onsdag 7 november 2012

Fattigdomen närmare än vi anar

Texten även publicerad i VLT 7 november 2012
"Hon är fattig. Vi måste ge henne." Sexåringens logik inför den knäböjande tiggande kvinnan i tunnelbanenedgången är glasklar. Mina känslomässiga och rationella argument för att inte ge pengar till tiggare känns både futtiga och irrelevanta. Han får mina löspengar och lägger dem glatt i hennes lilla skål. Själv brukar jag skämmas när jag frångår mina principer och ger till tiggare. Inte för att jag har råd att ge utan för att vi har skapat ett samhälle där det finns folk som måste tigga.
Om detta samhälle där fattigdomen växer skriver Susanna Alakoski sorgset och vredget i sin nya bok Oktober i Fattigsverige. Hon varvar dagboksanteckningar från en månad av hektiskt författarturnerande med reflektioner kring fattigdom och tillbakablickar uppväxten Ystad. Delar känns igen från debutromanen Svinalängorna.
Mot alla odds eller tack vare studielån och tur, som hon själv säger, kunde Susanna Alakoski bryta med det sociala arvet. Mest rörande åskådliggjort när hon berättar om egna sonens födelsedagskalas jämfört med de födelsedagar hon själv upplevde.
”Jag känner orättvisans rapp på röven och jag är lycklig över att idag tillhöra de privilegierade som kan hjälpa sina anhöriga och köpa sina barn en barndom ”, skriver hon.
I boken blandas sorg och vrede. Sorgen över dem som slet hårt utan möjligheter att få leva ett värdigt liv. Vreden över ett samhälle där fattigdomen är på väg att bli en naturlig del. Inte bara den som syns i form av tiggare utan också den vardagliga som man i det längsta söker dölja. Den som i ringa grad handlar om att man inte har råd med märkesjeans utan om att inte kunna äta sig mätt när skolan är stängd eller att inte kunna ta hem kamrater.
Värst utsatta är barn till ensamstående mammor och utrikesfödda, som i hög grad blir  av försörjningsstöd. Enligt de nyligen presenterade Öppna jämförelserna från Socialstyrelsen och SKL bor 9,3 procent av barnen i Västerås i en familj med försörjningsstöd. Bland de 25 högsta i landet, rikssnittet är 7,0 procent. Jag är glad att sexåringen inte anar hur nära fattigdomen finns.