Krönika publicerad i VLT 9 november 2010
Av alla hätska möten jag varit på som journalist finns inget som överträffar det när Göran Persson mötte Västerås lärare efter strejken och beslutet om skolans kommunalisering 1989. Lärarna var arga, besvikna, oroliga. Skolministern föreföll nöjd med att frågan var avslutad och att han fått som han ville. Att jag senare inte har haft några problem att tro på skildringar av Göran Persson som ledare som inte har några problem att köra över folk beror i hög grad på det här mötet.
Kanske är det sättet kommunaliseringen genomfördes på som gör att frågan lever efter mer än 20 år. Att köra över folk är inget bra sätt om man vill få dem med på en förändring. Lärarnas Riksförbund (LR) har fortsatt driva att staten bör återta ansvaret för skolan.
Förra veckan var frågan åter aktuell. På debattplats i Svenska Dagbladet skrev LR:s ordförande Metta Fjelkner om det glädjande med att det andra, större, lärarfacket Lärarförbundet nu tyckte som de och ville öka statens ansvar för skolan. Föga kunde hon ana att Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén samma dag hade en artikel på DN Debatt med precis motsatt innehåll. Dessutom skriven tillsammans med deras gemensamma motpart, ordföranden för Sveriges Kommuner och Landsting, Anders Knape (M).
Sveriges lärare vill inte ha tillbaka den statliga skolan, var deras budskap. Till stöd för den uppfattningen hänvisade de till en undersökning som visade att bara 1 procent av lärarna tyckte att byte av huvudman vore en lösning på skolans problem. Att det finns problem är det ingen som förnekar, inte minst är skillnaden mellan olika skolors resultat ett stort problem. Kommunerna har anledning att vara självkritiska över sitt sätt att sköta skolan.
Men det är svårt att se att problemens lösning är att Skolsverige skulle ägna tid, kraft och resurser åt en gigantisk organisationsreform. I stället måste man koncentrera sig på hur man ge lärarna stöd för att klara sitt uppdrag bättre och hur skolan kan motverka effekterna av segregationen i samhället. Inte för att göra lärarfacken glada utan för elevernas och därmed för framtidens skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar