Tillgångligheten är svensk sjukvård stora problem, har jag kyligt konstaterat i ett antal ledare i Dagens Samhälle under åren. Nu har jag om inte in på bara skinnet, så i alla fall i den värkande höften fått veta vad det innebär.
Höften har värkt länge. På senare tid har den börjat värka mera, stundtals mycket mera. Till slut inser även den som i det längsta undviker läkare att någon bör titta på detta. Jag ringer primärvärden, knappar in mitt telefonnummer och får en tid fem dagar senare.
Imponerad, och lite överraskad tänker jag att Landstinget Västmanland sköter sig.
Samma dag som den överenskomna tiden ringer en sköterska på morgonen och säger att doktorn är sjuk. Jag inser att även doktorer blir det och accepterar utan knot en ny tid tre dagar senare.
Idag var det dags för min efterlängtade läkartid, men samma sak händer igen. Doktorn är sjuk. Jag behöver inte träffa just denna doktor, säger jag. Det går bra med vilken doktor som helst. Men det hjälper inte. Den första tid hon kan erbjuda mig är om 14 dagar på en för mig omöjlig dag. Då finns plötsligt inga tider förrän i november!
Det kan inte var möjligt säger jag och påminner med skärpa om att den nationella vårdgarantin utlovar allmänläkarbesök inom sju dagar. Det klarar landstingen till 92 procent, enligt SKL:s statistik. Landstinget Västmanland hör till de sämre i landet och håller tiden bara till 87 procent. Halland är bäst med 97 procent.
Jag har nu en läkartid om 12 dagar, om inte doktorn blir sjuk igen. Det är 24 dagar efter min första kontakt med landstingets vårdcentral. Det är riktigt dåligt och jag funderar nu över vilka alternativ som finns. Flytt till annat landsting, byte till privat vårdcentral, Sophiahemmet...? Förslag mottages tacksamt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar