onsdag 29 september 2010

Trist med politisk okultur

Det finns en politisk okultur i Sverige, skrev DN:s förre chefredaktör Hans Bergström i en krönika efter valet. Han regerade mot att valets förlorare inte gratulerade motståndarna, vilket är en självklarhet i hans nuvarande hemland USA. ”Detta är mer än en ritual. Det är en markering av att väljarnas utslag accepteras och att demokratins spelregler fungerar.”
Kommunals ordförande Annelie Nordström betedde sig amerikanskt och gratulerade Fredrik Reinfeldt, vilket gett henne kritik. På Kommunals webb förklarar hon varför:

”För det första så är det ganska vanligt, för att inte säga kutym, att gratulera någon till en vinst. För det andra så måste vi acceptera valutgången och ha respekt för alla de människor som inte röstade som vi ville. Och också agera utefter konsekvenserna av folkets röst. De rödgröna vann inte – det gjorde alliansen.”

I det ovissa och lite överspända läge som nu råder är det viktigt att, likt Annelie Nordström, uppträda korrekt, också mot motståndare. Och, att vara strategisk. Om man vill få Sverigedemokrater att tänka om är det knappast smart att använda sig av mobbning. Jag tycker att det är oroande många som den senaste tiden markerat sitt ogillande av ideologier som utpekar vissa grupper som mindre värda med argument som pekar ut vissa grupper som mindre värda.

Jag har också svårt att förstå fackförbund som, likt Vårdförbundet och Transport, nekar Sverigedemokrater medlemskap, som DN rapporterar om idag,  Den svenska kollektivavtalsmodellen ger facket en speciell roll, att då utestänga folk för deras åsikters roll gör att den modellen riskerar att ifrågasättas.

måndag 27 september 2010

Hur roligt blir Svinarp i 13 veckor?

Kommunalrådet i Svinarp, Lars-Göran Bengtsson, alias Anders Jansson, gjorde stor succé vid invigningen av Kommek i Malmö i augusti. Han hade en ton och en fysionomi som många av oss som rört oss i den kommunala världen kände igen och kunde skratta åt.


Anders Jansson gjorde succe på Kommek som kommunal-
rådet Lars-Göran Bengtsson. I går var det premiär
 för TV-serien Starke man.
Igår skulle vi få chans att se mer av Lars- Göran Bengtsson  när SvT-serien Starke man hade premiär. I 13 avsnitt får vi följa livet i Svinarps kommunhus. I kretsen närmast kommunal-rådet finns också den lojale kommunchefen Matts Johansson, den kedjerökande kanslichefen Gunvor Halldén, som bär alla kvinnors samlade frustration över hopplösa karlar och den unga förhoppningsfulla kommunsekreteraren Jonna Wetterström. Karaktärerna mejslades snabbt ut på ett sätt som ger hopp om att de kan lyfta sig över schablonerna.

Bäst är Anders Jansson som det  maktglada och ansvarsflyende kommunalrådet. Lars-Göran Bengtsson är möjligen en stark man i kommunhuset, men knappast på hemmaplan. Det var bitvis riktigt roligt, men inte lika roligt som på Kommek. Kanske för att Anders Jansson där hade en publik med bara kommunfolk och kunde renodla sin karaktär. Klockan 8 en söndag kväll väner man sig till SvT:s breda miljonpublik, då blir tonen en annan. Hur roligt de i längden kommer att tycka att det är med kommunskämt återstår att se. Själv undrar jag om det kommer att hålla i 13 veckor, men följer livet i Svinarps kommunhus ett tag till.

lördag 25 september 2010

Tillbaka i gamla spalter

I 29 år jobbade jag på Vestmanlands Läns Tidning i Västerås. Jag skrev om det mesta från mulleavslutningar till prins Bertils begravning, men mest var det samhällsfrågor av olika slag. 2000 slutade jag för att bli chefredaktör på KommunAktuellt. I dagens VLT hade jag för första gången på tio år en text på nyhetsplats, en krönika om valet med Västeråsperspektiv. Här är texten:

Nu behövs en Västerås-
modell som håller i fyra år
Oavsett var det sista mandatet hamnar när rösträkningen till slut är klar på måndag blir tre Sverigedemokraterna av allt att döma vågmästare i Västerås. Eftersom de etablerade partierna är överens om att SD inte ska få något inflytande krävs nu nytänkande.

Alliansen kommer säkert att göra vad de kan för att locka tillbaka Miljöpartiet. Nu med det nya argumentet att förhindra att SD blir vågmästare. Ett tungt argument, men frågan är om det räcker för att få MP:s nya lokala språkrör att än en gång kliva över blockgränsen.
Sannolikt krävs en bredare samverkan. Ett formaliserat samarbete mellan socialdemokraterna och de borgerliga vore historiskt för Västerås, men inte särskilt ovanligt. I landets kommuner finns åtskilliga exempel på blocköverskridande styren i alla tänkbara blandningar. I Vadstena styrde moderater och socialdemokrater ihop förra mandatperioden. I Uppland-Bro gick S och FP ihop sedan en ensam Sverigedemokrat skapat kaos genom att spela ut de båda blocken mot varandra

Västerås är inte ensamma om att ha hamnat i ett ovisst läge efter Sverigedemokraternas valframgångar. I 87 kommuner och 5 landsting fanns efter den första röstsammanräkningen ingen klar blockmajoritet. I 30 kommuner har SD precis som i Västerås en möjlig vågmästarroll. Lösningen blir säkert nya mer eller mindre okonventionella samarbeten.
Sverigedemokraterna har mer än tredubblat antalet mandat och finns nu i 85 procent av landets kommuner. I Västmanland tog SD för första gången mandat i samtliga kommuner och i landstinget. Framgången riskerar dock att leda till tomma stolar i fullmäktige. I Arboga, Fagersta, Kungsör, Köping och Sala har partiet fått fler mandat än man hade namn på valsedlarna.

Erfarenheterna från den gångna mandatperioden är att SD, även där de har folk på sina fullmäktigestolar, får ett mycket begränsat inflytande. Rent matematiskt har partiet haft vågmästarställning i 45 kommuner, men bara i 7 har de faktiskt kunna avgöra omröstningar i fullmäktige. På övriga orter gör tomma stolar eller partiernas överenskommelser att SD stängs ute från inflytande. Däremot har partiet på många håll använt fullmäktiges talarstol till att argumentera i flyktingfrågan, oavsett vilken fråga som stått på dagordningen.
Norrköping har fått störst uppmärksamhet för sin samverkan mot SD. Norrköpingsmodellen innebär att Socialdemokraterna och Moderaterna kommit överens om att det största blocket får makten och kommunalrådsposterna. En modell som skulle kunna tillämpas i Västerås. Förutsatt att något block blir störst. Annars är det upp till partierna att hitta en Västeråsmodell, som håller i fyra år.

torsdag 23 september 2010

Nu kan alla se att varje röst räknas

Antagligen sitter det ett gäng i grunden folkpartistiska värmlänningar och göteborgare och bittert ångrar sitt soffliggande i söndags. De borgerliga var bara 7 röster från ett mandat i Värmland. I Göteborg fattades det 19 röster.

Det är en gigantisk demokratiskola som just nu pågår. Aldrig förr har det blivit så tydligt att varje röst räknas och har betydelse. I TV-inslag har vi kunnat se med vilken noggrannhet röstsedlarna behandlas. Det är inte längre bara färgglada stolpar som reser sig ur intet under valvakan. Bakom siffrorna ligger allas våra röster, som alla spelar roll. Bättre argument har jag svårt att tänka mig för dem som  ska vara kommunala demokratiutvecklare eller partipolitiska röstvärvare i nästa val.
Sven-Erik Bucht (S) kryssade sig
från Haparanda till riksdagen

Ett annat spänningsmoment i rösträkningen är kryssen till personvalen. Där visar det sig att det lönar sig att vara en profilerad kommunpolitiker om man vill till riksdagen. Sven-Erik Bucht (S) i Haparanda fick 16 000 kryss. Roger Haddad (FP) i Västerås kryssade sig förbi förstanamnet Agneta Berliner. Andra kommunala profiler som nu försvinner in i den anonyma tillvaron i riksdagen är Hans Ekström (S), Eskilstuna och Peter Persson (S), Jönköping, som båda var förstanamn i sina län. Jag tror att de rätt ofta kommer att längta tillbaka till den handfasta kommunpolitiken där man är närmare såväl besluten som medborgarna.

tisdag 21 september 2010

Ge inte SD så mycket spelutrymme


Jimmie Åkesson i en av gårdagens många intervjuer.
Alla var inte lika tuffa som K-G Bergström. Foto: SvT
Sverigedemokraterna vann inte valet. 94,3 procent av väljarna röstade på andra partier. Demokratin är inte hotad. Sverige är inte kallare eller mer främlingsfientligt än förra veckan. Men en del som vi länge blundat för har blivit mer synligt. I stället för att önska att vi skulle kunna fortsätta blunda borde vi diskutera vad det beror på att vissa grupper lockas av ett främlingsfientligt parti och vad vi kan göra åt det.

Det är betydligt viktigare  än vad som eventuellt, kanske skulle hända om Sverigedemokraterna skulle rösta med de rödgröna när det gäller den svenska Afghanistaninsatsen. En fråga jag hörde vridas och vändas i åtskilliga radio- och TV-sändningar igår. En fråga där jag utgår från att de sju övriga partierna ser till att SD inte får något inflytande. Annars skulle jag bli allvarligt bekymrad .

Vi har ett flerpartisystem, men årets val var i hög grad ett blockval. Nu har väljarna sagt sitt och det ena blocket blev otvetydigt större än det andra. Då borde det mindre kunna säga:
OK detta var inte vad vi önskade, men vi får gilla läget. Vi ska driva en aktiv opposition, men kommer inte att utnyttja det parlamentariska läget för att försvaga regeringen och vi kommer inte att skapa spelutrymme för SD. Det större blocket borde då svara med ett tack för deras ansvarstagande och ett löfte att göra vad de kan för att underlätta arbetet i riksdagen.
Det är en modell som har fungerat i Norrköping den senaste mandatperioden. Där är socialdemokraternas förre partisekreterare Lars Stjernkvist kommunalråd. Han har säkert kvar telefonnumret till Sveavägen och borde ringa och prata med dem som styr idag.
Men Sverigedemokraternas framgång innebär också en annan risk. Att demokratins värnare tar till odemokratiska metoder. Det känns konstigt med demonstrationer utanför riksdagshuset mot ett valresultat. De 20 Sverigedemokraterna sitter i riksdagen med samma rätt som de övriga 329 och måste behandlas med samma respekt. Deras politik och deras åsikter ska bekämpas genom argumentation och diskussioner, inte med demonstrationer i eller utanför kammaren. Allt annat är att göra demokratin en otjänst.

måndag 20 september 2010

Förlorarna jublade, vinnarna sammanbitna

En konstig valrörelse slutade med en konstig valkväll. Socialdemokraterna hade gjort sitt sämsta val sedan 1914 och hyllade sin partiledare som en vinnare. Moderaterna har fördubblat antal mandat sedan 2002, men kan inte vara riktigt glada eftersom man inser vilket komplicerat läge som väntar. Bara hos Sverigedemokraterna stod glädjen högt i tak, men där skålades och skrålades det desto mera. Ett mångårigt, målinriktat arbete hade gett resultat. Slutet på valrörelsen gick deras väg, inte minst tack vare att de etablerade partierna gav dem möjlighet att spela martyrrollen.

Inte för att jag tror att det spelade så stor roll för de Sverigedemokrater som valvakade i källarlokalen på Gärdet i Stockholm, men faktum är att partiet hade dubbel anledning att fira. Sverigedemokraterna hade också stora framgångar i kommunvalet. Förra mandatperioden hade partiet 280 mandat i 144 kommuner, nu har man 609 mandat i 245 kommuner, skriver Dagens Samhälle. Men det återstår att se på hur många av dessa platser man har folk som är villiga att åta sig fullmäktigeuppdragen. Minst 54 av partiets 280 platser har stått tomma den gångna mandatperioden.

Socialdemokraterna kan, om man vill söka tröst för riksdagstappet,  konstatera att man tappar mindre i kommunvalet. Man behåller makten i Göteborg och Malmö, om än med knapp marginal. Många traditionella s-väljare tycks ha större förtroende för sina lokala företrädare än för Mona Sahlin. Men i Stockholm sitter alliansen kvar i såväl Stadshuset som i landstinget.

För övrigt kan från kommunvalet rapporteras att moderaterna i Vellinge och Täby hamnar under 50 procent, att vänsterpartiet tappar 2,4 procent i Fagersta. "Men 55,9% får vara ok" säger Stig Henriksson på Facebook. Kristdemokraterna nådde inte 50 procent i Markaryd, utan fick nöja sig med en procentenhets ökning till 45,2. Starkaste s-fästet är Smedjebacken, där partiet fick 59,7 procent.

fredag 17 september 2010

Slutspurt med drömläge för SD



Fredrik Reinfeldt passerade Västerås i valspurten
 Nu återstår nästan bara SvT:s partiledardebatt. Den tillmäts fortfarande stor betydelse trots att det nog finns en viss övermättnad efter det enorma utbudet av debatter tidigare i valrörelsen och trots konkurrensen från Idol. Det är nu de sista tveksamma måste vinnas. Sverigedemokraterna har ett drömläge inför debatten. De finns inte med vid bordet och riskerar därmed inte att göra bort sig eller att ifrågasättas, men de är ändå i högsta grad närvarande.

Både medier och de etablerade partierna har gett SD orimligt utrymme i debatten genom det ständiga återkommande till vad som händer om partiet blir vågmästare. Detta skapar olyckliga låsningar och försvårar de lösningar som kan bli nödvändiga för att förhindra politiskt kaos. Sveriges riksdag får inte bli lika handlingsförlamat som kommunfullmäktige i Upplands-Bro 2006.

Men inte bara det politiska etablissemanget utan också mötesstörande vänsteraktivister har gjort SD stora tjänster. Genom att störa och förstöra deras möten förstärker man bilden av partiets utanförskap och av att de behandlas odemokratiskt. Även om man inte gillar deras budskap är det är oacceptabelt att möten stoppas. På så vis ger mötesstörarna Jimmie Åkesson möjlighet att spela martyrrollen, vilket han inte har något emot.

onsdag 15 september 2010

Mera stillsamt informativt än smutsigt

Den här valrörelsen befarades bli den smutsigaste någonsin. Om inget inträffar de sista skälvande dagarna kommer den farhågan på skam. Valrörelsen har, så här långt, också varit fri från såväl överraskningar som skandaler.
”Stillsamt informativ”, var TV-veteranen K-G Bergströms sammanfattning när frågan diskuterades på Publicistklubben häromkvällen. Inte smutsig, men snuttifierad och konstig, tyckte förra statssekreteraren Ulrika Schenström, en politisk veteran som nu sitter på åskådarbänken som PR-konsult. Som exempel på konstigheter nämnde hon retorikexperternas intåg i valbevakningen. I stället för att diskutera vad politikerna har sagt, bedömer man hur det sagts.
Samma dag som PK-debatten publicerade Aftonbladet Kultur en artikel av det anonyma nätverket Den allierade journalisten, som kritiserade de fyra stora dagstidningarna för att bedriva allianspropaganda också på nyhetsplats. En kritik som inte fick stöd i PK-panelen. Mona Sahlin har hamnat i samma nedåtgående spiral som Bo Lundgren 2002. Det börjar illa och då handlar frågorna om det och inte så mycket om sakfrågorna. 2002 var Lars Leijonborg lejonkung och mediernas gunstling. En roll som Maria Wetterstrand haft i den här valrörelsen. Lika lite som Leijonborg 2002 kommer hon att tacka medierna om partiet går fram. Däremot kommer förlorarna som vanligt säkert att lägga en stor del av skulden på medierna.

måndag 13 september 2010

Mätt är mätt, men är det rätt?

Det här tycks vara en morgon utan en ny opinionsmätning. Det känns lite tomt, men man får väl utgå från att läget är oförändrat, trots att Stellan Skarsgård deklarerat att han stödjer de rödgröna. Effekterna av duellen mellan Sahlin och Reinfeldt i SvT igår kväll lär säkert mätas under dagen. Om inte annat av partierna själva, men då är det inte säkert vi får veta resultatet. Opionionsinstituten har högkonjunktur just nu. I dagens Svenska Dagbladet granskas denna bransch. Mätningarna av partisympatier utgör en liten del av verksamheten. De kan närmast ses som ett varumärkesstärkande säsongsarbete som ska öppna dörrar för andra uppdrag.
SvD diskuterar också mätningarnas betydelse för väljarnas beteende. De har en ganska stor effekt tror professor Jesper Strömbäck: ” Ett parti som har medvind i opinionsundersökningarna har lättare att mobilisera sina kampanjarbetare och ingjuta energi i kampanjen”.
Att döma av olika partiföreträdares Facebook-uppdateringar har han rätt. De rödgröna är sammanbitet beslutsamma, alliansföreträdarna glatt segervissa. Samtidigt som alla påminner varandra om att det är på söndag det avgörs och betydelsen av att få folk att rösta.

.

fredag 10 september 2010

Skilda världar i äldreomsorgen

Äldreomsorgschef Gunnar Lindberg och Gunvor Ahlin från Öjagården
var stolta mottagareav Götapriset på Kvalitetsmässan i fjol.
En ensam gammal man irrar runt mållöst letande i en ödslig korridor.
Skrattande gamla badar och cyklar tillsammans med leende personal.
Två bilder av svensk äldreomsorg. Två bilder från Öjagården i Piteå. Den första är från veckans Uppdrag Granskning, som ägnades demensavdelningen Vinden där man på grund av personalbrist låser in de gamla på nätterna. Den andra från Öjagruppen, som förra året fick Götapriset för sitt föredömliga utvecklingsarbete som är inriktat på att de gamla ska ha roligt.

Båda bilderna innehåller sin sanning. Demensvården på Öjagården och andra ställen är underbemannad. Min erfarenhet som anhörig är att en dement helst skulle ha en människa vid sin sida hela tiden.  Någon som fungerar som ställföreträdande hjärna och stilla oron hos den som inte längre har kontroll över tillvaron. Men även om det inte är möjligt finns inom äldreomsorgen också många som likt Öjagruppen ser på vad man kan göra för de resurser man har i stället för att fokusera på det man inte har.

Det hade varit intressant att höra vad kommunalrådet Peter Roslund (S) hade att säga om äldreomsorgen i Piteå. Han intervjuades visserligen i Uppdrag Granskning men fick inte mycket sagt i samtalet med Janne Josefsson och undersköterskan Elisabeth Marklund. Det var som att se någon försvarslös samtidigt anfallas av en stor schäfer och ettrig terrier. Han har inte en chans, det är bara att vänta på att det går över.

onsdag 8 september 2010

Politiker som går och som stannar kvar

Den kommunale maratonmannen, Erik
Langby (M)  har styrt Nacka i 28 år
Ungefär var tionde som nästa vecka väljs till fullmäktige i kommun eller landsting kommer sannolikt att hoppa av sitt uppdrag innan mandatperioden är slut. Om den nyvalde är ung är risken för avhopp större. Tre år in i den nuvarande mandatperioden hade nästan var tredje ledamot under 25 lämnat sitt uppdrag.

Frågan är om detta är ett demokratiproblem. När det gällde de unga beror avhoppen ganska sällan på att de var missnöjda med uppdraget som sådant. Förklaringarna finns oftast utanför fullmäktigesalen. Vanligaste orsaken var att man flyttat för jobb eller studier. Fyra år är en lång tid om man är i 20-årsåldern och mycket kan hända.

Bland toppolitikerna har avhoppen varit rekordmånga den här mandatperioden, skriver Dagens Samhälle.  8 landstingsstyrelseordförande och 75 KS-ordföranden har lämnat sina uppdrag.. Mest uppmärksamhet fick Kristina Axén Olins uttåg ur Stockholmspolitiken. Medan andra gått till nya tunga uppdrag, som till exempel Trollhättans förra kommunalråd Gert-Inge Andersson (S), som nu är ordförande i Västra Götalandsregionen.

Men en del sitter kvar mandatperiod efter mandatperiod. Maratonlistan toppas av Erik Langby (M) som varit KS-ordförande i Nacka sedan januari 1983 och som kandiderar för en ny period. Nackas införande av fotvårdscheckar var första steget i den valfrihetsrevolution, som präglat svenska kommuner det senaste decenniet.
”Fotvårdscheckarna var ett litet system, men stod för en viktig princip och det var bra att komma igång. Sen följde hemtjänst, skolan och efter det en rad andra områden. Poängen är att det inte är vi politiker som är beställare, det är medborgarna, som ska bruka tjänsterna”, säger han till Dagens Arena som besökt Nacka i sin genomgång av partiernas mönsterkommuner.

.








måndag 6 september 2010

Södertälje hör till kommuneliten

Passerade Lagoland i helgen, det vill säga Södertälje där Anders Lago (S) är högprofilerad kommunstyrelseordförande. Södertälje är duktiga på att tänka nytt, vilket nog delvis beror på att man därtill varit nödda och tvungna eftersom den stora flyktinginvandringen från Irak ställt kommunen inför stora utmaningar.
Den som mötte Anders Lago i Almedalen behövde inte tvivla
på varifrån han kom
Man är också duktiga på att tala om hur duktiga man är. Anders Lago är en flitig gäst i olika TV-soffor. Senast i SVT:s Gomorron i fredags där han talade om Södertälje som Sveriges internationella huvudstad. En slogan kommunen nyligen fått officiellt godkänd av Patent- och registreringsverket. Motpart i tvisten var inte Sveriges officiella huvudstad utan fastighetsbolaget Hufvudstaden, som menade att kommunens slogan innebär ett ”otilbörligt utnyttjande” av fastighetsbolagets goodwill". Ett argument för Södertäljes sak är att de, enligt SCB,står 17 procent av Sveriges handelsöverskott.

Södertälje tillhör också de svenska elitkommuner som i dagarna är samlade i Prag för att utbyta erfarenheter av kvalitetsarbete. Det är de 16 kommuner som varit nominerade eller vunnit utmärkelsen Sveriges Kvalitetskommun som  träffas i SKL:s regi. Om detta och om Södertälje skriver jag om i första numret av nyhetsbrevet Kvalitet & Förnyelse, som kommer nästa vecka.

onsdag 1 september 2010

För lite svärta i politisk komedi

Anja Lundqvist och Anna Åström, mor och dotter i
Kvinna under solen. Foto: Petra Hallberg
På Stockholms Stadsteaters Klarascen är det dagarna efter valet. Inget av blocken har fått egen majoritet. Socialliberalerna, ett parti som varken är höger eller vänster, är vågmästare och deras partiledare Anna Kruse går hemma och väntar på samtalet från talmannen. Samtalet som ska ge henne den ministerpost hon jobbat så hårt för och offrat så mycket för.

Louise Boije af Gennäs politiska komedi Kvinna klädd i solen visar vad detta offer består av. Äktenskapet knakar. Tonårsdottern är en ung cyniker på väg bort. Men framför allt har Anna Kruse, utmärkt spelad av Anja Lundqvist, offrat sig själv. 20 är i politiken har gjort henne till en manipulativ och skrupelfri exhibitionist för vilken makten betyder allt.

Är det sådana politiker är? Är det så man måste vara för att ta sig till toppen? Louise Boije af Gennäs pjäs bygger på och utnyttjar fördomarna mot politiker och journalister. Här finns givetvis också en journalist, som tycks mer intresserad av att umgås med än att granska politiker, vilket Anna Kruse inte är sen att utnyttja.

Det är tänkt att vara roligt och är det bitvis också. Pjäsen fångar skickligt upp tidsandan och bryter av med några dansnummer à la Let’s dance. Men bara den som vågar vara allvarlig  blir riktigt rolig. Nu är det för mycket fördomsbekräftande och det blir lite för trivsamt för att vara riktigt angeläget.