Nyttiga och besvärliga reportrar

Under ganska många av mina snart 40 år som journalist har jag varit specialreporter. Som sådan var jag mycket nyttig och ganska besvärlig för mina arbetsledare. Nyttig eftersom jag var kunnig och leveranssäker. Besvärlig eftersom jag tyckte att jag visste bäst och att chefer inte skulle lägga sig i.

Kommunreportern är den av de spe-
cialreportrar som uppmärksammas i
Simos nyutkomna bok..

Ganska många år har jag också själv varit arbetsledare och uppskattat specialreportrar för deras kunskaper och produktivitet, men också ibland tyckt att de varit besvärliga. Visst är det väl bra om folk är självgående, men någon gång kunde de väl gå dit man sa åt dem, kunde jag ibland tycka när jag som nyhetschef skulle hantera flödet.

Idag är specialreportrar mer sällsynta på redaktionerna, visar en undersökning som Simo, Institutet för mediestudier, presenterade vid ett seminarium och i en bok i veckan. ”Jag ser mig som en företrädare för en utrotningshotad ras”, sa Mikael Holmström, säkerhetspolitisk reporter på Svenska Dagbladet.

En farhåga som jag tror är överdriven, även om förutsättningarna ändras för specialreportrar liksom för alla andra journalister till följd av sociala medier. Journalister måste vara mera öppna för läsarnas synpunkter och kommentarer via de nya kanalerna. Även det är såväl nyttigt som besvärligt. Nyttigt för att det ger tillgång till nya källor och perspektiv. Besvärligt för att läsare inte alltid tar journalisternas sanning given.
Men det kan också stärka specialreportrarnas roll. Att ha journalister som kan bedöma trovärdighet och substans på det som passerar i nyhetsflödet är en oerhörd tillgång för redaktioner. ”Vår överlevnad bygger på att vi har kvalificerade journalister”, sa Nerikes Allehandas chefredaktör Ulf Johansson.