Uppdraget Christina Jutterström glömde

Journalistfondens styrelse anno 1990, ordförande Carl-Axel Petri i mitten,
Christina Jutterström och jag till höger. Från fondens jubileumsskrift 2009

Christina Jutterström nämner inte Journalistfonden för vidareutbildning i sin memoarbok Uppfostrad av män. Det är inte så konstigt, bland alla  uppdrag hon haft under sin 40-åriga mediekarriär måste detta väga  lätt. Jag tror knappt jag skulle ta med det själv om jag mot förmodan skulle få för mig att skriva memoarer.

För 20 år sedan var vi båda styrelseledamöter i fonden, som har till uppgift att dela ut stipendier till journalister. Jag som representant för Journalistförbundet, hon för Tidningsutgivarna. Ett angenämt uppdrag, som inte präglas av några partsmotsättningar utan av att göra det bästa möjliga av de pengar som står till förfogande. Grunden för verksamheten är en donation från Marcus Wallenberg, som 1968 irriterat sig på okunniga journalister.

Jag minns att jag var lite rädd för Christina Jutterström, hon hade ju rykte om sig att vara sträng. Men jag var också imponerad. Sannolikt mer imponerad än man som facklig företrädare borde vara. Hon var kraftfull och tog plats, det gör man som chefredaktör för Dagens Nyheter. Men hennes synlighet berodde inte bara på hennes position utan också på hennes person.

Jag är inte den enda i Mediesverige som varit lite rädd för Christina Jutterström. Till och med en så föga lättskrämd person som Mats Svegfors har berättat om hur han skrämts av hennes stränghet. I memoarerna strävar hon efter att komplettera bilden av den stränga och kraftfulla genom att berätta om de våndor hon genomgått under tunga skeden i karriären och svåra beslut. ”Jag var ofta stark utåt, men eländig inombords”, skriver hon. Boken är en blandning av sådana små bekännelser varvat med utförliga beskrivningar av förändringsarbeten på stora, svårstyrda mediearbetsplatser.

Christina Jutterströms karriär är 40 år av mediehistoria: Herbert Söderströms plantskola på Örebro-Kuriren, en kort sejour i veckotidningsvärlden, uppbyggnaden av Rapport, chefsjobben på Dagens Eko, Dagens Nyheter, Expressen och SVT. Det är intressant att läsa, men inte riktigt den bok man hoppats på. Det är för mycket av redogörelser och för lite av djupare reflektion

Jag tycker heller inte att titeln har täckning i hennes livsberättelse. Visst är hon i någon mån uppfostrad av män, men hon är i minst lika hög grad stöttad av män, inte minst sin egen man. Hon är också en besegrare av män, tack vare sin kraftfullhet och kompetens. Det är inget att be om ursäkt för.

För övrigt kan jag berätta att de kvinnliga ledamöterna fick gå in bakvägen till Journalistfondens styrelsemöten när de hölls på Bachelor’s Club i Göteborg. Kvinnor fick inte synas i de finare salongerna utan bara i konferensrummet på övervåningen. Jag kan inte påminna mig att någon protesterade. Kloka och väluppfostrade kvinnor väljer sina strider.