Mausoleum över en svunnen sjukvårdspolitik

Under 1980-talets första hälft, var jag landstingsreporter på Vestmanlands Läns Tidning. En återkommande fråga var då var Västra sjukhuset. Ett sjukhus landstinget önskade att man aldrig haft och inte riktigt visste vad man skulle göra med. Tiden hade gått ifrån det redan innan det var klart

Sjukhuset  började planeras 1967 och var klart 1975. Dåvarande landstingsrådet Sten Söderberg (S) hade tänkt sig det som ett lasarett med specialistfunktioner. Men läkare var en svårstyrd grupp redan på 1960-talet. De ville ha alla akutsjukvård på Centrallasarettet. Därför blev Västra sjukhuset ett långvårdssjukhus med 448 platser, 535 anställda och en väldig massa korridorer. De flesta gamla bodde i rum med två eller fyra sängar. Sjukhuset låg ödsligt långt utanför centrum och kändes verkligen som den sista utposten där ingen ville hamna.

Vårdsal från en svunnen tid, 1970-talet

I och med Ädelreformen 1992 blev Västra sjukhuset och långvården Västerås stads ansvar. Anläggningen döptes om till Eriksborg och de gamla vårdavdelningarna byggdes om till äldreboenden. Psykiatrin tog över en del. Dessutom finns en del udda verksamheter som landstingets placerat här. Kvadratmetrar man inte kan göra sig av med måste ju användas.

Kryssar man sig fram genom korridorerna kommer man till slut till en drop in-röntgen driven av Praktikertjänst, där jag utan någon väntan fick min höft röntgad. Snabbt och effektivt, fjärran från den centralstyrda sjukvård som Västra sjukhuset en gång byggdes för.