Nu får vi alla ta på klimatglasögonen

Jag har intellektuellt förstått att vårt levnadssätt inte är långsiktigt hållbart. Ändå har miljö- och klimatfrågor aldrig engagerat mig. Det hör till den naturvetenskapligt tekniska delen av verkligheten som jag ända sedan fysiklektionerna i årskurs sju har förpassat till kategorin ”sådant jag inte förstår mig på och inte tänker anstränga mig för att begripa”.

Jag har klarat mig hyggligt ändå. I de kretsar jag rört mig har de flesta varit som jag. Vi suckar över ingenjörstyperna som inte vet skillnaden mellan Odysseus och Odysséen men skäms inte över att vi inte har ett hum om de fysikaliska lagar som styr vår vardag. Men någonstans är det ändå till ingenjörstyperna vi satt vårt hopp när vi med huvudet i sanden tänkt att det ordnar sig nog med teknikens hjälp.

Denna sommar är vi många som insett att denna strutsattityd inte är hållbar. Samtidigt som vi njutit av härliga bad och ljuvliga kvällar har oron funnits där. Det går inte att komma undan tecken på att något är fel. Nyhetsbilder av brinnande skogar i Hälsingland och Kalifornien. Människor som flyr från elden i Aten och från översvämningar i Vietnam. Men också i den nära välbekanta miljön finns tecknen där. Knastrande gräsmattor, slokande syrener och sinande brunnar talar sitt tydliga språk.

Klimatfrågan är svårgreppad eftersom den är både privat, politisk och global. Men det är ingen ursäkt för passivitet. Det räcker heller inte med att peka på sina sopsorteringskärl under diskbänken. Var och en måste rannsaka sitt levnadssätt och sina vardagliga prioriteringar för att minska sitt koldioxidavtryck i vardagen. Dags att se över resandet till vardags och på semestern, maten, plasten, prylarna.  Det finns mycket man kan göra i sin vardag för att bidra. Miljöorganisationer, medier och kommuner bistår med tipslistor.

Sommarvädret kommer säkert också att påverka valrörelsen. Vi som hittills har blundat för frågan kommer att läsa partiprogram med klimatglasögonen på. Därmed inte sagt att detta val ska bli en folkomröstning om klimatet. Folkomröstningar tvingar fram enkla polariserade lösningar med tydliga ja och nej-alternativ, vilket denna fråga lämpar sig sällsynt illa för.

Detta, om något, är en långsiktig fråga, som kräver långsiktiga lösningar som inte rivs upp efter ett maktskifte. Det är också en fråga som kräver modiga politiker som talar klarspråk och visar på lösningar. Nu har budskapet om att det behövs förändring en chans att nå fram. Inte bara till den hårda kärnan av aktivister utan också till oss andra. När vi ser oss omkring i den brunbrända verkligheten inser vi allvaret.

Texten även publicerad i VLT den 15 augusti 2018

Hotet från nazisterna är på allvar nu

Första morgonen i Almedalen. Solen skiner och som vanligt blir jag glad över det demokratiska myller som möter mig. Fullsatta seminarier redan halv nio på morgonen, spontana möten mellan människor från olika verkligheter. Ett generöst delande av kunskaper och erfarenheter, oftast över kaffekoppar men stundtals även med vinglas i handen.

Flygblads- och tidningsutdelarna är många. Ofta tar jag emot för att visa min goda vilja och som en vänlig gest mot den som delar ut. Men den här gången rycker jag tillbaka min hand. Det blågula hjärta från Alternativ för Sverige som syns på flygbladet är inget jag vill befatta mig med. 

De är i sin fulla rätt att sprida sitt budskap även i Almedalen men det står oss andra fritt att avvisa dem. 

Det är lätt gjort med en broschyr, svårare när de intar gaturummet genom att sprida sitt budskap med kraftfulla högtalare eller genom att manifestera sin makt genom att gå i uniformerad tropp på Visbys gator. Nazister och högerextremister var ett mer påtagligt inslag i år än tidigare, även om man inte var på plats när de angrep RFSL-aktivister eller Samfundet Sverige-Israels tält.

Nazisternas makt och inflytande ligger i att de sprider rädsla. De utnyttjar sitt våldskapital till max, liksom sin grundlagsfästa yttrandefrihet. Den kombinationen gör dem till en svårhanterlig kombination för ett rättssamhälle. En position som de utnyttjar för att sprida sitt budskap och för att sprida rädsla. Den positionen måste tas ifrån dem. Vi kan inte längre hoppas att det räcker med att tiga ihjäl nynazistiska aktiviteter så går det över.

”Det är allvar nu”, framhöll Annie Lööf i sitt tal i Almedalen. Hon var inte den enda. Hoten från extremisterna har fått partiledarna för de etablerade partierna att tala för demokratin med retorisk glöd som ofta saknats. 

Orden är välkomna och viktiga. Men antagligen räcker det inte. Det behövs också skärpt lagstiftning så att rättsstaten kan försvara sig mot den som vill den ont. Det är allt annat än enkelt eftersom ingen vill urholka yttrandefriheten. Däremot borde det vara enkelt för partierna att enas kring att utreda hur detta skulle kunna gå till.

I väntan på det får vi andra kämpa emot i vardagen så att inte rädslan får övertaget. Säga ifrån när vi möter extrema åsikter. Vända nazisterna ryggen när de visar sin makt i det offentliga rummet. Visa att vi tillsammans ska bekämpa deras världsbild. Det är nog faktiskt allvar nu och inte vill man behöva säga till barnbarnen att man inget gjorde.

Texten även publicerad i VLT den 10 juli 2018