Det rådet får författaren Stefan Gurt av sin far Sven kort före hans död. Stefan Gurt har skildrat pappans sista tid i boken ”Så dödar vi en människa”, som kom ut när äldreomsorgsdebatten var som hetast i vintras. Men det är egentligen inte en stridsskrift om dagens äldreomsorg utan mer en skildring av vårt samhälles åldersfixering och bristande respekt för ålderdomen.
Stefan Gurts bok är också en vemodig berättelse om förlusten av en förälder, som många kan känna igen sig i. En förälders död väcker frågor om deras liv och därmed om hur det egna livet blev som det blev. Hans pappa hade knappast det liv han önskat sig. Men kanske var det ändå ett gott liv, sådant är svårt för en son att bedöma. Dock råder det inget tvivel om att slutet på detta liv inte var gott.
Pappan dog efter några månader på ett särskilt boende i
Solna. Där hade han hamnat efter flera år av tilltagande förvirring och
kroppsligt förfall. Kommunens företrädare hade velat flytta honom tidigare, men
både han själv och sönerna gjorde motstånd. Tidvis var han både humoristisk och
klartänkt, men efter flytten bryts han snabbt ner. När sonen återvänder efter
en sex veckors resa är pappan knappt kontaktbar, kraftigt avmagrad och har helt
tappat livslusten.
Att tiden på särskilt boende blir kort förvånar knappast
någon som är verksam inom äldreomsorgen. Vistelsetiden blir för många bara ett
par månader. Frågan är om det är bra eller dåligt. Om de gamla har bott hemma
så länge de kunnat och flyttar för att få kvalificerade vård och omsorg den
sista tiden är det i grunden bra. Men om orsaken är att innehållet i
verksamheten är så torftigt att de, likt Stefan Gurts pappa, tappar livslusten,
är det inte en värdig omsorg.
Frågan är också vilka
förväntningar de gamla och deras anhöriga har. Är de inställda på att detta är
en plats man kommer till för att dö eller räknar de med att få hjälp
att leva några år till? Stefan Gurt var inte beredd på att hans pappa skulle ha
så kort tid kvar. Hade han vetat hade han kanske prioriterat annorlunda.
I förra veckan begravdes diplomaten Sverker Åström. Enligt
flera av talarna på begravningen hade han sett fram emot döden och planerat
begravningen i detalj. ”Jag lider av en obolig sjukdom – ålderdomen”, hade han
beskrivit sin situation, enligt Jan Eliasson.
Den sjukdomen lär enligt alla prognoser drabba allt fler av
oss. Det kommer att ställa samhället inför stora utmaningar, men vi har också
ett eget ansvar. Inte att undvika att bli gamla, där har vi ingen talan. Däremot
bör vi fundera över hur vi möjligaste mån ska undvika en dålig återdom. Lättare
sagt än gjort, men alternativen kommer sannolikt att öka när de äldre blir fler
och resursstarkare. Stefan Gurt har för egen del ställ sig i kö till Stiftelsen
Konstnärshem. ”Man kan göra så att de sista åren inte bara blir eländiga”,
skriver han på sin blogg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar