Den här valrörelsen befarades bli den smutsigaste någonsin. Om inget inträffar de sista skälvande dagarna kommer den farhågan på skam. Valrörelsen har, så här långt, också varit fri från såväl överraskningar som skandaler.
”Stillsamt informativ”, var TV-veteranen K-G Bergströms sammanfattning när frågan diskuterades på Publicistklubben häromkvällen. Inte smutsig, men snuttifierad och konstig, tyckte förra statssekreteraren Ulrika Schenström, en politisk veteran som nu sitter på åskådarbänken som PR-konsult. Som exempel på konstigheter nämnde hon retorikexperternas intåg i valbevakningen. I stället för att diskutera vad politikerna har sagt, bedömer man hur det sagts.
Samma dag som PK-debatten publicerade Aftonbladet Kultur en artikel av det anonyma nätverket Den allierade journalisten, som kritiserade de fyra stora dagstidningarna för att bedriva allianspropaganda också på nyhetsplats. En kritik som inte fick stöd i PK-panelen. Mona Sahlin har hamnat i samma nedåtgående spiral som Bo Lundgren 2002. Det börjar illa och då handlar frågorna om det och inte så mycket om sakfrågorna. 2002 var Lars Leijonborg lejonkung och mediernas gunstling. En roll som Maria Wetterstrand haft i den här valrörelsen. Lika lite som Leijonborg 2002 kommer hon att tacka medierna om partiet går fram. Däremot kommer förlorarna som vanligt säkert att lägga en stor del av skulden på medierna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar