Att vandra omkring i Tranströmers poesi

Tomas Tranströmers samlade produktion.

En dag som denna är det lite pinsamt att medge men faktum är att jag har en sval relation till lyrik, inklusive Tomas Tranströmer. Jag är en idog romanläsare och en professionell ordbrukare men läser väldigt sällan poesi. Jag brukar förklara det med att jag har en yrkesskada på grund av mycket rapportläsande som gör att jag diagonalläser över sidorna för att snabbt komma till det väsentliga. En lässtil som inte fungerar för lyrik och heller inte för alla romaner.

Därför uppskattar jag poesiuppläsningar när någon annan vilar på orden och betonar de viktiga stroferna. Fast bara i lagom doser och med inte alltför pretentiös framtoning. I våras hörde jag Krister Henriksson läsa Tomas Tranströmer i Önsta kyrka i Västerås på ett sätt som gjorde att budskapet nådde fram även till mig. Kyrkan var fullsatt och kyrkorådet hade tvingats anlita parkeringsvakter för att undvika kaos.

Tranströmer är stor i den stad där han bodde i 35 år. I centrum kliver vi omkring bland hans haikudikter som finns inskrivna i gatustenar. Staden instiftade 1997 ett pris till hans ära, Tranströmerpriset, som delas ut vartannat år. Sist gick det till Kjell Espmark, arbetet med att utse nästa pristagare har nyligen inletts. I går var flaggorna hissade på Västerås stadshus och i fullmäktige hyllades ”vår poet”, som ordförande Britt Sandström kallade den nyutnämnde Nobelpristagaren.

Även för lokaltidningen VLT var gårdagen en stor, och efterlängtad, dag. Redan på 1990-talet när jag jobbade där fanns en beredskap om han skulle få priset. Jag har stått och väntat utanför radhuset där Tranströmer bodde under sina västeråsår för att vid behov kunna stötta kulturredaktören. Ttraditionen med att stå och vänta med en blombukett utanför hans dörr klockan 13 den dag priset tillkännagavs fortsatte fast han flyttade till Stockholm, men bröts i fjol. Så igår fanns VLT inte på plats när Monica Tranströmer öppnade dörren och släppte in pressen. Dock tror jag att besvikelsen över detta var försumbar jämfört med glädjen över att ha en nobelpristagare med Västeråsanknytning.

Jag delar den glädjen eftersom jag inser Tomas Tranströmers storhet. Många av dikterna har jag läst och fått uppläst för mig. Jag vet att i dagsmeja väger ett kilo 750 gram inte mer. Liksom att uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen. Jag har också varit omsluten av trafikens mumlande i Västerås domkyrka och hört näktergalen vid dess nordgräns i trakten av Badelunda.

Nu ska jag läsa mera och lyssna på Haydn. Så här på äldre dar har inte bara mitt intresse för lyrik utan också för klassisk musik ökat.