måndag 16 september 2013

Valfrihet inte alltid det viktigaste

Jag är i grunden positiv till valfrihet. Eftersom människor är olika är det bra om inte alla är hänvisade till en enda stor organisation, som riskerar att glömma bort vem den är till för. Men efter att den senaste tiden ha studerat hur man i olika delar av landet jobbar med att förbättra vården av de mest sjuka äldre har jag börjat tvivla. 
För den som är gammal och skör är kanske valfrihet inte det
viktigaste.


Sköra gamla behöver insatser av olika slag. I stort sett lika länge som vi har haft äldreomsorg har det tvistats om vad som är sjukvård, och alltså ska betalas av landstinget, och vad som är det som tidigare kallades fattigvård, idag socialtjänst, och som är kommunens ansvar.  Denna strid var ett genomgående tema i rapporten "Från fattigvård till valfrihet", som jag skrev för SKL 2011.

Olika organisatoriska grepp har tagits för att de gamla inte ska märka att det är olika huvudmän. Ett är att kommunalisera hemsjukvården, som Västmanland gjorde i fjol. Det är inget magiskt trick som löser alla problem. Gränsen finns kvar fast den dras på ett annat, sannolikt bättre, ställe. Ofta märker brukaren inte av denna gräns men ibland kan den förvandlas till en avgrund.

Sköra gamla med många olika sjukdomar och mediciner behöver framför allt helhet och samlade grepp men vården och omsorgen blir allt mer fragmentiserad. På vardera sidan om äldrevårdens gränslinje står inte  bara kommun och landsting, utan också en rad olika utförare som sinsemellan konkurrerar med varandra men som också ska samarbeta.

Det bidrar inte till helhet. När dessutom ersättningssystemet är utformat för att belöna vissa insatser blir det riktigt rörigt. Inte minst i primärvården som ska se till helheten. Pengarna styr, oavsett driftform. Politikerna belönar den som gör det som är rätt för dagen med öronmärkta bidrag.

“Personalen sliter som illrar för att uppfylla alla krav, som ger extra ersättning, men ingen hinner se till helheten”, beskriver en kommunal äldreomsorgschef läget. Om systemet har blivit svåröverskådligt för henne hur ska det då inte vara för den som är gammal och sjuk?

Den som har tur kan hamna i ett projekt där man provar gränsöverskridande samarbete. Då kan det bildas en enklav där det blir riktigt bra så länge projektpengarna räcker. Sedan är risken att det bli som vanligt, det vill säga var och en ser till sin budget och ingen har helhetssyn, vilket gör att de gamla far illa. I det läget är nog inte valfrihet viktigast.


Texten även publicerad i VLT 16 september 2013