torsdag 27 september 2012

Begriplig besvikelse över förnuftigt beslut

LR:s ordförande Metta Fjelkner får det
tufft att försvara avtalet för besvikna med-
lemmar. Foto: Elisabeth Olsson Wallin
Det blev ingen lärarstrejk, vilket det finns all anledning att vara glad över även om man tycker att lärare borde ha högre löner. Men det är knappast glädje som präglar stämningen i lärarrummen idag även om de får mer än andra i år. 4,2 i stället för 2,6 procent, som var märket i årets förhandlingar. Lärarna hade ju hoppats på mer. Missnöjet är nog störst där majoriteten tillhör Lärarnas Riksförbund, det mer stridslystna och högljudda av lärarförbunden.
Strejken var mycket nära. Sex av femton ledamöter i LR:s förbundsstyrelse röstade emot avtalet. Svekdebatten har också genast dragits igång.  I en debattartikel i Svenska Dagbladet varnar tre medlemmar för massavhopp från facket och kräver ordföranden Metta Fjelkners avgång.
”Ledningen i LR får göra sig beredde på att gå sin tuffaste rond hittills – mot sina egna medlemmar”, skriver de bland annat.
Läraren Magnus Blixt, som bloggar på LR:s hemsida, sammanfattar känslorna för avtalet så här:
”Jag önskar att budet varit sämre. Då hade jag utan tvekan kunnat säga NEJ. Jag vill inte säga JA, men jag kan inte heller säga NEJ med de fakta och alternativ som de facto ligger på bordet.”
Medlarna ler säkert nöjt om de läser detta. Det är ju det deras uppdrag går ut på. Att hitta ett bud som ingen av parterna kan säga nej till. Säkert finns det också inom SKL de som är missnöjda med avtalet, eftersom det blir dyrt. Men på den sidan är man nog mest nöjd med att det inte blev konflikt med de konsekvenser det skulle få för skolorna.
Magnus Blixt beskriver avtalstecknandet som en konflikt mellan förnuft och känsla. Förnuftet säger att det är så här långt man kan nå. Känslan att man borde få och hade förväntat sig mera. Hos medlemmarna dominerar känslan, men i förbundsledningen måste också förnuft råda, vilket gör det svårt att vara facklig ledare. Svekdebatten ör oundviklig eftersom man agiterat med känsla för att få medlemmarna med sig.
Jag har själv varit med om detta i egenskap av ledamot av Journalistförbundet styrelse under 1987-1995 då SJF hade flera strejker. Framför allt handlade det om högre löner, men också om upphovsrätt. Under förhandlingarna och när strejken var ett faktum var kraven oeftergivliga. När avtalet var undertecknat skulle man tillbaka och förklara varför det blev som det blev. Jag minns medlemsmöten som var som presskonferenser. Jag minns spänningen i rummet när det stod och vägde mellan ja och nej. Mellan förnuft och känsla.
I dessa diskussioner tillhörde jag dem som mera använde förnufts- än känsloargument. Därför tror  jag också att det var klokt av lärarförbunden att säga ja till budet. I dagens läge är opinionsbildning nog en bättre väg för höjda lärarlöner än konflikt. Inte minst lokalt, där ju utfallet för den individuella läraren avgörs. Kommunpolitikerna behöver bli bättre arbetsgivare för att få tyst på den eviga, och fruktlösa, debatten om att återförstatliga skolan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar