torsdag 1 mars 2018

Det evigt opublicerade scoopet

Jag har proteser i båda höfterna. Fyra gånger har den vänstra hoppat ur, vilket är oerhört smärtsamt och kräver sjukhusvård. När höftledskulan väl är på plats igen återhämtar man sig rätt snabbt men för mig blev den tredje luxationen jobbigare än de andra på grund av en lite för hög dos av det smärtstillande ämnet ketamin. Vilka effekter detta fick framgår av denna text, skriven i tredje person men i högsta grad självupplevt.


 ----------------------------------------------------------------------------------------

”Jag är död.” Förvånat konstaterade hon faktum: Hon hade dött. Varför skulle hon annars befinna sig i denna oändliga vita tomhet? Nyss satt hon i soffan i sommarhuset och försökte låta bli att skrika av smärta för att inte skrämma barnen. Nu var allt som funnits omkring henne borta. Sommaren, huset, maken, barnbarnen. Allt det som varit hennes liv.

Det gör ont, ondare än att föda barn hade hon tänkt förra gången det hände. Men inte dör man väl av att kulan i höftledsprotesen hoppar ur? Kanske var det bara en slump att hennes hjärta slutade slå just när ambulanspersonalen skulle flytta henne från soffan till båren. Hennes tid var ute. Oavsett vad hon hade gjort den 11 juli klockan 9.47 så hade hon dött då. Det här var slutet. För henne. Allting annat skulle fortsätta som vanligt.

För henne fanns nu bara denna tomhet, som hon svävade runt i. Skulle det vara så här nu i evigheters evighet? Eller var den tomma vitheten bara en mellanstation på vägen mot evigheten? Förvånat konstaterade hon att hon inte var sorgsen över allt det hon lämnat, mera sakligt nyfiken på vad som skulle hända härnäst. Allt var nytt och oprövat. Ingen som varit med om detta hade kunnat berätta och det skulle inte heller hon kunna göra. Den insikten gjorde att sakligheten för ett ögonblick ersattes av frustration.

I mer än 40 år hade hon ägnat sig åt att registrera, reflektera och rapportera men det hon nu upplevde skulle förbli orapporterat. Döden är det evigt opublicerade scoopet. Döda reportrar har förbrukat sin teckenmängd. Kanske de till och med förlorar lusten till orden. Annars hade de legat nära till hands att konstatera att hon passerat deadline, men den tanken dök aldrig upp. Hon fick annat att tänka på.

Plötsligt fylldes den tomma vitheten av ett myller av färger, blinkande ljus, prickar som kom och försvann. På en gång skrämmande och overkligt vackert. Och hon hörde musik. Den var allt annat än änglalik:

I wanna boom bang bang with your body yo
Were gonna rough it up before we take it slow
Girl lemme rock you rock you like a rodeo
(It’s gonna be a bumpy ride)

Hon kände igen det som av cykellåtarna från gymmet. Den fungerade hyggligt för att få fart på pedalerna men var inget hon skulle ha valt som the soundtrack of her death. Än mindre något hon skulle vilja ha med sig in i evigheten.

Hon hade egentligen aldrig trott vare sig på himmel eller helvete. Men om någon hade definierat helvetet som en plats där man får höra Mohombi sjunga Bumpy ride på repeat hade hon nog nickat instämmande. Då, när hon fortfarande kunde nicka.

Plötsligt greps hon av en stor förtvivlan. Inte för att hon aldrig mer skulle kunna vare sig nicka instämmande eller protestera högljutt. Hon var död. Det var som det var med den saken och inget hon kunde göra något åt. Det som trots allt gjorde henne så bedrövad var att barnbarnen skulle behöva vara med när deras farmor dog.

”Tänk på att varje dag skapas ett barndomsminne” var ett mantra hon upprepat för sig själv både glada och dystra dagar under de egna barnens uppväxt. Med barnbarnen hade det fått förnyad aktualitet.

Det här barndomsminnet hade hon velat bespara dem. Hon hade hoppats kunna ge barnen minnet av ännu en solig dag på landet. Inte minnet av hur deras pappa packade bilen för att de skulle åka och bada, men att de aldrig kom iväg för att farmor dog i sommarhusets soffa.

Förtvivlan över att hon inte kunnat förskona barnbarnen från den upplevelsen var så stark att knappt märkte Mohombis tjatande om sin bumpy ride försvann i bakgrunden. Hon kände också att vithetens viktlöshet gav vika. I stället låg hon på rygg och kände ett högst påtagligt skumpande.

Då uppstår en rispa i synfältet ovanför hennes huvud. Det är som om en osynlig hand drar isär den mjuka vithet som omslutit henne. Fram träder den kliniskt kala och hårda insidan av en ambulans.

 ”Blodtrycket är bra”, hör hon sköterskan säga samtidigt som trycket på överarmen släpper. Förtvivlan släpper däremot inte. Den är starkare än den förundran hon känner över att åter vara bland de levande.
”Barnen, barnen… De märkte väl inget”, gråter hon.
”Nej, nej. De var inte där, föräldrarna tog ut dem”, försäkrar sköterskan.

Med det låter hon sig nöja. Men självklart skapades ett barndomsminne även denna dag.

”Farmor du skrek jättemycket. Det brukar du inte göra”, sa ett av barnen efteråt.

Det hade hon ingen aning om. Hon insåg att det måste ha varit skrämmande att höra och att det gällde att påverka barndomsminnen när tillfälle gavs.

”Det var inte så farligt. Det lät nog värre än det var”, sa hon överslätande.

Men då var Bumpy ride sedan länge raderad från hennes låtlista.

























1 kommentar:

  1. Stark upplevelse även för den som läser det du upplevde!

    SvaraRadera