Skilda världar i äldreomsorgen

Äldreomsorgschef Gunnar Lindberg och Gunvor Ahlin från Öjagården
var stolta mottagareav Götapriset på Kvalitetsmässan i fjol.

En ensam gammal man irrar runt mållöst letande i en ödslig korridor.

Skrattande gamla badar och cyklar tillsammans med leende personal.

Två bilder av svensk äldreomsorg. Två bilder från Öjagården i Piteå. Den första är från veckans Uppdrag Granskning, som ägnades demensavdelningen Vinden där man på grund av personalbrist låser in de gamla på nätterna. Den andra från Öjagruppen, som förra året fick Götapriset för sitt föredömliga utvecklingsarbete som är inriktat på att de gamla ska ha roligt.

Båda bilderna innehåller sin sanning. Demensvården på Öjagården och andra ställen är underbemannad. Min erfarenhet som anhörig är att en dement helst skulle ha en människa vid sin sida hela tiden.  Någon som fungerar som ställföreträdande hjärna och stilla oron hos den som inte längre har kontroll över tillvaron. Men även om det inte är möjligt finns inom äldreomsorgen också många som likt Öjagruppen ser på vad man kan göra för de resurser man har i stället för att fokusera på det man inte har.

Det hade varit intressant att höra vad kommunalrådet Peter Roslund (S) hade att säga om äldreomsorgen i Piteå. Han intervjuades visserligen i Uppdrag Granskning men fick inte mycket sagt i samtalet med Janne Josefsson och undersköterskan Elisabeth Marklund. Det var som att se någon försvarslös samtidigt anfallas av en stor schäfer och ettrig terrier. Han har inte en chans, det är bara att vänta på att det går över.