen till den andra kan får flytta till annan ort och förlorar kompisar, skola och god man.

Dessa pojkar är rejält grundlurade. Av sitt hemland, som inte kunnat erbjuda dem trygga uppväxtvillkor och en framtidstro. Av flyktingsmugglarna som förespeglade dem ett annat liv med jobb och utbildning i Europa. Men de är också lurade av Sverige som tog emot dem och tog väl hand om dem tills de plötsligt en dag får veta att det inte var på riktigt. De ska återvända hem, vad det nu innebär. Många av dem vet inte om deras hem finns kvar och var deras anhöriga befinner sig.

”Vi trodde vi var välkomna”, säger en av de afghanska pojkar jag träffat om resan till Sverige.

I juridisk mening har få av de ensamkommande asylskäl. Det finns inte ett individuellt hot riktat mot dem, men det finns heller ingen säker miljö att skicka tillbaka dem till. Så här skriver Migrationsverket i beslutet för en flykting som kommer från provinsen Ghazni:

”Ghazni är en instabil provins där rebeller frekvent förekommer, vilket har resulterat i flertalet säkerhetsincidenter och våld mot civilbefolkningen. Migrationsverket bedömer att det råder väpnad konflikt i provinsen.”

Men detta ses inte som något hinder för utvisning. Denne nyblivne 19-åring anses inte ”särskilt utsatt för en risk att skadas allvarligt eller utsättas för övergrepp”.  Själv är han övertygad om motsatsen och säger sig hellre dö i Sverige än återvända.

Kanske har både han och Migrationsverket fel, vem vet. Men det är orimligt att utsätta en ung människa för plågan att leva under ett sådant hot och att utsätta dem för denna risk. Sverige har tagit emot dem, då har vi också påtagit oss ett ansvar. De som har kommit måste få stanna av humanitära skäl. Allt annat vore en skam. Gjort är gjort, nu måste de ungdomar som är här få börja att planera för en framtid.

Det måste också dock görs klart genom alla tillgängliga kanaler att detta är en engångsåtgärd. Sverige får inte bidra till att fler luras hit av flyktingsmugglares falska löften. Gränskontrollerna måste bestå, åldersbedömningar göras och den som missköter sig ska kunna utvisas.

Texten ursprungligen publicerad i VLT den 4 mars 2017 

.

fredag 10 februari 2017

Inte vilket jobb som helst att vara statsanställd

Den 26 januari anhölls Statens Fastighetsverks generaldirektör och ytterligare en hög chef samt en tidigare chef och hans fru misstänkta för mutbrott och grov trolöshet mot huvudman.  Chockade medarbetare fick se polisen göra husrannsakan på deras arbetsplats. De fyra släpptes nästa dag, men misstankarna kvarstår. Om anklagelserna visar sig stämma kan detta vara den värsta korruptionsskandalen i Sverige någonsin, enligt statsvetaren Jan Teorell, expert på korruption.

I en annan del av Stockholm samlades samma dag statstjänstemän för ett seminarium om god förvaltningskultur. Det var starten för ett nytt uppdrag till Statskontoret, som från årsskiftet har hand om skötseln av värdegrunden inom statsförvaltningen.
Att döma av videoinspelningarna från seminariet var korruption här en icke-fråga. Det nämndes i förbigående eftersom Transparency International dagen innan petat ner Sverige från tredje till fjärde plats på listan för länderna med lägst korruption. 

Det är lätt att vara efterklok när man känner till polisingripandet på Fastighetsverket. Samtidigt är det svårt att inte se ointresset för korruption som ett uttryck för vår kollektiva blindhet. Korruption är något som förekommer någon annanstans, inte här hos oss med vår starka tjänstemannakultur präglad av oväld och en fast förvissning om de förpliktelser det innebär att tjäna det allmänna.
Men hur stabil är egentligen denna kultur? Och hur starkt är det fundament den vilar på, det vill säga allmänhetens förtroende? Att det behövs delegationer, regeringsuppdrag och värdegrundsseminarier är i sig ett svar. Hans Gunnar Axberger, professor i konstitutionell rätt i Uppsala, varnade för att det här är långsiktiga förändringar som man inte ser förrän de har gått så långt att det kan vara svårt att vända utvecklingen.
Vad som sker när trovärdigheten för statsförvaltningen minskar kan vi se med förfärande tydlighet i USA just nu. Donald Trump valdes i hög grad för att många människor misstrodde förvaltningen och ville ha förändring. Nu är det han som har makten och det visar sig att han inte har förtroende för den förvaltning han är satt att styra. Beslutet om flyktingstopp och muslimförbud fattades utan de sakkunniga fick säga sitt. Resultatet blev kaos.
Misstanken om att höga tjänstemän skor sig skadar trovärdigheten för det allmänna. Skadan förvärras när det, som på Fastighetsverket, visar sig att högsta ledningen inte agerat trots larm från personer i organisationen, som uppenbarligen tar sin uppgift som allmänhetens tjänare på allvar. Den typ av statstjänstemän och jurister många nu sätter sitt hopp till att de ska kunna stoppa Trump när han styr USA enligt devisen My way och inte enligt lagen.

Texten även publicerad i VLT 9 februari 2017

Är Västerås värt att kallas Bästerås?

Ett tag kallades Västerås för Bästerås på sportsidorna. Den här säsongen har det inte gått så jättebra men det tävlas ju inte bara i sportens värld. Faktum är att kommunerna hör till de mer tävlingsbenägna sektorerna. Det jämförs, rankas och delas ut utmärkelser i alla möjliga grenar. Förtjänar staden att kallas Bästerås på den kommunala arenan?

En snabbgenomgång av den kommunala prisfloran ger en splittrad bild. På miljöområdet ser det bra ut. När stadens beslutsfattare samlades till Västerås Hållbarhetsforum innan jul kunde de glädja sig åt en snygg trippel. Västerås hade utsetts till årets miljökommun, årets energikommun och årets skolmatskommun.
Även på IT-området har Västerås företrädare fått kliva fram och ta emot utmärkelser. Inte minst ligger staden i framkant för sitt arbete med välfärdsteknologi inom äldreomsorgen. 2015 vann Västerås Guldlänken, som delas ut av statliga Vinnova och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Då var Västerås även nominerat till Sveriges IT-kommun och till det heltäckande priset Sveriges Kvalitetskommun. I högsta grad hedervärt, även om man inte vann.
När det delas ut pris till de bästa skolkommunerna är Västerås långt ifrån prispallen. I SKL:s senaste Öppna jämförelser av grundskolans resultat kom de kommunala skolorna på en föga hedrande plats 235 av 290. Räknades även friskolorna in blev det lite bättre, plats 215. Örebro, som Västerås gärna jämför sig med, kom på plats 189, respektive 149. När Lärarförbundet utser Bästa skolkommun tar man inte bara med hur eleverna lyckas utan även lärarlöner och lärarnas arbetsmiljö. Då kom Västerås på plats 240, Örebro på plats 143.
Ett annat centralt kommunalt område där Västerås inte är något föredöme är individ- och familjeomsorgen. Där finns inga lobbyorganisationer som ordnar galor och delar ut utmärkelser däremot en statlig myndighet Inspektionen för vård och omsorg (IVO), som ska ha koll på att kommunerna sköter sig. De är allt annat än nöjda med Västerås och kommunen riskerar nu ett vite på 1 miljon kronor.
Men viktigare än priser och plaketter är vad invånarna tycker. De får ju framför allt säga sitt i valen men även däremellan görs mätningar. Nyligen kom SKL med siffror som tydde på att västeråsarna är mindre gnälliga än sitt rykte. Både när det gällde hur bra hemkommunen var att bo i och hur kommunen sköts var Västeråsbetyget högre än riksgenomsnittet.
Så på det hela taget är det nog inte så tokigt att bo i Västerås. Men så länge man inte ger stadens elever bättre förutsättningar att uppnå goda skolresultat och inte ger de socialt mest utsatta det stöd lagen föreskriver finns det ingen anledning till jubel i Stadshuset eller att tala om Bästerås.

Texten även publicerad i VLT den 31 december 2017






 




Frågan är: Hur ska det bli?


Hur ska det bli?
Jag vet inte hur många gånger jag sagt eller tänkt så det gångna året. Ibland tycker jag att jag låter som ett eko av min mormor, så detta är kanske en fråga äldre kvinnor alltid ställt. Men medan den för mormor uttryckte en oro för den egna situationen handlar det för mig om centrala samhällsfrågor.

Hur ska det bli?
Med vården som har teknik för att göra så mycket, men där personalen gråter av utmattning. Med skolan, där det finns så mycket engagemang för barnen men där lärarna ofta får ägna sig mer åt omhändertagande än lärande. Med polisen, som utreder allt färre brott. Och hur ska det ordna sig med jobb och bostäder åt alla nyanlända?

Jag är orolig men jag har en grundläggande tillit till samhällssystemet och våra förtroendevalda. Lösningar finns. Det gäller att vara rationell och samförståndsinriktad så ordnar det sig.
Men om man inte har den tilliten? Om det enda svar man hittar på frågan om hur det ska bli är att det måste bli annorlunda? Risken är stor att man då ser Trump, ett utträde ur EU eller Sverigedemokraterna som det enda alternativet. Inte nödvändigtvis för att man tror på allt som lovas  utan för att man vill skaka om systemet  och få förändring till varje pris.

Efter Donald Trumps valseger lovade många svenska politiker att ta folkets oro på allvar. ”Vi ska visa att vi står bredvid folket och ge uttryck för vad folket känner”, sa Stefan Löfven i en DN-intervju. Men det är inte där han borde vara. En politisk ledare ska gå före. Inte så långt före att han kommer utom hörhåll för folkets synpunkter och invändningar men han ska leda. Visa på målet och peka ut riktningen. Ha blicken högt så att han kan förvarna om motigheter men också försäkra om att det är mödan värt.
Ledarskap handlar också om att samarbeta. Om man ska ta sig fram i en svår terräng kan det vara klokt att slå följe med andra. Men svenska politiker verkar väldigt ovilliga till detta just nu. I stället för att se hitta gemensamma lösningar på sakfrågor verkar både Socialdemokraterna och Moderaterna vara upptagna av att fösa ut den andre på sidospår.
Moderaternas gör vad de kan för att tvinga regeringen att göra eftergifter till Vänsterpartiet i förhoppning om att det ska göra Alliansen mer lockande. Socialdemokraterna tar varje tillfälle att koppla ihop Moderaterna med Sverigedemokraterna. Allt medan SD tar röster från alla andra partier enligt SCB:s senaste mätning och väljarna efterlyser långsiktigt hållbara besked om de problem de ser i sin vardag med skolan, vården, polisen och integrationen. För frågan är:
Hur ska det bli?
Texten även publicerad på VLT den 16 december 2016








fredag 28 oktober 2016

Varje dag skapas ett barndomsminne

”Tänk på att varje dag skapas ett barndomsminne.”

Det har gått minst 30 år sedan Annika Hagström avslutade sitt Sommarprogram med de uppfordrande orden, som hängt med mig sedan dess. Jag tänkte på de med fasa under stress- och eländesdagar när allt gick fel.  Men också förhoppningsfullt under roliga soliga dagar som jag hoppades att barnen skulle minnas.
Nu är de själva föräldrar men jag oroar mig inte nämnvärt för barnbarnen. De är i goda händer och har haft turen att födas i rätt del av världen. Jag har lämnat familjebubblan och tänker på Annika Hagströms ord när jag ser flyktingbarn. Inte barnen på bilderna från Aleppo och Mosul, där räcker orden inte till, utan de barn vi förra hösten såg på bilder från tågperronger, bussköer och mer eller mindre tillfälliga boenden.

De barn vars barndomsminnen skapas här och nu i det som förhoppningsvis blivit någon slags vardag. Fast det är en vardag vid sidan om, en parallell vardag, enligt en nyutkommen bekymrad rapport från Forte, Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd.

”Ju längre tid en sådan parallell vardag fortgår, desto svårare att bryta utanförskap”, skriver rapportförfattarna professor Karin Zetterqvist Nelson och doktoranden Mirjam Hagström.

Det som framför allt präglar flyktingbarnens parallella vardag är väntan och osäkerhet. Givetvis väntan på det avgörande beslutet om asyl eller utvisning men också om sådant som gäller skola, hälsovård och boende. De ensamkommande barnen är inte de mest utsatta. Kring dem finns sedan 2006 ett mottagningssystem och de har en god man som tillvaratar deras intressen. Barn som kommer med sin familj har inte det stödet. Det är upp till föräldrarna att navigera sig fram i det allt annat än lättöverskådliga välfärdssystemet.

Just nu går utvecklingen för flyktingbarnen inte mot en stabilare och mer integrerad vardag, tvärtom. De ensamkommande från framför allt Afghanistan får nu avvisningsbeslut på löpande band. Familjer på flyktingförläggningar flyttas runt när privata boenden avvecklas till följd av färre asylsökande. De uppehållstillstånd som ges är tillfälliga, vilket gör att de får fortsätta att leva i väntan och osäkerhet.

Novemberöverenskommelsen om stramare flyktingpolitik var nödvändig och har haft effekt. Men de som tog den förre och den nuvarande statsministern på orden och trodde att Sverige var ett land med öppna hjärtan där man inte bygger murar borde ges möjlighet att stanna. Åtminstone om det gäller barn och barnfamiljer.

Vi kan inte göra något åt de barndomsminnen som skapas i Aleppo och Mosul men vi borde ta ansvar för de barn som finns här och deras minnen.
Texten även publicerad i VLT den 28 oktober 2016.










lördag 24 september 2016

Tilliten har fått en egen delegation


Vilket är språket vackraste ord? Omfamning, skriver den isländske författaren Jon Kalman Stefánsson i den sorgsna romanen Fiskarna har inga fötter. Det fick mig att börja fundera över de vackra orden i en tid när så många fula hatfyllda ord far runt. I topp på min lista hamnade ordet ”tillit” eftersom det är en förutsättning för alla våra relationer. Inte bara med de nära och kära som vi omfamnar utan också i samhället som helhet.

Ordbokens definition på tillit är ”övertygelse om någons trovärdighet eller goda avsikter i förhållande till personen i fråga”. Det är alltså något väldigt personligt. Inget man förknippar med en statlig utredning. Men sedan i juni har vi i det här landet en Tillitsdelegation. Den har civilminister Ardalan Shekarabi som uppdragsgivare och leds av nationalekonomen Laura Hartman.

Delegationen har inte till uppgift att verka allmänt tillitsbefrämjande. Även om det kanske skulle behövas. Det finns oroande tecken på att den grundläggande tilliten i samhället minskar. Det handlar om tillitsbaserad styrning av offentlig verksamhet, som är regeringens alternativ till New Public Management. NPM är ett samlingsbegrepp för de marknadsinspirerade lösningar som gett valfrihet men också ekonomistyrning och rapporteringskrav.

Regeringen har sedan den tillträdde lovat att fasa ut NPM, som har fått skulden för många av bristerna inom vård, skola och omsorg. ”Låt proffsen vara proffs”, har varit slagordet. Ord som tänt en låga av hopp hos professioner som sett administrationen öka och handlingsutrymmet krympa.

Vad tillitsbaserad styrning konkret innebär är oklart. Direktiven är luddiga. I hög grad är det därför upp till delegationen att fylla begreppet med innehåll. Inget lätt uppdrag. I synnerhet som förväntningarna är höga från proffsen som vill vara proffs. Målkonflikterna är, som alltid när det handlar om styrning, många. Motkrafterna till förändring starka. Utredningarna har varit många under åren. Resultaten försumbara.

Men det känns trist att misstro en utredning om tillit. Så jag väljer att tills vidare ha tillit till Laura Hartman och Tillitsdelegationen. I juni 2018 är det upp till bevis, då ska uppdraget slutredovisas.
Texten även publicerad i VLT den 24 september 2016








lördag 27 augusti 2016

Demokratin blir sämre utan lokala medier

När jag som 20-årig praktikant klev in på VLT:s redaktion var det en värld av män, skrivmaskiner och tät cigarettrök. De såg inte så märkvärdiga ut men jag visste att dessa män, och deras fåtaliga kvinnliga kollegor, hade ett viktigt demokratiskt uppdrag. De skulle granska, kommentera och informera för att bidra till det offentliga samtalet.  Jag var storögt lycklig för att få vara en del av detta viktiga, som kom att bli mitt arbetsliv i 29 år.
Dagens redaktion har inte många likheter med den arbetsplats som mötte mig för 46 år sedan. Än sen då, tycker kanske de som jobbar på resebyrå eller i banksektorn. Ingen bransch är likadan som på 1970-talet, men när det gäller mediebranschen är det inte bara en företagsekonomisk fråga. Medierna har ett grundläggande uppdrag i demokratin.

Demokratin behöver medier, som informerar, granskar och kommenterar.  Inte minst gäller det den lokala demokratin men just nu är krisen mest akut för lokalmedier. Inte alla dock. De tidningar som ägs av familjerna Ander i Värmland och Fredriksson i Småland klarar sig bättre än familjerna Hjörnes och de forna Pers-tidningarna. Skillnaden är att de framgångsrika har hållit fast vid det strikt lokala och vårdat sin lokala marknad. De har inte blivit del av konglomerat med oklara strategier.

En lokal tidning måste vara en del av lokalsamhällets liv och vara där människor finns, digitalt såväl som på plats. Bara då kan man hitta den rätta blandningen av att ge folk det de vill ha och det som överraskar dem så att de tappar andan. Bara då blir den angelägen. Bara då finns det en chans att människor är villiga att betala.
Lättare sagt än gjort, jag vet. Men det stärker knappast betalningsviljan att likt Linda Hedenljung i torsdagens VLT skälla och svära åt läsarna. Man måste ha något att erbjuda som har betydelse i människors vardag.
Det är inget Alice Bah-Khunke kan fixa, som Mittmedia tycks tro. En sådan journalistik förutsätter engagerade ägare, chefer med handlingsutrymme och stolta medarbetare. Tar man inte det demokratiska uppdraget på större allvar än man gjort på senare år finns ingen anledning för kultur- och demokratiministern att engagera sig. Mediepolitik ska inte vara branschstöd utan demokratistöd.
Texten även publicerad i VLT den 27 augusti 2016.