Det här var veckan när den socialdemokratiska krisen ett tag föreföll som nationens kris. Veckan när de ekonomiska orosvindarna över Europa blåste allt kyligare. Inte bara på Irland där man är vana vid blåst utan även i Spanien och Protugal. Det var också veckan då det slogs nytt svenskt rekord i konstpris när Bukowskis sålde Cecilia Edefalks vackra Baby för 5,9 miljoner och när Socialstyrelsens gryningsräd i demensvården avslöjade en dyster bild.
Man är aldrig så bra som när man avgår eller dör
När bevakningen av Mona Sahlins avhopp var som mest intensiv kunde man tidvis tro att hon var död. Dels för att man plockade fram de gamla arkivbilderna av den 25-åriga riksdagsledamoten och den rekordunga ministern vid Ingvar Carlssons sida. Dels för att det talades väl om henne som aldrig förr. Till exempel Erik Sundström på Dagens Arena:
Sahlin var ofta i takt med tiden, det omdöme som används om hennes förebild Olof Palme. Som partisekreterare, första kvinna även där, bidrog hon till öppenhet och modernare arbetsformer. Hon har tvingat ett trögrörligt parti att ta sig an frågor som feminism, antirasism, strukturell diskriminering och hbt-personers rättigheter. Konkreta insatser för hållbar utveckling som samhällsbyggnadsminister omnämns mer sällan.
Mona Sahlin gestaltar den medialiserade politiken
Göran Greider ser i en läsvärd analys i Medievärlden Mona Sahlins avgång som en konsekvens av politikens medialisering. Tidigare S-ledare kunde förlita sig på och lyssna till Rörelsen. Nu finns ingen rörelse. Då återstår medierna, som länge älskade Mona Sahlin, men på senare tid har övergett henne. Enligt Greider till följd något centralt borgerligt beslut, vilket jag har väldigt svårt att tro. Snarare handlar det om att ju mer man hyllats, desto mer riskerar man att rasa. Greider skriver:
När hon nu avgår formar sig hennes långa politiska historia till en rätt fantastisk berättelse om den tilltagande medialiseringen av all politik. Hon är den medialiserade åskådardemokratins främsta gestaltare: Som politiker föddes hon i media, korsfästes i media och hoppades kunna återuppstå där. Mona Sahlin är en modern och stor roman om ett Sverige som förändrats.
Personerna skapar politiken
Nu säger sig alla socialdemokrater vilja prata politik, men jag anar att det pratas mest personfrågor när de möts i dessa dagar. Precis som medierna mest pratar person. Ena dagen är Veronica Palm hetast, nästa Pär Nuder, vilket väl säger en del om partiets otydlighet i dessa dagar. Widar Andersson påpekar i en debattartikel i Aftonbladet att det inte går att hålla isär politk och person:
Många fnyser åt personstrider. Personliga ambitioner anses vara mindre fina än politiska program. Det är emellertid ett tankefel att kritisera personstrider med argumentet att de stjäl kraft från diskussionen om ”förnyelsen av politiken”. Det grundläggande felet med den typen av tankar är att de bygger på föreställningen om partiledare som fjärrstyrda leverantörer av en politik som några andra bestämt. S-politiken förnyas inte genom rådslag och seminarier. Politiken har förnyats när partiledaren ansett att det varit nödvändigt att anpassa partiets position till rådande läge.
Bucht vill släppa loss drömmarna
”Titta på skorna som står där i hallen. Det är inte de som driver människan, det är våra drömmar som driver.” Med detta Ivar Lo Johansson-citat vill Sven-Erik Bucht, tidigare S- kommunalråd i Haparanda nu personkryssad riksdagsman, styra in partiet på en mer framtidsinriktad debatt;
Vi måste formulera och tydliggöra det samhälle som vi socialdemokrater vill forma med utgångspunkt ur våra värderingar och ideologi, men utifrån en ny tid. Föränderlighet är ett tecken på en sund utveckling, att låta Socialdemokratin vara en del av samhället, där vi lever i symbios med samhället i stället för att tvinga in samhället i en svunnen dåtid. Människan ska fångas av drömmen i stället för att vi försöker putta in henne i framtiden med minnen och det förgångna som utgångspunkt. Det är inte i papperskorgen vi kan hitta ritningarna för hur framtiden ska se ut.
Inte en fackförening för förtroendevalda
Apropå veckans intensiva S-debatt fastnade jag för en bisats i en SvD-artikel om partiernas strategier mot Sverigedemokraterna. Luciano Astudillo, som ingår i socialdemokraternas kriskommission, efterlyste där en ny inriktning på det politiska arbetet, bland annat för att möta SD. ”Partiet kan inte längre vara en fackförening för förtroendevalda”, påpekade han. Ett påpekande som gäller fler partier än det än så länge största i riksdagen. KD tycks ju nu också ha en ledarstrid under uppsegling, ledd av besvikna icke omvalda riksdagsledamöter.
Korruption ett hot mot tilliten
Men allt har inte kretsat kring socialdemokraterna denna vecka. Korruptionsdebatten har fortsatt. I Kvalitetsmässans nyhetsbrev Kvalitet & Förnyelse oroas statsvetaren Bo Rothstein som forskar om korruption och tillit med ett internationellt perspektiv för konsekvenserna av den senaste tidens avslöjanden. Inte för att de i sak är så allvarliga jämfört med vad som förekommer i övriga världen utan för att det riskerar att skada tilliten i samhället:
Det finns en tipping point, en vändpunkt som har mycket lite att göra med hur mycket korruption det faktiskt finns utan mer handlar om perceptionen av korruption.
Jävet avgörs i betraktarens öga
I Affärsvärlden varnar Niklas Ekdahl för konsekvenserna av att särintressena allt mer tar över i politiken:
Att Sofia Arkelstens omdöme inte var det bästa visade hon redan med förslaget att Moderaterna borde göra en morot till partisymbol. Problemet är inte så mycket bjudresor och billån som de naiva reaktionerna på frågan om jäv. Den avgörs alltid i betraktarens öga, inte av att förmånstagaren bedyrar sin oskuld. Det här kan inget regelverk i världen styra upp, om inte politiker bevisar sin egen självständighet.
Drottningen inte särskilt pratsam
Kungen har haft det lite lugnare den här veckan. Men kvällstidningarna har kämpat på för att hålla liv i skandalen. Expressen genom de köpta intervjuerna med Camilla Henmark. 200 000 kronor sägs man ha betalat för att få del av hennes inte alltför avslöjande berättelse. Aftonbladets torsdagslöpsedel ”Silvia bryter tystnaden” har chans att gå till historien som en klassisk kvällstidningsanka. Löpet och den fyrasidiga artikeln byggde på två citat från drottningen. Det ena var ”Det var mycket intressant” och handlade om den barnkonferens hon besökt i Bryssel. Det andra var: ”Jag mår bra”. En högtidsstund för kvällstidningarnas belackare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar