I slutet på 1960-talet sålde Aftonbladet och Expressen tillsammans
mer än en miljon tidningar per dag. Landet tapetserades med löpsedlar som skrek
ut dagens nyheter. Ingen kunde undgå den som hamnade på bild där. Att köpa en kvällstidning
var en daglig rutin för många, men långt ifrån alla gillade vad som skrevs.
Politiker, i synnerhet de styrande socialdemokratrna, var starkt missnöjda med
pressetiken och hotade med lagstiftning.
Pressens organisationer insåg faran och lyckades efter många
turer få till stånd en modell för självsanering som fick politikerna att dra
tillbaka förslagen om statligt ingripande. 1969 inrättades PO Allmänhetens pressombudsman,
som ett komplement till Pressens opinionsnämnd PON som funnits sedan 1916.
 |
| PO, blivande MO Ola Sigvardsson, medieforskaren Torbjörn von Krogh och Lena Hörngren under Svensk Mediehistorisk förenings samtalskvällom det nya medietiska systemet. Foto: Anders Lif |
PO firar alltså 50-årsjubileum i år men gör det med gravöl.
Vid årsskiftet slutar Ola Sigvardsson som PO och blir MO, Allmänhetens
medieombudsman. Samtidigt försvinner 103-åringen PON och ersätts av Mediernas etiska
nämnd, MEN. Det är inte bara ett namnbyte utan en rejäl och länge efterlängtad
förändring. Nykomlingarna ska prova alla publiceringar, oberoende av
publiceringsform. Alltså även radio- och tv-sändningar, när det gäller intrång
i privalivet, och webbpubliceringar. Sajter och poddar som har en ansvarig
utgivare och ett utgivningsbevis kan ansluta sig till systemet och på så sätt
låta sig granskas.
Om detta talades det på ett möte i Stockholm hos Svensk
Mediehistorisk förening den 26 november. Journalisten och medieforskaren
Torbjörn von Krogh redogjorde för turerna kring PO:s tillkomst. Ola Sigvardsson,
resonerade kring de centala begreppen: allmänintresse och offentlig person. Alla
som agerar i offentligheten är inte offentliga personer. Man bör skilja på
samhällsbärare och underhållare, framhöll PO.
Jag deltog i samtalet i egenskap av mångårig ledamot i PON.
Åren 1995-2000 var jag ledamot på Journalistförbundets mandat, 2011-2017 var
jag representant för Sveriges Tidskrifter. Det är ett ganska tidskrävande
uppdrag, men jag ser det som ett privilegium att ha fått vara med. Här handlar
det inte om att förhandla eller att tolka paragrafer utan att med respekt för mediernas
samhällsgranskande uppdrag ge upprättelse åt människor som anser sig utsatta
för en publicitetsskada. Det görs i öppna och resonerande samtal där olika
erfarenheter möts och argument prövas.
Jag hoppas att detta öppna och resonerande samtalsklimat även kommer
att prägla den nya nämnden. Chansen finns. Även om granskningsområdet vidgats är strukturen densamma. Liksom sin föregångare kommer den nya nämnden att bestå av ledamöter
som företräder de branschorganisationer, som står bakom och finansierar systemet och representanter för allmänheten.
Precis som i slutet av 1960-talet finns det idag röster som
argumenterar för en statlig reglering av medierna med motivering att
pressetiken brister. Därför är det bra att de seriösa medierna, som har
ansvarig utgivare har samlats kring denna modell.
Ett gemensamt pressetiskt system har diskuterats och utretts
i decennier. Ett tag befarade jag att det liksom höghastighetstågen och
ombyggnaden av Slussen i Stockholm skulle höra till sådant som man i min ålder
inte skulle få uppleva under sin livstid. Men vid årsskiftet händer det.
Välkommen MO och MEN.
