Farliga fallgropar

När det så småningom blir dags att lista årets ord 2014 är jag övertygad om att rasifierad finns med. Ordet är i och för sig inte nytt, det har använts länge inom samhällsvetenskapen, men i år har det dykt upp allt oftare i den allmänna debatten. Bland annat när programledaren och konstnären Kakan Hermansson upprördes över att det fanns så få rasifierade bland årets Sommarpratare.

”Det gör mig fruktansvärt förbannad över att se hur många vita vi är som sitter här. Vi representerar inte Sverige", sa hon i en intervju efter presentationen av årets utvalda till det prestigefyllda uppdraget.

Enligt Institutet för språk och fornminnen betecknar ordet rasifierad "någon som diskrimineras eller utsätts för negativ särbehandling på grund av sin hudfärg eller härkomst". Det handlar alltså egentligen inte om hur någon är utan om hur personen behandlas.  Men som Kakan Hermanssons uttalande visar blir det ofta en beteckning för alla mörkhåriga/mörkhyade. Inte minst används uttrycket så av antirasister.

”Han som rasifierad verkar inte vilja se, eller så inser han inte, att han faktiskt är ett offer för vitheten”, skrev till exempel Dalademokratens ledarskribent Ida Ali-Lindqvist om den moderata riksdagsledamoten Hanif Bali.

Hon tyckte synd om honom för denna bristande insikt och sa sig vara ledsen å hans vägnar. Hanif Bali har flera gånger utsatts för hot, men det är inte nazisternas utfall som tar honom hårdast utan angrepp från dem som betecknar sig som antirasister, sa han under ett av Almedalens många seminarier.  De som betraktar honom som en ”husblatte” eller en ”Onkel Tom” för att han blivit moderat. En rasism med antirasistiska förtecken eftersom det handlar om att bedöma någon utifrån vem han är och inte från vad han tycker eller har gjort

Att tillskriva sina motståndare åsikter utifrån grupptillhörighet är har blivit allt vanligare. Inte bara när det handlar om rasism. Inom feminismen finns det också mycket av detta när man hemfaller åt svepande manskritik. Ett sådant sätt att argumentera gagnar varken antirasismen eller feminismen. Vi får konstiga diskussioner om identiteter i stället för hur vi ska åstadkomma ett samhälle där det finns plats för människor med olika bakgrund att växa och utvecklas. Ett samhälle där alla människor ”ska kunna uppfylla sina bästa stämningars längtan”, för att citera Hjalmar Branting.

Texten även publicerad i VLT 16 augusti 2014 i något förkortad version