Piteås äldreomsorschef Gunnar Lindberg, tillsammans med Gunvor Ahlin, när Piteå hade bästa äldreomsorgen. Ett år senare var bilden en annan. |
”Rigorös och standardiserad kontroll riskerar att bromsa nytänkande. Dels strävar alla efter att uppfylla samma krav, dels blir medarbetare rädda för att göra något som sedan kan bli kritiserat” varnar han.
Gunnar Lindberg vet att opinionsvindar kan svänga snabbt och hjälten förvandlas till skurk. Piteås äldreomsorg har varit såväl föredöme som skräckexempel. På Kvalitetsmässan 2009 stod han och undersköterskan Gunvor Ahlin på Göteborgsoperas scen och tog emot Götapriset för det arbete som gjorts på en enhet på Öjagården. Ett år senare var Öjagården skräckbilden av svensk äldreomsorg sedan Uppdrag Granskning visat låsta dörrar på en demensavdelning. Något som senare också kritiserades av Socialstyrelsen.
Gunnar Lindberg varnar för en utveckling där det lätt mätbara prioriteras. Som exempel tar han frågan om det finns olika maträtter att välja på. Men frågan är om det är bättre att kunna välja mellan fiskbullar och blodpudding än att serveras oxfilé? Än svårare att mäta är bemötandet. Hur fångar man i tabeller att det finns personal som ser människan. Som ger den gamla kvinnan hennes söndagsparfym, som hon njuter så av?
Självklart är den inget värd om hon har liggsår eller ligger nedsmetad i avföring. Den basala omvårdnaden måste fungera. Men för att det ska vara en äldreomsorg med kvalitet måste det också finnas utrymme för dessa svårmätbara tecken på omtanke. Det finns anledning att än en gång påminna om poeten Ragnar Thoursies ord från samlingen Sånger från äldreomsorgen:
Vi gamla är föremål för omsorg.
Visst är det underbart!
Bara vi inte blir till föremål
i omsorgen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar