tisdag 30 augusti 2011

När självstyre blir själsvåldighet

Finansmarknadsminister Peter Norman vill
veta hur vanligt det är med domstolstrots.
Det finns många goda argument för lokalt självstyre. Att kännedom om lokala förhållanden ger bättre beslutsunderlag. Att det är bra att de som fattar lokala beslut ställs till ansvar i lokala val. Att landet blir som en experimentverkstad när man kan prova olika lösningar och lära av varandra. För att ta de vanligaste, inte minst ofta framhållna av kommunföreträdare själva i mer eller mindre högtidliga sammanhang.

Ibland kan dock detta goda självstyre övergå i en kommunal självsvåldighet, som är till skada inte bara för de direkt berörda utan också för principen. Till exempel när man kringgår beslutsordningar och lagparagrafer för att få igenom ett beslut man anser mycket angeläget, men vet befinner sig i gränstrakterna för vad som är tillåtet. Eller när man inte verkställer beslut som domstolar fattat.

Ett känt exempel är Täby kommuns försäljning av Tibble gymnasium till underpris till ett privat bolag. Eller när Övertorneå kommun sålde sim- och sporthallen för en krona, trots att det bokförda värdet var 2,5 miljoner. I båda fallen upphävda domstol besluten, men kommunerna rev inte upp sina beslut.

Domstolstrots kallas sådant och faktum är att ingen vet hur vanligt det är. Det har nu Statskontoret fått regeringens uppdrag att ta reda på, rapporterar Riksdag & Departement. I uppdraget ingår också att ta reda på vad detta beror på och om det är vanligare inom vissa typer av kommuner och i vissa typer av ärenden. Undersökningen ska omfatta perioden 2006-2011 och fort ska det gå. Senast 15 februari nästa år vill regeringen ha resultatet.

”Regeringen anser att det är viktigt att få en samlad bild av omfattningen”, motiverar finansmarknadsminister Peter Norman, som också har ansvaret för kommuner och landsting i regeringen beslutet.

Det är de inte ensamma om. Vi som i grunden tycker att självstyret är bra får hoppas att undersökningen visar att kommunal självsvåldighet är undantag. Om undersökningen visar att domstolstrots är vanligt, lär argumenten för självstyre behöva vässas.

fredag 26 augusti 2011

Grattis-bok till förtroendevalda

Min och Dagens Samhälles bok Grattis
du är förtroendevald har nu kommit ut.
Under mina tio år som chefredaktör för KommunAktuellt och Dagens Samhälle mötte jag många förtroendevalda. Kunniga, engagerade människor med en stark vilja att åstadkomma resultat. En del hade politiken som yrke, men för många var detta en fritidssyssla. Dessa möten har gjort att jag sätter fritidspolitiker högt på listan över människor värda beundran.


Samtidigt insåg jag under här åren att uppdraget är allt annat än lätt. Förväntningarna och kraven är många på de förtroendevalda. Från den kommunala apparaten, från partiet, från väljarna, från och medierna och inte minst ställer många stora krav på sig själva. I synnerhet för den som är ny på sin post kan det här kännas tungt.

När jag efter tiden på Dagens Samhälle fick frågan från SKL Kommentus om att skriva en handbok för nya förtroendevalda kändes det därför som ett lockande uppdrag. Inte minst för att det gav möjlighet att använda de kunskaper jag samlat på mig under chefredaktörsåren.

Boken fick titeln Grattis du är förtroendevald för att markera att det är ett roligt och viktigt uppdrag som man ska vara stolt över. I dagarna kom det första exemplaret från tryckeriet. Min förhoppning är att boken ska vara ett stöd för den som är ny i rollen som förtroendevald eller på väg mot sitt första uppdrag. Boken ger baskunskaper om ramarna för uppdraget när det gäller juridik och ekonomi, men också tips och inspiration som kan vara till nytta i vardagen, till exempel om relationen till tjänstemännen, om hur man beter sig mot journalister och vad man bör tänka på när man som politiker använder sociala medier.

Tipsen kommer i hög grad från erfarna förtroendevalda, som delar med sig av sina lärdomar. Intervjuerna har gjorts av Dagens Samhälles duktiga reportrar Cecilia Granestrand, Anna-Lena Immo, Påhl Ruin, Måns Wikstrand och Magnus Wrede.

tisdag 23 augusti 2011

Bakslag för regionförespråkarna

Tiden är inte mogen för Västra Götaland och Värmland att gå samman. Därför blir det ingen ansökan om regionbildning, beslutade gruppledarna som på tisdagen träffades i Vänersborg. Beslutet är ett bakslag för regionförespråkarna och en besvikelse för de politiker som engagerat sig för att få till stånd en större region. Kanske är det också en föraning om hur svårt det kommer att bli att få till de beslut som behövs innan årsskiftet, som är deadline för lokala och regionala initiativ. (Se tidigare blogginlägg idag).

– Det är beklagligt att vi inte själva tar initiativ, när diskussionerna om nya regioner pågår som bäst i övriga landet. Vi riskerar att andra bestämmer hur det ska bli, säger Ulric Andersson (S), 1:e vice ordförande i landstingsstyrelsen i Värmland på Region Värmlands hemsida.

Värmland och Västra Götaland har dock inte definitivt gjort slut med varandra. Det samarbete som finns kring bland annat Vänern och hälso- och sjukvården ska fortsätta och fördjupas. Men någon region blir det alltså inte.

Hinner regionpusslet bli klart till nyår?

Den som inte är politiker på relativt hög nivå har troligtvis inte märkt något, men faktum är att det pågår en hel del arbete i regionfrågan över landet. Under augusti och september ska flera avgörande beslut fattas. Kanske, kanske kan vi när det börjar bli höst på riktigt skönja en Sverigekarta med nya regioner.

Här är det som är på gång just nu, enligt en i dagarna presenterad sammanställning av SKL, som jobbar och lobbar intensivt i denna fråga:

• Västernorrland och Jämtland är överens om att dra igång arbetet med sikte på en gemensam region 2015.

• Västerbotten och Norrbotten har ännu inte bestämt sig för om de vill gå samman i en gemensam region.

• Dalarna och Gävleborg får ty sig till varandra sedan de fått mer eller mindre tydliga avvisanden från Uppsala, Västmanland, Sörmland och Örebro.

• I Stockholms län finns en bred majoritet mot att gå samman med något av grannlänen. Möjligen kan man tänka sig att ta emot Trosa, Gnesta, Knivsta och Håbo, men inte mer.

• Grannlänen, som helst vill höra ihop med Stockholm, får då söka nya allianser. Uppsala, Sörmland, Västmanland och Örebro diskuterar den så kallade bananen, det vill säga en region som omringar Stockholm.

• I Värmland vill majoriteten tillhöra Västra Götaland, men där finns motstånd. Idag träffas gruppledarna för att ta ställning till om arbetet med en gemensam region ska fortsätta. I en debattartikel i GP får de ord på vägen av tre före detta regionråd. "Ur såväl regionalt som nationellt perspektiv är det för oss naturligt att Värmland, Halland och Västra Götaland utgör en kraftfull västsvensk region med goda framtidsutsikter", skriver Roland Andersson (S), Kent Johansson (C) och Lars-Gerhard Westberg (FP)

• Skåne har bjudit in Kronoberg, Kalmar och Blekinge för att diskutera en sydsvensk region från 2019.

• Östergötland har bjudit in Jönköping, Kalmar och Sörmland, men deras intresse för att diskutera med östgötarna är oklart. Kalmar och Sörmland för diskussioner på andra håll och i Jönköping vill majoriteten helst, precis som Halland, bilda en egen regionkommun.

Mycket är alltså fortfarande oklart. Det är ett stort och svårt pussel, men det börjar bli bråttom för kommun- och landstingspolitiker att få ihop det. Årsskiftet är deadline. SKL:s projektledare Bo Per Larsson hyser gott hopp om att det ska bli klart till dess. Allt annat vore tjänstefel från hans sida, men frågan är om man hinner. Kanske kan tidspressen få de politiskt ansvariga att ta sig samman och bli mer resultatinriktade. Det är ju ändå de som är mest intresserade av regioner. Misslyckas de tar regeringens regionutredare Mats Sjöstrand över och lägger pusslet på sitt vis för att skapa färre och mer effektiva länsstyrelser.

fredag 19 augusti 2011

Skuldkrisens effekter närmar sig kommunerna

Det är långt mellan kongressen i Washington och kommunhuset i Sorsele, men det spelar ingen roll i den globaliserade ekonomin. Likt ringar på vattnet når effekterna så småningom också periferin. Det var knappast någon överraskning för de ekonomiansvariga i kommuner och landsting att skuldkrisen skulle få effekter, men igår kom det svart på vitt i en skatteunderlagsprognos från SKL.

”Finansoron försvagar kommunernas ekonomi”, konstaterar ekonomerna på Hornsgatan i Stockholm.
SKL:s chefsekonom Mats Kinnwall är betydligt mindre op-
timistisk idag än i vårens ekonomiprognos.

Sysselsättningen, det vill säga att folk har jobb och därmed betalar skatt, är avgörande för kommunernas ekonomi. Oro och osäkerhet kring vad som ska hända med den globala och nationella ekonomin får nu såväl företag som hushåll att bli försiktigare. Då försvagas efterfrågan. Arbetsmarknaden försämras och därmed kommunernas ekonomi. SKL beräknar minskningen till 5 miljarder jämfört med tidigare optimistiska prognoser. Men fortfarande räknar man med en ökning av skatteunderlaget, 3,3 procent jämfört med tidigare 4,2. Resultatet försämras inte i lika hög grad eftersom man även lönekostnaderna beräknas sjunka.

Mycket av det som nu händer ger obehagliga associationer till 2008. Säkert påminner sig många kommunala ekonomichefer om hur allt dystrare skatteunderlagsprognoser då avlöste varandra. SKL påpekar också att osäkerheten just nu är ovanligt stor. En väl motiverad reservation. I prognosen räknade man med det femte jobbskatteavdraget, som skulle ha gett hushållen mer pengar. Samma dag som prognosen presenterades fortsatte den finansiella oron och börsfallen. Idag skriver di.se att Stockholmsbörsen faller handlöst under förmiddagen.

Den kommunala ekonomin är inte direkt beroende av börsutvecklingen, men likt ringar på vattnet når ekonomiska nedgångar alltid de kommunala budgetarna i form av lägre skatteintäkter och ökade kostnader för försörjningsstöd. Frågan är hur stora effekterna blir den här gången. Hoppas kan man ju alltid men det skulle förvåna om detta blir  den sista nedskrivningen av skatteunderlaget från SKL denna höst.

tisdag 16 augusti 2011

Värnamo vinner konstkampen

Värnamo och Västerås har fått nya konstmuseer, Vandalorum respektive Karlsgatan 2. Tyvärr måste man som västeråsare konstatera att en jämförelse dem emellan inte utfaller till Karlsgatans fördel.
I Smålands konstarkivs del av Vandalorum
visas för närvarande skulpturer av Ingemar
Svensson.
Skillnaden märks så fort man kommer innanför dörren. Vandalorum har lokaler som är skapade för ändamålet. Den italienske stjärnarkitekten Renzo Piano ritade fem stora röda och luftiga lador på 1990-talet, när Vandalorum ännu var en djärv vision. En vision som länge tycktes bli kvar i de oförverkligade idéernas skräpkammare. Men nu står husen där, mitt i Småland.

Lokalerna präglas av ljus och rymd, vilket ger de utställda verken möjlighet att ta plats. Något man saknar på Karlsgatan, där samboförhållandet mellan Länsmuseet och Konstmuseet har lett till två lite sorgsna, hopklämda museer. Inte den nytändning man hoppats på.

En annan skillnad är det lokala engagemanget. Jag känner ingen som är särskilt engagerad i Karlsgatan. Vandalorum har en vänförening med 1 200 medlemmar. Museet drivs av en stiftelse och skulle inte ha funnits utan eldsjälen Sven Lundh och stödet från lokala sponsorer och partners.

Tre lokala företag satsade tillsammans 40 miljoner, vilket gjorde bygget möjligt. Kommunen hade tidigt sett till att det fanns någonstans att bygga genom att ställa upp med den attraktiva tomten, som ligger där E4 och väg 27 möts och tusentals bilister dagligen passerar. Kommun och landsting stöttar också verksamheten genom att hyra lokaler för Smålands konstarkiv. I övrigt ger det offentliga idag inga bidrag till Vandalorum.

Men frågan är om museet i längden kan klara driften utan offentligt stöd. Vandalorums förhoppning är att få del av det nya regionala kulturstödet som snart ska börja fördelas. Utan det kan det bli svårt att upprätthålla dagens höga ambitionsnivå.

Jag håller tummarna för att det fungerar och hoppas att få uppleva en konstentreprenör i Västerås. Det piggar upp med djärva, till synes omöjliga projekt, som komplement till de gedigna kommunala verksamheterna.

Texten även publicerad i VLT den 16 augusti 2011