tisdag 4 oktober 2011

Politiskt engagemang kan vara en belastning

Det har vairt några intensiva nyhetsdagar. Viktigast av allt är egentligen eurokrisen, men eftersom de europeiska ekonomiska frågorna är så svårgripbara och konsekvenserna av ett misslyckande så skrämmande bortser jag från den och ägnar mig åt  mer hanterbara händelser på hemmaplan.


Från makten till ingenting
Drygt ett år har gått sedan valet. Därmed finns det ett antal människor som i ett år varit befriade/utslängda (stryk det som ej önskas) från politiken. Att en del av dem som lämnat fortsatt får betalt har inte kunnat undgå någon. Vissa ersättningar sticker i ögonen, inte minst de som går till gamla borgarråd i Stockholm, men för den skull är inte hela systemet orimligt. Den som ger upp sin karriär för att under några år jobba heltid inom demokratin måste ha någon form av övergångslösning. Helsingborgs Dagblad har i en serie artiklar visat verkligheten för några av dem som lämnade politiken i fjol. Rubriken är ”Från makten till … ingenting”, vilket visar vad det handlar om. ”Det upplevs att jag är för politisk fortfarande. Det är som om de vill sätta mig i karantän”, säger Marie Weibull Kornias som fick lämna riksdagen efter fyra år.

Politik ingen merit
Att politiska ambitioner inte är någon merit visar också den sorglustiga historien om Markus Birros korta inhopp som partiledarkandidat för KD. Ett inhopp som ledde till att han fick sparken som programledare för TV4. En kanal som för övrigt rekryterade Gustav Fridolin direkt från riksdagen när han hoppade av för några år sedan. Birros märkliga beteende fick twittrarna att gå i spinn och försöka överträffa varandra i sarkasmer. Hade det varit en skolgård hade det varit kvalificerad mobbning. Medidebattören Emanuel Karlsten menar i ett klokt inlägg att det i stället handlar om ”hur naivitet föraktas. Att misstag är paria. Att feltänk inte får plats i den mediekultur som prisar passivitet, skepsis och distans”

Så fungerar mediedrev
Vi har också haft ett mindre mediedrev kring Fazers kinapuffar. Ni vet den gula godispåsen med en snedögd kines, som kritiserats för rasism. Upphovet var en krönika av Patrik Lundberg på hd.se, där han beskrev den vardagsrasism han utsätts för på grund av sitt asiatiska utseende. ”Att skämta om och skratta åt asiater tycks vara den enda rasism som kan gå obemärkt förbi”. En välskriven text i ett angeläget ämne, men där huvudfrågan kom bort på grund av en mening om kinapuffar. En mening som fick medierna att gå i gång och förde Patrik Lundberg till SvT:s Debattstudio. En upplevelse han i en uppföljande krönika beskriver så här: ”Debatten blir inte så dålig som jag hade föreställt mig. Den blir sjuttiosju resor värre. Jag lyckas få fram mitt budskap, men det drunknar i det hav av galenskap som programformatet provocerar fram Vad jag först ville säga har glömts bort. Så funkar mediedrevet.”

Slösas utjämningspengarna bort?
Det kommunala skatteutjämningen skapar inga mediedrev eller stormar i sociala medier. Men är nog så viktigt. Gunnar Wetterberg gör i Expressen ett försök att få i gång en debatt om systemet som han i grunden tycker är nödvändigt och bra. Dock vill han att det ändras så att det främjar kommunal effektivitet. ”Det är orimligt att systemet ska bekosta kommunhus för tretusen invånare eller bittesmå gymnasier vid världens ände” skriver han bland annat. För att främja effektiviteten i sektorn föreslår Gunnar Wetterberg att staten återinför bromsen från 1990-talet och straffar kommuner som höjer skatten genom att ta tillbaka en del av skattehöjningen. Hade kommunpolitiker i glesbygd twittrat lika mycket som mediemänniskor i storstad hade det nog blivit en liten storm kring förslaget.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar