En suck av lättnad över kvittojournalistiken?

Annie Lööf har anledning att sucka på grund av kvittojournalis-
tiken, men hon suckar knappast av lättnad. Foto: Kristian Pohl. 

Det har skämtats flitigt om heliumballonger de senaste dagarna, både i det sociala umgänget och på sociala medier. Att Stiftelsen för strategisk forskning satsade 138 000 kronor på lila heliumballonger vid sitt exklusiva 15-årsfirande i Blå hallen har blivit symbolen för den offentliga slösaktigheten. Men i spåren på nya avslöjanden kommer också ifrågasättande av kvittojournalistiken och krav på en granskning av det som är stiftelsers och myndigheters uppdrag.

Jag efterlyste i min senaste VLT-krönika, även publicerad här på bloggen, en utvärdering av de projekt för kvinnligt företagande som Tillväxtverket varit engagerat i. Det är jag inte ensam om, men det har visat sig lättare sagt än gjort. Svenska Dagbladet har försökt, men det visades sig omöjligt. Regeringen slussar 375 miljoner kronor under 2007-2014 via Tillväxtverket till olika projekt. Vad det ger är det ingen som vet eftersom ingen vet vilka som deltagit, vilket är väl så upprörande som chokladprovningar och ballonger.

”Man satsar pengar och vill nå ut, men man har inte ens så pass koll att det går att följa upp om tjänsten haft något värde för mottagaren”, säger till SVD Barbro Widerstedt, analytiker på den statliga myndigheten Tillväxtanalys, som skrivit en kritisk rapport till regeringen.

De som producerar avslöjanden som får ministrar eller generaldirektörer att avgå blir snabbt journalistikens hjältar. Att Mattias Carlsson, som granskat representationen vid  Tillväxtverket och SSF,  finns med i diskussionerna om Stora Journalistprisets avslöjandeklass är givet, men konkurrensen är hård. I en artikel i tidningen Journalisten ifrågasätter frilansskribenten Håkan Lindgren den hyllade kvittojournalistiken eftersom den stirrar sig blind på restaurangnotorna i stället för att granska vad myndigheterna använder de övriga  99,8 procent av budgeten.

”Kvittojournalistik gör läsaren upprörd och samtidigt okunnig om de större sammanhangen. Det hänger ihop: ju okunnigare jag är, desto mer förbittrad och maktlös blir min upprördhet”, skriver Håkan Lindgren, som misstänker att makthavare drar en suck av lättnad när det bara är representationen som granskas.

Annie Lööf håller knappast med. Hon har haft all anledning att sucka den här veckan, men inte av lättnad. Näringsministern har varit hårt ansatt sedan det visat sig att departementet både haft egna notor av tvivelaktig karaktär, inte hållit isär regeringens pengar och partikassan och dessutom försökt krishantera detta på ett sätt som gjort krisen värre. För detta förtjänar hon kritik. Men det är svårt att bortse från att Annie Lööf som ung och kvinna är mer utsatt än herrarna hon har omkring sig i alliansledarkvartetten. Hon tycks heller inte ha fått den uppbackning hon skulle behöva från erfarna politiska tjänstemän.

Inte har hon mycket tröst att hämta i veckans mätningar. I Demoskops mätning får hon betyget 2, 17, bara snäppet bättre än Jimmie Åkesson I tidningenChefs granskning av hennes ledarskap, som sannolikt var gjord före den nuvarande krisen, får hon 28 av 40 poäng. Hon ifrågasätts för sin ålder, och för sin brist på yrkeserfarenhet och pondus.

Inget av detta bör ju vara någon överraskning för dem som har utsett henne. Men jag kan ibland tycka att vi i samhället idag gör unga kvinnor, och ibland män, en otjänst genom att låta ungdomlig glöd väga så tungt att vi ger dem uppdrag de inte är mogna för och sedan överger dem när de inte uppfyller förväntningarna. Än är Annie Lööf inte övergiven av sitt parti, men nervositeten ökar och frågan är hur länge hon själv orkar fortsätta att le lika glatt.